Vänstern måste vara mera taktisk. Det är viktigt att inte glömma att högerns framgång inte har kommit genom en storslagen, övergripande strategi utan genom att utnyttja tillfällen som har råkat dyka upp, säger forskaren Jemima Repo i en intervju om extremhögern i Finland, om EU och om förutsättningarna för motstånd.
Nu är det inte bara kristid utan också valtid i Europa. Extremhögern håller på att erövra mer och mer av parlament och gator och från Malmö till Aten går de från hot till handling. Inför Europaparlamentsvalet är ytterhögerpartiernas goda prognoser en av nyckelfrågorna, och rasistiska partier i flera länder samarbetar med ambitionen att skapa en egen partigrupp. Samtidigt är variationen stor mellan olika länder, och splittringen ökar mellan moderata och radikala partier.
Jemima Repo forskar vid institutionen för politik och ekonomi vid Helsingfors universitet, och skrev sin avhandling om genusbegreppets biopolitiska historia. Hon har deltagit i paneldebatter om extremhögern i Finland och har skrivit om den i bland annat Helsingin Sanomat och Astra. För tillfället är hon verksam vid University of London. Från London har Repo kunnat iaktta skillnader mellan de olika ländernas förhållanden.
– Något som är intressant med Finland jämfört med många andra västeuropeiska länder med växande ytterhöger, till exempel Sverige, Storbritannien och Nederländerna, är ju att Finland har så liten invandring.
Det visar att ytterhögern inte nödvändigtvis växer som en reaktion på en verklig ökning av invandringen.
– Jag tror inte heller att det bara handlar om att hitta någon att skylla på, utan också om en vilja att i kristider skydda sig genom isolering och stängda gränser. Krisen framkallar en nostalgi för den ”goda tiden”. ”När alla var glada. När alla såg likadana ut och kvinnor stannade hemma.” Det är en falsk nostalgi, längtan efter ett harmoniskt förflutet som aldrig fanns, säger Repo.
Högerextremism och misogyni
Det är välbekant att främlingsfientlighet och kvinnohat ofta uppträder tillsammans, men Repo har i Astra skrivit om hur vissa kontrajihad-grupper har börjat omfamna jämlikhet mellan könen och sexuella minoriteter, åminstone som en retorisk taktik för sina rasistiska och islamofoba syften. Samtidigt finns det inom samma strömning en allt häftigare antifeministisk reaktion, framförallt i Sverige och Norge (där Breivik är en företrädare). När det kommer till könspolitik i extremhögern verkar det finnas en splittring mellan två parallella trender.
– Jag tror att de går hand i hand eftersom det blir ett sätt för dem att avfärda behovet av feminism. De menar att nordiska samhällen är naturligt jämställda, som om det var en historisk tradition eller ett existensmodus för oss, ingrott i nationalarvet. ”Kvinnor har alltid arbetat och fått sina röster hörda. Vi behöver inte göra någon ansträngning eftersom det är sådant som vårt folk är. Så varför skulle vi behöva feminism?” De säger sig vara för jämlikhet mellan könen, men det leder inte till ett stöd för feminismen utan är tvärtom ett sätt att avväpna den, menar Repo.
De anti-muslimska gruppernas nya jämställdhetsivran skiljer sig alltså til syvende og sidst inte så mycket från traditionellt fascistiska idéer om det organiska samhället där alla har bestämda funktioner som påstås vara lika viktiga och värderade. Men när det kommer till pinkwashing är det mera komplicerat. Pinkwashing kallas det när en aktör förskönar rasistiskt och våldsamt agerande genom att säga sig göra det i försvar för hbtq-rättigheter. Den svenska gruppen Queers against pinkwashing lyfter till exempel fram staten Israels försök att skyla över sin ockupation genom att marknadsföra sig som gayvänlig, i underförstådd kontrast till arabvärlden.
Kontrajihad-gruppen English Defense League har en egen gay-sektion, och i Finland har Finnish Defense League i förlagans anda valt att stödja prideparaden. Även om det är ett pr-trick, så verkar det som om den interna diskussionen har förändrats radikalt inom åtminstone delar av extremhögern, inom vilken hatet mot homosexuella ofta har varit centralt.
– Jag har inte följt med Finnish Defense Leagues diskussioner på länge, men när de skrev på Facebook om att de skulle gå med i prideparaden var det flera följare som blev väldigt arga. De tog det allvarligt och betraktade det inte alls som ett taktiskt drag. Men jag tror inte heller att FDL själva såg det bara som taktik, utan att de faktiskt vill försvara en västerländsk tolerans som de anser vara hotad av islamisering.
Stolthet och motstånd
Det verkar finns en verklig konflikt och förvirring gällande inställningen till hbtq-frågor i dessa kretsar. Färska exempel på den rakt motsatta tendensen saknas nämligen inte. Ett är ”homofiering-spektaklet” som ägde rum hösten 2013. Det var en grupp som intervjuades på tv och förfäktade att stödet för homosexualitet har gått för långt och att homosexualiteten numera förekommer överallt och är den nya kvävande normen. Det är en homofobi förklädd som upprättelsekamp, ungefär som jämställdismen i förhållande till feminismen: ”kvinnor har tagit över allting och dominerar överallt.” Här hette det att ”homosexuellas rättigheter har gått för långt och numera får män inte vara maskulina längre.” De fick mycket uppmärksamhet i medierna. Men sen organiserade de en hetero pride-parad. Den samlade endast omkring 50 deltagare, medan motdemonstranterna var avsevärt flera och parodierade dem och hade roliga skyltar.
– Det var ett exempel på en motstrategi som fungerade. Hela deras problemformulering upplöstes efter detta.
Dock, anmärker Repo, fanns det också någonting annat som inverkade. Det spreds bilder som hetero pride-arrangörerna själva hade tagit efter paraden, en på vilken de poserade på gatan och gjorde Hitlerhälsning och en på vilken de senare iklädda Hitlermasker gjorde samma sak invid en skogsväg. De avslöjades som nazister, och blev genast diskrediterade och förlorade den mediala uppmärksamheten.
– Det var trevligt att se att det fortfarande inte anses okej att vara nazi.
Trots detta exempel på ett misslyckande så har små högerextrema grupper framgångsrikt lyckats genomdriva en förskjutning av hela det politiska landskapet, och frågan är hur man kan stoppa sådana ansatser redan i sin linda. En återkommande dispyt är huruvida man ska ”ta debatten” eller bara förlöjliga dem och köra på med sitt.
– Det beror nog på situationen vad som bör göras. Det är riskabelt att inte bemöta dem. Andra politiker börjar använda argumenten och invandringsfientlighet normaliseras i andra partier. Det är svårt att veta när och hur man ska ingripa. Ibland måste man ta sig an deras utsagor, och påpeka fel och haltande argument – och ibland gör en träffsäker parodi susen. Men om man endast driver med dem riskerar man att förringa hur farliga deras idéer är.
Europeiska rörelser
Det finns emellertid en skillnad mellan att bemöta några isolerade heterokämpar på Riksdagshusets trappa, och att förhålla sig till de politiska krafterna på en europeisk nivå. Samtalet kommer in på EU. I en intervju för tankesmedjan Osservatorio balcani e caucaso säger filosofen Slavoj Žižek om EU att: ”Många av mina vänner, så kallade vänsterradikaler, är emot EU. De ser unionen som ett verktyg för kapitalet att pådyvla sina ramar och fortare bli av med välfärdsstaten.” Men Žižek påpekar att europeiska länder som inte tillhör EU tenderar att bli ännu mer utnyttjade än de som är medlemmar. ”Så vi ska gå med i EU och försöka skapa en vänsterkoalition på insidan.”
Trots att förutsättningarna inte är goda för att i grunden påverka EU:s utformning, eller ens för att skapa stora vänsterkoalitioner, så är det enligt Repo en mera realistisk väg än alternativet att gå ut ur eller förbli utanför EU.
– Det är svårt att förutsäga vad som skulle hända om EU övergavs och länder började träda ur, men det skulle självklart vara väldigt svårt och rörigt. Det finns ingen anledning att glorifiera nationalstaten. Jag förstår inte varför den skulle behöva vara en essentiell del av en vänsterpolitik. Det måste finnas regleringar men det måste inte vara staten som reglerar. Det är bara en maktstruktur, och det viktiga är hur den arrangeras och hur demokratiska procedurer säkerställs. Nationalstaten är inte den enda arenan för det.
Under en längre tid har det inte bara rått en ekonomisk kris i Europa, utan också en demokratisk kris med vad som liknar permanenta uppehållstillstånd och teknokratiska regeringar – ibland i samarbete med fascistpartier. Andra gånger utnyttjar fascisterna det postpolitiska tillståndet, och ger intrycket av att vara den enda rösten mot etablissemangets konsensus. Inom kontrajihadrörelsen förekommer ett utbrett internationellt samarbete. Båda vägarna har varit framgångsrika på olika håll. När det kommer till vänsterstrategier ser det värre ut. Något som lyser med sin frånvaro är partipolitiska initiativ för att återuppväcka konfrontativ vänsterpolitik på europeisk nivå.
– Vänstern måste vara mera taktisk. Det är viktigt att inte glömma att högerns framgång inte har kommit genom en storslagen, övergripande strategi utan genom att utnyttja tillfällen som har råkat dyka upp. Politisk strategisering borde inrikta sig på att identifiera sådana ögonblick och ta vara på dem snarare än att bara förlita sig på att den egna ideologin skall föra en i hamn. Stundens strategi är viktig. Jag tror att det var så Vänsterförbundet gjorde när de lämnade regeringen, de fattade ett bra taktiskt beslut. Medlemsantalet ökade de följande dagarna, det hade ett omedelbart resultat. Men det långsiktiga resultatet är såklart en annan sak, säger Jemima Repo.
Fredrik Österblom
