”Vår framtid ligger i vårt förflutna”

av Klas Lundström

Under 1900-talets början var koppargruvan Anaconda i Montana en av världens största, och gruvstäderna Butte och Anaconda blomstrade. Gruvarbetarna organiserade sig, stred och krossades. I dag har de lugna städerna en spännande historia att förvalta, men också en en förgiftad miljö. Klas Lundström har besökt nostalgiska invånare i karga marker.

På gravstenen står det: ”Dräpt av kapitalistiska intressen för att ha organiserat och inspirerat sina medmänniskor.” Här vilar fackledaren Frank Little i det förflutnas lundar omringad av Klippiga bergen. Hade det inte varit för vaktmästaren som vänligt visade vägen till gravstenen hade den tillfällige besökaren irrat vilse bland gravlängorna.

– Här i Butte har vi våra hemligheter, säger Erin Sigl kryptiskt.

Hon är släkting till en av ”Montanas kopparkungar” och det är första gången hon besöker graven. Hon vet vem Frank Little var, det vet alla.

– Vissa frågor ställdes aldrig, och ställs inte nu heller. När jag frågade min farmor vem Little var sade hon: ”Varför vill du veta det?” Då visste jag att det inte var värt att fråga något mer.

Vinden glider in som frostiga andetag. Som livstecken. Mycket i Montana är symbolism. Littles öde symboliserar den amerikanska fackföreningsrörelsens utsatta historia: under en strejk 1917 dödades Little av en mobb betald av gruvbolaget Anaconda Copper Mining, en av Montanas genom tiderna mest inflytelserika aktörer. Delstaten kallades länge för ”Anacondas privata koloni” till följd av gruvjättens politiska och ekonomiska inflytande. För 100 år sedan var Butte, med 30 000 invånare och belägen i sydvästra Montana, en av planetens största kopparproducenter, viktig för såväl järnvägsindustrin som arméer.

Kanske har isoleringen bidragit till att binda Montanas identitet kring naturen: prärien, bergen, sjöarna. De första bosättarna kom för 13 000 år sedan. Karga marker och lynniga väderförhållanden lade krokben för jordbruk och bosättare levde på jakt och fiske. Det nybildade USA:s första ekonomiska etableringsfas skedde under första hälften av 1800-talet och bestod i att förse den globala hattindustrin med bäverpäls. Men när hattmodet svängde hade guldruschen redan nått hit. Sedan följde olja, kol och koppar.

 

Giftigt dagbrott

I Buttes äldsta kvarter breder fallna kåkar ut sig som sårade soldater. I en antikaffär löser Shirley Adams korsord. På pullovern sitter en brosch med USA:s flagga. Här  har hon växt upp och bevittnat stadens förändringsprocess.

– Det är en gruvstad, gruvan är vår identitet.

Hon beskriver de stängda gruvingångarna till underjordiska schakt som vore de vägar till slutet av regnbågen, till något fantastiskt. Samtalet leder in på vad allt i Butte handlar om och återkommer till: det stängda dagbrottet Berkeley Pit som numera fylls med gruvslam. Att PBS (USA:s motsvarighet till Yle) sänt en uppmärksammad dokumentär om ”den tysta miljöskandalen” i Berkeleys djup är inget som Shirley, eller många andra, nämner. Kanske för att dagbrottet symboliserar den amerikanska västerns huvudlösa övergrepp på naturen.

Men Butte vilar på en tickande miljöbomb. 1981 upptäcktes höga gifthalter i sydvästra Montanas färskvatten. Det tillskrevs inte bara Buttes koppargruva utan även närliggande dammar och övergivna gruvor. Virke till bostäder, järnväg och gruvor hämtades från den närliggande nationalparken Bitterroot, och för att skogarna skulle orka motsvara den växande efterfrågan besprutades träden med DDT för att råda bot på de skadedjur som frodades bland kalhyggena. Sedan 80-talet har skärpta regler kraftigt reducerat Montanas skogsindustri, vilket tvingade lokala sågverk att stänga och regionen har sett viktiga arbetstillfällen gå om intet.

Chad Fisk är en sympatisk historielärare som i unga år arbetade för Anaconda Copper Mining. Hans gamla arbetsplats fylls nu oupphörligen med giftigt gruvslam för att undvika att resterna når grundvattnet. 2023 beräknas schaktet vara fyllt och ännu finns ingen fastställd plan för hur vattnet ska slussas bort från dagbrottet. Eller var det ska, och kan, förvaras.

– Politikerna har fram till 2023 att bestämma sig, sedan är vi körda. Bokstavligen, säger han.

Berkeley Pit är USA:s största ansamling med förgiftat vatten, 400 meter djup, ändå är Chad trygg med utvecklingen.

– Jag har inget val. Jag måste lita på vad de säger, att det är för vårt bästa.

Det vattenfyllda dagbrottet påminner om nedlagda nöjesfält. Förförelsen finns där och minnena över gruvans storlek och det oväsen som gruvdriften måste ha skänkt sin omgivning finns ständigt närvarande. Gruvan stängdes i april 1982 men förblev i bruk fram till år 2000. Tomheten efter de förlorade jobben tycks smärta mer än vetskapen om att leva granne med en läckande giftsjö vars innehåll lokalbor, som vill vara anonyma, hävdar redan har nått grundvattnet. De enda jobb som erbjuds i dag är tillsynsarbeten.

– Det är en instängd miljöbomb, säger Chad. Vi frågar oss varför vi inte börjar pumpa ut vatten redan nu. Det ligger naturligtvis ekonomiska orsaker bakom det, delstatsregeringen och nuvarande ägaren, Dennis Washington, tjänar ju på att ha det så här. De håller kostnaderna nere och kan ”avvakta” och se vad som händer. Det är cyniskt, och frågan är hur länge vi som bor här hinner avvakta med saker och ting?

Ibland klyvs tystnaden över Berkeley. Musik spelas för att hålla fåglar borta. Michael Jackson och Twisted Sister fungerar bäst, berättar Chad, som ändå är en hängiven supporter av gruvdrift. Invånare i delstater som Montana, Wyoming, South Dakota och North Dakota, där centralmakten både upplevs vara och är en avlägsen samhällsaktör, är helt beroende av sina naturresurser.

– Ingen ska komma hit från Washington, New York eller Kalifornien och förklara hur jag bäst lever mitt liv. Gruvan livnärde oss i 100 år och det får vi aldrig glömma. Vad vore vi utan den? Det är därför vi hellre litar på oss själva och våra egna idéer kring jordbruk, boskapsskötsel och gruvdrift. Det är enkelt att sitta fjärran i bergen och prärien och måla upp vackra visioner om hur vi bäst lever här. Men det är en annan sak att bo i Montana och försöka få det att gå runt. Tro mig.

I Montana finns 20 000 övergivna gruvor. Vissa har lagts ner i modern tid, andra har stått öde i ett sekel. Många läcker ut gifter som når grundvatten, floder och åkrar. De läckande gruvorna bidrar till att måla upp en tragisk men talande bild av nordvästra USA:s energipolitik. I dag är oljan herren på täppan och i nationalparken Badlands provsprängdes kärnvapen fram till 60-talet. På tröskeln till Badlands, i södra South Dakota, beskriver Gervase Hittle det tröstlösa försöket att ”återställa saker och ting på prärien”. Han styr vant sin eldrivna golfbil genom den väldiga ranchen där 300 bisonoxar betar i det fria. Han stannar till vid en vattentank som bisonoxarna dricker ur.

– Vattnet är redan dåligt, säger han, och nu när kolindustrin vill dra järnväg genom Badlands för att spara in på transportkostnader kan allt jobb här vara för intet och bisonoxarnas existens i fara.

Som ett led i utrotningen av USA:s ursprungsbefolkning, och särskilt lakotafolken i South Dakota, masslaktades miljontals bisonoxar och arten stod på randen till utrotning. Bisonoxen är alltjämt i farozonen och Gervase menar att varken den eller andra djur- och växtarter har en chans att klara sig i det långa loppet.

– Savanner ersattes av vete och långgräs som inte klickar med jordmånen. Därtill har vi alla gruvor som omringar oss och påverkar grundvattnet och bidrar till klimatförändringar. Vi har återplanterat gräs som växte naturligt här innan jordbrukskolonialismen nådde oss på 1800-talet, men det är en droppe i havet eftersom förutsättningarna helt förändrats. Men vi måste försöka.

 

Från rusch till ruin

Under kopparruschen i början av 1900-talet hade Butte 100 000 invånare och den politiska makten prioriterade staden. Under Första världskriget svepte fackföreningsrörelsen in bland Buttes gruvarbetare som organiserade sig och bland annat vägrade producera koppar som gödde USA:s och Storbritanniens arméer. Då utnyttjade Anaconda sina politiska kontakter, undantagstillstånd utlystes och strejkare tvingades arbeta under vapenhot.

I dag ligger ansvaret för miljardsaneringen av koppargruvan på miljömyndigheten, brittiska BP och filantropen och miljardären Dennis Washington, som växte upp i Montana men vars bolag har sitt huvudkontor långt härifrån. Ögat kan nästan urskilja hur nivån stiger i schaktet, hur den stilla vattenytan ger ifrån sig små dunsar. Det liknar hjärtslag.

– Varje gång jag hörde en smäll från gruvan blev jag varm inombords. För jag förstod att det var inkomsterna härifrån, på vilket sätt de än drevs in, som satte mat på våra bord, säger Chad och blickar ut över Berkeley Pit.

– Tack Herre, för maten du ger oss och för att vi får vara tillsammans och njuta av den.

Erin Sigl gör korstecknet över söndagsmiddagen i det lilla köket i vad som en gång i tiden var Buttes ekonomiska centrum: Copper King Mansion. Erin är släkting med William Andrews Clark: senator, bankman och ”kopparkung” som lät bygga herrgården som förblivit en av Buttes mest kända fastigheter. Nu är herrgården bostad och museum och Erin och brodern, historikern John Thompson, gör sitt bästa för att upprätthålla minnet av Buttes storhetstid. John tränger sig förbi middagsgästerna, på väg till en begravning. Han är frimurare och expert på Buttes historia. Det var Chiles socialistiska president Salvador Allende som påbörjade Buttes färd mot ekonomisk natt, menar han:

– Koppartillgångarna nationaliserades. Anaconda hade ju sin ekonomiska stomme i Chile och när gruvorna nationaliserades påverkades Butte. Det var ett hårt slag.

Johns resonemang är förvisso riktigt, men Anaconda hade skäl att vara besvikna även efter Augusto Pinochets statskupp 1973, då löften om återprivatisering av koppardriften visade sig vara tomma ord. Anacondas förlorade mineraltillgångar slog hårt mot Butte och påbörjade slutet för staden döpt efter gruvbolaget.

Staden Anaconda ligger två mil väster om Butte. Under färden talar Erin Sigl och hennes make Pat om geopolitisk nyckfullhet.

– Ska du bedriva gruvdrift är kostnaderna det primära, säger Pat Sigl. Du kan bryta koppar på mer miljövänliga sätt i dag, så vilken agenda har miljöaktivisterna? Deras kamp hindrar gruvor från att köra för fullt, andra öppnas inte alls och inga jobb skapas. En ond cirkel. Här betyder en gruva liv eller död. På grund av de hårda miljölagarna ligger vi efter kopparländer som Papua Nya Guinea, Chile och Australien. Många menar att Allende slog hårt mot Buttes kopparindustri, men jag skulle vilja påstå att miljörörelsens frammarsch på 70-talet hade minst lika många fingrar med i spelet.

Det är lördag eftermiddag och Anaconda känns som ett övergivet matbord efter ett stort kalas. Kvar är smulor, använd servis och vinglas med läppavtryck på. Som om sällskapet plötsligt rest sig och gått. Ingen släckte ljusen. Från Copper Bowl Café syns Anacondas landmärke: smältverkets öde torn. Servitrisen verkar uttråkad, båsen står tomma, två karlar ber om påtår. Bowlinghallen intill är öde, men käglorna fortsätter åka upp och ner i ett slags evigt mekaniskt kretslopp.

Längs huvudgatan står många hus tomma. Flaggor vajar ensamma, våta dockor försöker torka i det svaga solskenet, brevlådor är fyllda till bristningsgränsen. Överallt skyltar: ”Till salu” eller ”Uthyres”. Gator är döpta efter träd i ett samhälle där avsaknaden av natur är iögonfallande. Stadskärnans omnejd består av renrakade kullar, det var länge sedan timmerindustrin närvarade vid ”världens rikaste kulle”. Men en gång i tiden var Butte och Anaconda USA:s största elförsörjare, och för Erin och Pat är besöket en resa i tiden. Tillbaka till åren då kopparindustrin ännu skapade jobb och folk flyttade hit snarare än härifrån. Några tusen bor i dag i Anaconda, mer än en halvering sedan 1900-talets kopparrusch. I Butte låg gruvan, i Anaconda smältverket, härifrån transporterades kopparn vidare. I dag länkar inget samman städerna, varken tåg, buss eller mineraler. Och nu har servicesektorn klivit in efter gruvdriftens sorti.

– Anaconda kan bara erbjuda de unga jobb som i princip går ut på att passa upp på äldre, suckar Pat.

– Om de har tur och ens får något jobb, vill säga, inflikar Erin.

– Det är tragiskt på något sätt, säger Pat.

 

Hoppet om turism

Mest aktivitet syns vid Anacondas golfbana som underhåller sommargästerna som successivt omvandlar de övergivna kåkarna till fritidshus. Priserna är överkomliga och golfklubben ett tecken på en större trend: Montana övergår alltmer från försörjning till rekreation, till en plats avsedd för avkoppling och turism snarare än hemvist för lönsamma industrier. Merparten av klubbens 250 medlemmar är penningstarka och bosatta på annan ort, exempelvis Utah, Colorado och Kanada, förklarar en anställd. Ett klientel som drivit upp de lokala priserna.

– Världens vackraste golfbana, lovar en golfare innan han rusar vidare mot första utslaget.

De gröna lundarna intill klubbhuset har utsmyckats med delar av det gamla smältverket. I den kyliga brisen från Klippiga bergen känns det som om dåtid och nutid smälter samman, det verkar oklart vilken tidsepok Anaconda befinner sig i nu.

Montana i allmänhet och städer som Butte och Anaconda i synnerhet står öga mot öga med en svårtydd framtid. Oljeindustrin är fortfarande stark men naturresursen sinar, mineraltillgångarna är stora och många hoppas på att nya aktörer ska etablera sig. Men konkurrensen är för stor, menar Pat Sigl. Åtminstone när det gäller koppar.

– Om Barack Obama inte lättar på restriktioner ifråga om miljö, arbetarskydd och skattesatser lär inte mycket hända. För vem kan konkurrera med Kina?

Kanske har omvärlden glömt Montana? Därför finns livlinan i det förflutna, tror Dolores Cooney, chef för World Mining Museum, som ömt vårdar Buttes arv i form av guidade turer, souvenirer och fotoutställningar.

– Vår framtid ligger i vårt förflutna, säger hon. Gruvdriften lär inte återupplivas, så vi måste vårda det förflutna och resa vår turistindustri kring den.

Samtalet styrs in på Berkeley Pit och liksom Chad Fisk upprepar hon de löften invånare har fått: ”Fördämningarna kommer att hålla. Giftslam kommer inte att nå staden.” Men frågan finns där, tänk om det gör det? Vad händer då? Hon tar ett djupt andetag.

– Vi måste leva med det här för alltid, utan att veta vad som väntar framtida generationer. Vi kan inte bara packa ihop och överge staden, vi som lever här älskar den alldeles för mycket. Hur ansvarsfullt skulle det vara?

Efter en stund summerar hon, aningen skamset:

– Och var skulle vi ta vägen? Allt vi har finns ju här.

Dolores glider tystlåtet förbi några familjer som får en genomgång kring vikten av att följa sin guide när de går under jord för att ta en titt på vad som en gång utgjorde Buttes aorta, men numera bara är tysta tunnlar som ringlar under staden likt ådror tappade på blod. World Mining Museum bildades 1963. Var de förutseende? Visste de att minnet efter gruvan, den utvunna kopparn och det mänskliga slitet skulle utgöra framtidens marknad? De hundratusentals dokument som sparats här utgör en god grund kring framtida forskning kring storskalig gruvdrift. Hon tänder en cigarett och blickar ut över staden. Det ryker ur kaffekoppen i den andra handen. Från museets parkering är utsikten slående – stadskärnan, universitetet, gruvtornen, Berkeley Pit någonstans bakom alltsammans. Du ser allt, förutom långsiktiga garantier.

 

Klas Lundström


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.