Bländad av ljus

I installationen ”Nduwayezus tystnad” lyser en vit rad text från väggen. Medan man läser, om folkmordet i Rwanda och en liten pojke konstnären träffade på ett flyktingläger, leds man in i ett rum. På ett ljusbord ligger ett berg av diabilder och när man kommer närmare ser man att de alla är samma bild, av pojkens, Nduwayezus, ögon. Den personliga tragedin multipliceras och en långväga katastrof av svårbegripliga mått blir nästan förståelig.

Alfredo Jaar intar Kiasmas två översta våningar med fotografier, film, installationer och objekt. Jaar är bildkonstnär, arkitekt och filmskapare. I de stora installationerna, där alla tre discipliner samarbetar, är han i sitt esse. Han har en förmåga att orkestrera rum, ljus, text och tajming så att de få utvalda elementen blir till en glasklar och drabbande helhet. Elementen han använder sig av är dramatiska – det är bländande ljus, beckmörker, trånga passager och stora volymer – men de är övervägt, nästan minimalistiskt, använda.

De två återkommande elementen i Jaars verk är fotografi och text. Olikt många bildkonstnärer är Jaar inte intresserad av bildens estetiskt-kroppsliga aspekter, utan av dess politiska funktion. Fotografierna är bevismaterial, på samma sätt som texterna i utställningen är fakta, inte fiktion.

”You do not take a photograph. You make it” är namnet på ett verk och samtidigt på sätt och vis hela utställningens röda tråd. Det är något man också blir medveten om lite bakvänt, i hans eget sätt att använda bilder. Jaar visar oss en bild och berättar vad det är vi ser, eller sår fröna för specifika associationer. Han väljer ut tidningsbilder och presenterar dem som bevis för allmänna tillstånd.

Vi har inga garantier på att Jaars version av verkligheten är sannare än någon annans. Ju längre bort händelsen är i tiden eller rummet, desto svårare är det att få syn på de alternativa tolkningarna. Men så är det just den osäkerheten som är poängen, att alternativen finns, att de måste få finnas. I den imponerande installationen ”Bildernas klagan” får man känning av motsatsen: att det värsta är när det inte finns några bilder alls.

Jaar utgår i sina verk från specifika platser och deras kontexter. I de tidigaste verken behandlar han militärkuppen i hemlandet Chile. Sedan han flyttat till New York år 1982 har USA och framför allt landets medier ofta stått i fokus. För Ars95 besökte han Finland och verket ”En miljon finländska pass” tog form. Det är en kommentar till Finlands minimala flyktingkvot. I en enorm vitrin ligger passen tillhörande de 20 procent av Finlands befolkning som saknas, och som i Europa i medeltal utgörs av invandrare och deras ättlingar.

Att sammanföra så många olika kontextspecifika verk under ett tak innebär mycket läsning. Först läser man in sig på verkets bakgrund i sitt lilla häfte, sedan vänder man blicken mot själva objektet. Somliga verk fungerar bättre än andra som självständiga enheter och då kan förklaringen bli för mycket, tippa över i plattityd.

Samtidigt är Jaars genuina vilja att kommunicera det allra finaste med utställningen. Det har ingenting med konst för konstens skull att göra. Att besöka utställningen är som att läsa en riktigt bra essä med alla sina sinnen. Den är skriven med visuella, rumsliga, verbala och filmatiska tecken alltefter behov. Framför allt är tankarna den för fram både viktiga och tänkvärda. Jaar komponerar rum där vi kan möta verkligheten, också sådana delar av den vi blivit vana att hålla på avstånd, som samhället sopar under mattan eller som vi helt enkelt aldrig fått veta om.

 

Emma Rönnholm

 

Alfredo Jaar: Ikväll ingen tröst i poesi. Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors till 7.9 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *