Känslan av blind eufori är något som ytterst sällan återges inom poesin, istället väljer poeterna vanligen att skildra den depressiva eftertänksamhetens, den cyniskes eller den renodlade ångestens stämningar. Därför är det överrumplande att inleda läsningen av Eva-Stina Byggmästars nya bok Barrskogarnas barn med en gestaltning av eufori. Över barrskog. Mitt förhållande till barrskog är definitivt inte euforiskt, snarare besvärat eller i bästa fall vardagsgrått. Men här:
så där ja! raka vägen, till den ystraste
granskogen av dem alla, man behöver
det där härligt grönaktiga för högväxta
granar är inget dåligt halmstrå alls, men
det bästa som tänkas kan när man riktigt
känner hur muntrationerna är i antågande
vill man ju helst vara i skogen –
jamen, jaaa! riktigt skogsklädd vill man
fara […]
Därefter följer 121 sidor pur glädjehyllning till skogen. Kanske borde det inte förvåna någon att Eva-Stina Byggmästar gestaltar eufori: inte för inte kallas För upp en svan, Framåt i blått och Bo under ko för glädjens trilogi. I Barrskogarnas barn bidrar poetens läsartilltal, sprittande ordlekar som ”jamen, vi spanKULerar / omkring lite grann, det är skoj” och en mångfald av positiva utrop till att överföra känslan av eufori till läsaren.
Det romantiska, i en litteraturvetenskaplig mening, har mer eller mindre tydligt framhävts i hela Byggmästars poesiutgivning. I Barrskogarnas barn blir romantiken central, både genom det kongeniala valet av Lars Lerins målning Romantiskt återfall som omslag och genom att Byggmästar besjälar skogen och alla dess invånare. Vi möter en yster granskog, soltörstiga tallar och en blyg älg. Diktjagets skepnad för tankarna till en mytologins tomte som lever i och av skogen, som stoppar sina nävertofflor fulla av skohö när hen går till skogs och som sover i koja trots vinterns kyla.
Lingon, blåbär och svamp plockas under promenader i pärtkorgar och kontar. De konkreta substantiven och den omisskännliga rytmiken levandegör texten:
det blåser litet –
hänglav, manlav
talltagel gungar
i vinden.
Också citaten som strös över boksidorna andas naturromantik, men kan ses som ett sätt att få kontakt med epoken, att visa på en skogsfascinationens kontinuitet över tiden. Citaten är många och spridda i tid, från Hedvig Charlotta Nordenflycht över Jacob Tegengren till nutida skribenter som Eva Ribich, Gurli Lindén och Bengt af Klintberg.
Boken är uppdelad i elva sektioner vilka alla innehåller en svit dikter. Den nära nog obändiga önskan att röra sig i skogen genomsyrar sidorna oavsett vilken sektion läsaren befinner sig i:
när man varit på morgonpromenaden börjar
man tänka på eftermiddagspromenaden
och efter eftermiddagspromenaden börjar
man att tänka på kvällspromenaden,
för det är en slags längtan
man kan inte få nog av träden, av det gröna
Eva-Stina Byggmästar är ensam i sin förmåga att gestalta och överföra glädje till läsaren. Det är en märklig men enastående talang som ingen annan poet har lyckats kopiera. Kopiorna blir genast schabloner med en falskt klingande ysterhet som mest irriterar. Här överförs glädjen och lyckan över skogen och dess väsen till läsarna: vi förstår euforin i att vandra bland träden, i friheten, vi förstår det existentiella varandet i naturen. Och jag kommer aldrig mer att se på en barrskog med vardagsgrå ögon efter att ha läst Barrskogarnas barn.
Peter Nyberg
Eva-Stina Byggmästar: Barrskogarnas barn.
Schildts & Söderströms, 2014.
