936 När jag skriver det här, närmar vi oss den första maj. Som liten deltog jag ofta i första-maj-tågen i Åbo med mina föräldrar och även om det var politiskt, så var det också roligt. Ballonger och glada mänskor, brandtal och stor förväntan. Framtiden skulle skapas. Det kan hända att jag minns det fel, så som barn ofta gör. Men det kändes som om det var mindre noga med exakt vilket partis representant som stod uppe på podiet och mera viktigt med politiken. Jämställdhet och rättvisa. Klara mål. Färre hot och fler löften.

I dag är stämningarna annorlunda. Mycket av politiken ser ut att vara rena rama hinderloppet. Målet är visserligen lite oklart, men det står fullständigt klart att vi måste få stopp på depressionen, öka sysselsättningen, stoppa miljöförstöringen, och så vidare. Och beroende på politisk hemvist är det viktigt att motverka homofobin (alternativt ta kål på feminismen) och hindra högerns frammarsch (alternativt stoppa invandringen). Löneinkomsterna ökar visserligen, men i jämförelse med resten av världen, är det väl inte så mycket att bråka om? Inte när alla de där andra, mer akuta problemen ska åtgärdas.

I förra veckan sände SVT programmet ”Politiker utan mål”. Det gick långt ut på att påvisa hur partierna letar efter (en-)saksfrågor som ska dra massorna till valurnorna. Statsvetaren som intervjuades påpekade att mot bakgrunden av alla de resurser vi har till förfogande, i synnerhet i jämförelse med 1900-talets början (och när det gäller Finland: efterkrigstiden) så är politiken märkligt närsynt. Frågan var om de kollektiva drömmarna var slut, ett nytt sätt att säga att framtiden är död.

De kollektiva drömmarnas renässans har jag stött på under den senaste tiden, hos forskare och författare, hos mänskor i universitetsvärlden och underhållningsindustrin. Men annars är det märkvärdigt tyst. Också mina egna visioner är färgade av ett anti-perspektiv. Det jag är mest orolig för inför det stundande EU-valet är att de många små nynazistiska partierna ska få ett starkare grepp om parlamentet, ridande på den mest produktiva negativa vågen i Europa, den som skyller alla fel på ”den andra”.

Beror drömmarnas död på att vi har det så mycket bättre? Eller på att nyhetsflödet och våra liv är så stressade att vi bara har tid att koncentrera oss på det närmaste hindret? Att det dessutom aldrig varit så lätt att gallra bland nyheterna som det är i dag, gör inte något klarare. Diskussionen på nätet är hetsig bland de likasinnande, medan isande tystnad råder mellan de som inte delar verklighetsbakgrund. Det går väldigt bra att klara sig utan tidningar, i synnerhet om man anser att de alla förmedlar en skev bild av verkligheten. Det finns ju en massa nyheter ändå: åt var och en efter tycke och smak. Och där på gatan pågår det avpolitiserade livet, ingen ids delta i marscher, i synnerhet inte som det ju nästan alltid regnar på första maj.

Inspirerad av de senaste åren då jag bott i Mellanöstern, undrar jag om inte det minskade intresset för stora visioner och kollektiva drömmar beror mindre på utsagor om att ”allt blivit bättre” och mer på att åldersfördelningen i vårt samhälle är alltför skev. I länder där 50 procent av befolkningen är under 18 går det häftigare till – politiken är råare, skämten mera ironiska, och marcherar man gör man det till sångerna från Les Misérables. Det är svårare att få en balanserad mediabild, i synnerhet bland censur och åsiktsförtryck, men de åsikter man kämpar för då man just fyllt tjugo, de mäter sig utan problem med den franska revolutionen. Jämställdhet och rättvisa. Och frihet. Klara mål år 2014.

Annika Sandlund

jobbar med flyktingfrågor
för UNHCR