För några veckor sedan gick diskussionerna heta på Facebook då flera människor under en kort tid delade en kolumn publicerad på den svenska nyhetssajten nyheter24. Kolumnen var skriven av sajtens debattchef Totte Löfström och hade den aningen provokativa rubriken ”Ja, jag hatar män.” Själva innehållet i kolumnen var en emotionellt laddad konfrontation med patriarkala samhällsnormer som innehöll både bra och dåliga poänger, och kunde ha fungerat som en bra öppning för kritisk och mångsidig diskussion om ett ämne som i alla fall här i Finland diskuteras alldeles för lite.
Ja, säkert försiggick denna idealdiskussion också någonstans i etern, men varje gång jag själv såg samma länk delas i mitt FB-nyhetsflöde, åtföljdes den av samma trötta, oinspirerade skitkastning. Mångbottnade kritiska resonemang gav vika för aggressiva generaliseringar, sakargument för barnsliga påhopp, och till sist ersattes hela ”debatten” av kontakter borttagna från vänlistor och bildandet av tjuriga cirklar för inbördes beundran inom det egna lägret. Själv slet jag mig från kaoset i ett tidigt skede, och snarast sprang ut genom dörren för att bota den småaktiga internetilskan med en rejäl dos frisk luft, men frågan blev kvar och gnagde i mig; Facebook, som kombinerar internetforumets distanserade och demokratiska förutsättningar för saklig debatt med icke-anonymitetens ansvar för den egna tungans grodor, borde vara ett idealiskt forum för vettiga, sansade individer att föra någorlunda intelligenta diskussioner också om svåra, polariserande frågor. Varför händer det så sällan?
Att uttalat feministiska samhällskritiska uttalanden eller länkade artiklar på sociala medier fungerar som en utmärkt magnet för livsfrustrerade driftkuckun som i hemlighet är övertygade om att de skulle ha gynnats mer av 1950-talets samhällsordning är ingen nyhet, och att diskutera det fenomenet skulle kräva en alldeles egen kolumn, men just här tror jag att en del av skulden faktiskt låg i själva artikeln. Kastar man en närmare blick på nyheter24:s debattsida ser man att samma forum också regelbundet fungerar som en kanal för kolumnisten Gabriella Bark, känd som upphovskvinna till rubriker som ”Vi behöver riktiga män – inga jävla hen” och ”Rippad, brun och lycklig – Så blir du liggvänlig i sommar”. Bark är också bekant från Facebooks nyhetsflöden där hennes kolumner regelbundet fungerar som bottnen för upprörda diskussioner om hennes och samhällets köns- och människosyn.
Forskare vid Beihang University i Kina genmförde år 2013 en undersökning där de studerade vilken typ av artiklar som sprids snabbast och effektivast på sociala medier: genom att jämföra delade artiklar på den kinesiska mikrobloggen Weibo upptäckte de att artiklar som framkallar ilska hos läsaren är överlägset mest sannolika att delas vidare. Om du blir glad, fascinerad eller stillsamt sorgsen över något du läser är sannolikheten stor att du bara bläddrar vidare efter att du är klar, fylls du däremot av kokande vrede kommer det att leda till en stark impuls att länka till texten på din egen sida, kanske med en personlig kommentar där du beskriver exakt hur arg du blev. I internetekonomin, där klickningar och delningar innebär synlighet och synlighet är pengar, leder det här till att internetdebattörens trognaste kunder och bästa vänner också är hens värsta fiender.
Nyheter24, som beskriver sig som ”Sveriges modernaste nyhetssida” verkar ha fattat galoppen snabbare än de flesta, och där ser vi också förklaringen till att Gabriella Bark samsas om plats med någon som inleder ett samtal om jämställdhet med kalkylerat retoriska överdrifter om sitt ”hat” mot män. Nyheter24 har helt enkelt resultatet från Beihang University som sin affärsmodell. Det spelar ingen roll vem du håller med, det viktiga är din ilska och din vilja att dela med dig av denna ilska, eftersom det är därifrån som pengarna kommer. Lukrativt för dem, men för oss som en gång närde drömmen om internet som ett revolutionerande forum för upplyst lärande och demokratisk diskussion är det ännu en påminnelse om marknadskrafternas och girighetens förmåga att sabotera utopier.
Otto Ekman
1 kommentar
Ja, ja sade bonden när man hälsade på honom? Tyvärr är det ett problem i världen. Det verkar, som karlarna blir sämre och läsa och lära sig språk? I alla fall är det inte ovanligt att karlarna startar krig, då de saknar argument, för sin sak om de nu har någon sak annan en makt. Därför skrämmer många diktatorer sina undersåtare och där för har de ingen plan för hur de skall gå vidare. I Finland har Stubben, så många gånger ropat buu utan att säga bää!