Inom den gröna rörelsen pågår det ett ständigt idéutbyte på europeisk nivå, inte minst sedan tidskriften Green European Journal grundades 2012. I den nya antologin Idéer om ett nytt Europa presenteras ett utsnitt av den pågående diskussionen i Sverige och i Europa. Ett huvudtema är möjligheterna att bedriva grön politik inom ramarna för Europeiska unionen.
Bakom boken Idéer om ett nytt Europa står den gröna tankesmedjan Cogito som tidigare har medverkat i bland annat utgivningen av den arbetskritiska antologin After work: farväl till arbetslinjen, med skribenter som Samira Ariadad, Rasmus Fleischer och Mathias Wåg. I jämförelse med dessa är skribenterna i Idéer om ett nytt Europa anmärkningsvärt rotade i den partipolitiska standardjargongen.
Bland grön-kapitalism-entusiaster och skapa-jobb-politiker finns det emellertid också några skribenter som med allvar och skärpa behandlar ämnen som ingen kan ignorera. Utifrån inställningen till några grundfrågor kan bidragen delas upp i fyra grupper. Intresse för samhällsomställningar som bemöter det globala klimathotet har nog alla skribenter, men en skiljelinje är huruvida en sådan omställning är förenlig med en ekonomi som kräver tillväxt. Både ja och nej förekommer. De som svarar nej ställs inför en ny fråga: kan i så fall EU vara förenligt med icke-tillväxt, med en politik som framom tillväxt prioriterar meningsfull tillvaro och artens överlevnad?
En av få som svarar nej på båda frågorna är journalisten Jonas Fogelqvist: ”Hur man än vrider och vänder på frågan kvarstår faktum att EU i mycket är ett projekt för tillväxt.” Och om det finns en antagonism mellan EU och biosfären, så är det EU som får gå. ”Den dag vi till exempel börjar sätta gränser för långväga transporter, tar itu med den ökande köttkonsumtionen, inför flygskatter och tillåter kommuner att välja närproducerade produkter kommer det att bränna till ordentligt i våra relationer med EU. Och då får det naturligtvis bli så”.
Politiken då?
Trots ämnets väsen är Idéer om ett nytt Europa inte främst en bok om de övergripande ramarna utan om mera tekniska frågor. Och om det saknas visionär lyskraft när det gäller de stora frågora, kan det ändå blixtra till när det gäller de små. En skribent föreslår urbana nätverk för reparationer av befintliga produkter, en annan att flytta skattebördan från arbete till kapital. Likväl är inramningen av åtgärderna helt avpolitiserad, både de historiska och de framtida. Det målas flera gånger upp en samhällsvärld som inte förvandlas genom kamp och hårda förhandlingar utan genom att man tar sitt förnuft till fånga eller hittar på smarta sätt att skapa gröna jobb.
Ett bevingat citat av Emma Goldman är att om röstning faktiskt kunde förändra någonting, så skulle det vara olagligt. I det här sammanhanget kan man omskriva tankegången enligt följande: Om klimatpolitiken faktiskt hotade kapitalismen, så skulle den vara olaglig. Det kanske inte stämmer, men risken bör åtminstone beaktas. Skribenterna i antologin föreskriver en mängd åtgärder för att hindra en klimatkatastrof, men de undviker ofta att behandla villkoren för att sådana åtgärder ska vara möjliga. Om vi menar allvar med att avskaffa det system som kräver tillväxt, så måste vi också ha en uppfattning om hur man ska hantera de krafter som med alla medel kommer att motsätta sig det. Parollerna ekar tomma när förutsättningarna för handling inte klargörs.
Det ökända investeringsskyddet
I Carl Schlyter finns dock ett undantag från blindheten inför motståndet. Han lyfter fram tvistlösningsmekanismen ISDS i frihandelsavtalet TTIP, som för tillfället är under förhandling. Om ISDS införs så kommer företag att kunna stämma demokratiska stater för regleringar som införts på demokratisk väg, om dessa medför att förväntad vinst uteblir (investeringsskydd kallas det). Schlyter skriver: ”När ett land riskerar miljardböter för att ett företag som tillverkar en farlig kemikalie riskerar att förlora inkomster, så minskar den politiska viljan att förbjuda den, även om det finns tillräckliga skäl.”
Ett exempel på ett fall där företaget vunnit är då Slovakien 2012 tvingades betala 22 miljoner euro till det Holländska försäkringsbolaget Achmea, efter att sjukförsäkringar som vinstdrivande verksamhet förbjöds. Det pågår dock rättegångar om betydligt större summor runt om i världen.
Frysa fast eller experimentera
För att balansera bokens stundvis aningslösa optimism läser jag en texten ”Black Ecology: A Pessimistic Moment” av filosofen Levi Bryant. Mot lösningar som går ut på att förändra konsumtionsbeteendet invänder Bryant att problemet huvudsakligen finnns på produktions- och distributionsnivå. Han sammanfattar situationen i dystra ordalag: ”Problemet är att givet det sätt på vilket regeringar och bolag är sammanflätade med varandra … och givet det faktum att endast ingrepp på regeringsnivå kan hantera produktion och transporter, är vi lämnade utan något utrymme för handling. Vi kan bara hjälplöst se på hur köpta och sålda politiker fortsätter att tramsa medan världen brinner upp.” En poäng att ta med sig från den dystra slutsatsen är att en effektiv miljörörelse måste byggas med en uppfattning om hur de biologiska och kemiska ekologierna är korsade med de politisk-ekonomiska ekologierna. Utan en föreställning om de senares inblandning kommer man inte åt de förra.
Men den förlamande uppgivenhet som lätt följer av Bryants lägesbeskrivning kan också bli en självuppfyllande profetia. Idén om järnhårda ekonomiska lagar kan bidra till att förstärka just dessa lagar. Våra chanser att avvärja en klimatkatastrof blir åtminstone inte större av att vi fryser fast i förtvivlan (medan motorerna går). Idéer om ett nytt Europa ger när den är som bäst uppslag och inspiration för att fortsätta försöka. Och det är vad som behövs: ett oupphörligt, naivt experimenterande med nya och bättre sätt att göra samhälle.
Fredrik Österblom
Martin Nilsson (red.): Idéer om ett nytt Europa. Cogito, 2014.
