Ungas läsande är en demokratifråga

1,5K

Politiker, förlag och mässarrangörer kan inte stilla tigande följa med när ungas läsande minskar i rasande takt. Det är läsandet som lägger grunden för att unga växer upp till medvetna individer som kan ifrågasätta och analysera, säger författaren Henrika Andersson, ordförande för nygrundade föreningen FIBUL.

Mot en allt värre utsatthet för barn- och ungdomslitteraturen har en ny kraft formerat sig. Författare och illustratörer i Svenskfinland har slutit sig samman i den nu månadsgamla föreningen FIBUL r.f. Syftet är att upprätta ett samarbete både i vardagliga frågor och i strävan att höja barn- och ungdomslitteraturens status. Det blir därmed också ett sätt att motverka att det dystra litteraturklimatet vänder likar mot varandra i konkurrens.

– När det skärs ner börjar ofta mänskor nagga mot varandra inbördes. Därför är det viktigt att förena sig och hålla fanan högt, säger FIBUL:s ordförande Henrika Andersson.

Redan för tre-fyra år sedan började det finnas tydliga tecken på att barn- och ungdomslitteraturens synlighet minskade, och sedan har det blivit strängare förhållningsorder bland annat från förlag och mässor.

Efter att Andersson för två år sedan började fungera som läsambassadör har hon också reflekterat mera över läsning från barnens synvinkel.

– Vikten av läsning har jag märkt när jag har varit i skolor, särskilt i gymnasier. Jag har träffat 17- 18-åringar som bara har läst en bok i hela sitt liv.

I ljuset av sådana erfarenheter verkade det konstigt att Helsingfors bokmässa 2013 explicit hade meddelat att barnboksförfattare inte skulle intervjuas, eftersom ingen påstods vara intresserad.

– Läsandet minskar katastrofalt, särskilt bland unga, men man motverkar inte trenden utan snarare förstärker den. Och ingen kan ju kräva att barnen ska ställa sig upp med plakat och ropa att visst är vi intresserade.

 

Organisering

En interngrupp grundades på Facebook och diskussionen tog genast fart. Det saknades inte idéer för hur situationen kunde förbättras.

– Innan trodde jag liksom flera andra att jag var ensam, och att det var fel på det jag producerade. Men snart märkte jag att det inte alls är så: många upplevde samma ensamhet och maktlöshet.

Med över 30 professionella författare och illustratörer verksamma i föreningen finns det redan en kraft och auktoritet som vida överskrider enskilda personer.

– Istället för att sitta och gnälla och vara ledsna i var sitt hörn var det någon som föreslog att vi skulle förena oss. Mycket hände redan innan föreningen grundades. Själva föreningen kändes bara som en logisk fortsättning på något som redan hade påbörjats.

Det inre samtalet pågår ständigt. Någon kanske vill ventilera hur man ska förhålla sig till en förfrågan eller ett kommande uppträdande.

– Till exempel om man kommer ensam till ett högstadium och ska ställa sig ensam framför 200 elever. Hur gör man? För de som aldrig har gjort det tidigare så har vi som har varit där och upplevt ”lejongropen” möjlighet att ge råd.

Samtalet kan också gälla betydligt större frågor kring skapande och litteratur. Förutom det interna utbytet är en viktig funktion också att utåt manifestera att det inte är en självklarhet att bra barn- och ungdomsböcker utges på löpande band.

– I längden hoppas jag att föreningen ökar medvetenheten hos de som bjuder in författare, att de tänker att kanske måste de här mänskorna också överleva.

Möjligheten att söka finansiering i föreningens namn leder också till att man kan åka flera tillsammans och göra lite större grejer. Men föreningen har inte bråttom att ställa till med arrangemang.

– Det här är inte en stor happening, utan någonting organiskt som likt ett fackförbund föds av ett behov, eller av flera behov.

Det finns också ett intresse för att hitta yttre samarbeten och nya kanaler för litteraturen.

– Jag är inte orolig för att historier eller behovet av historier ska försvinna. Om man tittar närmare på spel och serier så finns det ju jäkligt bra manusförfattare där bakom.

Spelvärlden och andra liknande arenor behöver inte vara en konkurrent utan kan eventuellt också bli ett komplement.

– Jag skulle vilja inplantera mera av själva läsningen och fantasin och göra det kvalitativt bättre. Jag har för mig att spelen skulle kunna utvecklas och göras roligare och intressantare genom att integrera författare och illustratörer. Det finns öar, och att skapa kontakt mellan dem är viktigt. Många som såg Potter-filmerna läste böckerna, många som såg Mozart-filmen började lyssna på hans musik.

 

Politiska perspektiv

Inom det utåtriktade arbetet finns också behovet att uppmärksamma den politiska aspekten av ungas läsande, det vill säga brist på läsande, och lyfta fram det som en samhällelig och demokratisk angelägenhet.

– Jag försöker också se de större strukturerna. Vad är det som är viktigt, vad är det som tryggar att vi får medvetna, tänkande individer som kan ifrågasätta, reflektera och analysera? Det börjar med läsandet, det börjar med språket.

– Riksdagen och regeringen borde vara mycket mera medvetna om vad som händer och agera kraftigare. Så att inte bördan endast ligger på de här arma små myrorna, oftast kvinnor; bibliotekarier, lärarinnor, mammor och mormödrar som alltid, alltid ska bära ett strå i taget … Jag tror inte bara att det är lättja. Det finns kanske inte en agenda men åtminstone en ovilja att ta tag i det. Ibland måste jag fråga mig om det är så att de faktiskt inte vill ha demokrati.

Trots att föreningen är ny har den redan satt något i rörelse, och dess perspektiv förenar utövarnas vardagliga försörjning med mera ödesmättade frågor om skymning för bildning och demokrati.

– Jag tror att det har hänt mera än vi förstår, för det händer också långsamt i ens medvetande. Man får lite mera tro på att det man gör är viktigt om vi begrundar vad konsekvenserna skulle vara av att barn slutar läsa.

 

Fredrik Österblom