SFP-hyllning till Nato” står det över Hufvudstadsbladets hela första sida söndagen den 18 maj. Rätt eller fel för Finland att liera sig med Rysslands fiender, just nu eller överhuvudtaget? Rätt, säger de tongivande medierna, Yle och Helsingin Sanomat. Men åsikterna nedsänker sig inte från himlen, någon skriver ut dem och efter en tid uppfattas de som helt normala.

Varifrån kommer det som blir normalt, en norm att följa, i åsikter, moral, beteende? Och varför förändras det normala under olika tider, i olika länder, hos olika människor? Och hur mycket skall man tolerera onormalitet hos andra? Också Svenska normallyceum skall byta namn, sägs det.

Det finns många svåra frågor att förhålla sig till. Ryssland. Ukraina. Nato. Europeiska unionen. Guggenheim. Lärarutbildningen på svenska. De rumänska tiggarna i Helsingfors, cyklisterna i trafiken. Ja, och somalierna förstås. Den dagliga duschen under mediernas valda vinklingar.

Nato och militariseringen, krigsförhärligandet och Rysslandsföraktet lever upp igen, och partiordföranden, krigsministern Carl Haglund poserar redan i Helsingin Sanomat (naturligtvis), stylad i färggranna kostymeringar och sidennäsdukar vid Mannerheims skrivbord.

För den som levat i det fredliga Finland under Kekkonens tid var den råa militariseringen ännu under 1970-talet i det delade Europa en överraskning. I Natoländerna fanns särskilda trafikmärken vid alla broar med en svart pansarvagn i profil och siffror i ton som angav hur mycket bron kunde bära. I Tyskland och Berlin fanns mycket häpnadsväckande. Bland annat de militära herrefolken i sina ockupationszoner från 1945. De vita skyltarna på fyra språk överallt i Berlin, med tyskan lägst ner och med minimala bokstäver: Achtung! Sie verlassen jetzt den amerikanischen Sektor.

I Östberlin vandrade brittiska officerare med sina små käppar i armvecket på veckosluten. Med dem försökte de kittla vaktposterna som stod  som stenstoder vid Neue Wache-minnesmärket på Unter den Linden i sina platta tvättfatsliknande gråa hjälmar. Sedan fotograferade de varandra. Och militärkolonnerna på vägarna, med flinande soldater från världens alla hörn, svarta, snedögda. ”Rökning förbjuden” stod det på ryska vid Goethes hus i Weimar, särskilt för de glada gossarna på permission, med blankade stövlar, mössan på sned och Belomor-tobaksaskarna i näven.

Zongränsen gick alldeles intill Wartburgs slott, där Luther på sin tid satt i en liten kammare och översatte Bibeln till tyska. Historiens och nutidens vingslag var på 1970-talet så starka att de satte Lutherstubes blyinfattade fönster i darrning. Jaktplanen som på bägge sidor patrullerade utmed zongränsen dånade regelbundet förbi i höjd med Wartburgs torn. Ett rasande, vrålande ljud som man aldrig brukade höra i vårt land. Både i Väst- och Östtyskland uppfattades allt detta som normalt och möjligen evigt bestående.

 

Så blev det inte. Men nu är vi där igen. Upprustning och re-militarisering kan inte vara ett normalt framtidsperspektiv i Europa. Nya flygbaser och missiler håller på att placeras ut helt diskret, redan i de baltiska länderna. ”Nu skall vi äntligen visa ryssen”-paradigmet i lätt politisk förklädnad. Finland har ett alldeles eget arv från 1930-talet och krigsåren att göra upp med. Rysslandshatet, snarare än Förintelsen. Det finns ett förunderligt galleri av Rysslandsbelackare, ”experter” och  ”forskare” på olika institut i Finland, som alltid dras fram i dagsljuset när det gäller att motivera antiryska och proamerikanska åsikter.

Därmed är vi tillbaka till åsiktsbildningens agenda: i vems intresse sker detta? Vem ställer upp de dagliga menyerna för vad som är acceptabelt, vanlig normalitet eller djärvt oliktänkande?

Vårens mest omskrivna bok i Tyskland heter Deutschland von Sinnen. Der irre Kult um Frauen, Homosexuelle und Zuwanderer – på svenska ungefär ”Tyskland från sina sinnen. Den befängda kulten av kvinnor, homosexuella och invandrare”. Den är skriven av Akif Pirinçci, även känd författare till kriminalhistorier med katter (!) som huvudpersoner. Hans turkiska ursprung, Abstammung, som man sade på Hitlers tid, har gett den första extra kryddan i de oftast nedgörande recensionerna.

Akif Pirinçci skriver om, som han ser det, den särskilda självprivilegierade ställning som kvinnor, homosexuella och invandrare har fått i den politiska debatten och i medierna. Och om hur de tre grupperna fått ett odemokratiskt stort inflytande och en ”blockeringsmakt” i snart sagt alla frågor. – Hm, man tänker på vårt lilla problem med att blockera ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna, av ren omtanke för de icke-kristna.

Mottagandet av boken visar antagligen exakt det som Pirinçci vill peka på. Också i Tyskland hör det inom vida kulturkretsar till det mest förbjudna att ifrågasätta genusperspektiv, de sexuella minoriteternas rättigheter eller invandrarna och deras beteende. Men ändå finns både fenomenet och attitydproblemet där, och det möter oss också i Finland.

”Äntligen!” utropar en del recensenter och prisar författarens mod att ta bladet från munnen och tala för den normala, tysta majoriteten. Sedan finns det de som ser Pirinçci som en hädare och smädare i bästa tyska Heinrich Heine-tradition, som provokatör och anarkist eller hejdlös clown, ful i munnen. ”Högerpopulistisk hatskrift” är en vanlig åsikt, någon har gått och jämfört hans bok med Mein Kampf, lika virriga båda två.

Det finns många unkna underströmmar med politiskt bruksvärde bland det så kallade folket, om man bara skapar och premierar dem först. Det kan gälla nationell och språklig chauvinism, det alltid gångbara svensk- och rysshatet eller Nato-hänryckningen. I insändare och nätdebatter påtalas för mycket ”feminism”, för mycket stjärndyrkan av allsköns hbtq-personer, för mycket daltande med invandrare i massmedierna, allt det som Pirinçci skriver om.

Häggen blommar. Den rekordvarma luftströmmen når oss från Ukraina. ”Nyt jäitä hattuun” som man säger på finska – is i hatten, nu.

 

Rainer Knapas


1 kommentar

Ernst Mecke 26 maj, 2014 - 22:44

Well, yes, from where do these so very ”normal/official” ways of presenting things in the media come … . The unconditional pro-NATO and pro-USA tendency could already arise from the brotherhood of media-owners, for whom things can simply never be enough ”Western” or ”Amnerican”, already for the reason that in the USA the taxes on high incomes are lower than here. And they may of course be supported in their tendency by the ”elite” (as assembled in Finland’s keskiviikkokerho) which does not either like high taxes. And if one owns media, then one can of course decide who gets employment there and who not. I.e. it will be very easy for anybody to know what is to be considered (and treated) as ”politically correct”.
And in order to distract the public’s attention from these considerations where the power lies in our society, one can always give people something exciting to ”discuss”. About this, it is such a question whether these discussions are even meant to ever result in an acceptable outcome. Take the question of racism: one can slap a taboo on it (which makes for heated discussions with breakers of the taboo), but one could instead offer the simple explanation that there may be races, but that the cultural differences (which are so heatedly discussed) are not the results of genetics, i. e. race, but of imprinting in (mostly) childhood – so that the problematic cultural differences should, in a reasonable society, gradually disappear (by people growing up in a new environment).
Such a reasoning, though, is presumably not welcome to the elite, because a reasoning which is able to so-to-say dissolve such an exciting topic as racism might also be able to tackle the taboos which the elite is observing about things concerning NATO and the USA.
Thus, the taboos are observed and cultivated, and if that makes any reasonable discussion about the NATO problem impossible, well, the elite will think that just good.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.