Ett försök att greppa identitärerna

Thomas Nydahls försök att förstå den identitära rörelsen och ge nationalismen ny innebörd, kantas av mycken ambivalens, skriver Einar Askestad i sin recension av hans bok Identitärt.

Den här recensionen vill sig inte. Gång på gång påbörjar jag den bara för att stupa efter några meningar. Varför? Kan det vara själva ämnet för boken? Den så kallade identitära rörelsen, med sina rötter i en inte alldeles rumsren höger? Kan det vara bokens författare, den kontroversielle Thomas Nydahl, känd inte minst för sin kritik av islam (och ibland betraktad som sverigedemokratiskt sinnad intellektuell. red.anm.)? Det här är säkert bidragande orsaker, men framförallt är det nog vår tid som sådan som utgör hindret. Hur skall den förstås? Vilka är redskapen som behövs för att få grepp om den?

Politik är i högsta grad en flyktig sak, den politiska kartan förändras över tiden; historien är själva kvittot på detta. Varje försök att säga något om människornas värld – något ”objektivt” – blir snart inaktuellt och ansträngt. Och ju mer ansträngt, desto mer verklighetsfrånvänt. Och ju mer verklighetsfrånvänt, desto mer blint, dogmatiskt, ja ideologiskt. Lojaliteten till ”saken” – sin egen världsförklaring – blir starkare än gentemot verkligheten och de människor som lever i den. Hur skall man göra verkligheten rättvisa? Hur bidrar man utan att begå övergrepp? Denna problematik måste efter modernitetens turbulenta historia vara central i varje försök att förstå samtiden, och den genomsyrar i högsta grad Nydahls bok. Genom att resonera kring sitt eget liv, inte minst sin egen radikala vänsterbakgrund, varnar han för behovet av enkla lösningar. Han ser farorna i varje ansats till en ”total” världsförståelse, och försöker finna rötterna till dragningen till totalitära ideologier. En hemlöshet i samtiden, en frånvaro av en upplevd meningsfull gemenskap, en utbredd rotlöshet, blir hans svar. Ideologierna som desperata försök att lösa akuta existentiella och socio-kulturella frågor. Den osedde vill så att säga så gärna synas, att denna vilja lägger sig i vägen för allt annat. Jaget blir huvudsaken, när själva huvudsaken – den gemensamma berättelse och verklighet som jaget hör hemma i – gått förlorad. I detta liknar liberalismen och vänstern varandra. Tony Judt, den brittiske historikern och vänstertänkaren, går så långt som att hävda att 1960- och 1970-talets vänsterrörelse handlade om en frigörelseprocess för priviligierade individer i väst och inte om godhet och omsorg om de fattiga i den så kallade tredje världen. Nydahl skulle kanske inte gå lika långt, men han citerar gillande Judt, och skall jag ändå försöka bestämma Nydahls politiska position är det i en sådan vänster, en självkritisk vänster, som är medveten om sina begränsningar och som tillåter sig reflektera över även de mest heliga kor.

En av nationalismens skepnader

Och här, i denna strävan, kommer hans bok om ”identitärerna” in. Med en stor ambivalens redogör Nydahl för sin läsning av denna på många sätt radikala rörelses världsförståelse och agenda.

Enkelt uttryckt är ”de identitära” en ny form av nationalism, men en sådan som kommit fram till nationens (och det regionalas) värde på mer filosofiska grunder. Vad är ett hem? Vilka är förutsättningarna för en gemenskap? Vad är villkoren för ett fungerande samhälle? I takt med urholkandet av gemensamma värden, av traditioner, av de band som förenar individer över tiden, blir det som tagits för givet mer synligt och därmed värdesatt. En ökad segregation, med en ny slags ensamhet som följd, där inte enbart det ekonomiska skiljer människor åt utan också synen på vad som är rätt och fel, på hur ett samhälle skall se ut, hotar att undergräva själva fundamentet för varje samhälle. I en sådan upplösning, i ett sådant brott mot det förflutna, uppstår möjligheter, men även faror. Det kan liknas vid dåren som river sitt hus innan han byggt ett nytt; det ges förvisso plats för annat, rent av till ett bättre boende, och det är i högsta grad äventyrligt och spännande, men det är samtidigt en högst dumdristig och osäker affär. I detta skeende, i denna vunna ”frihet”, frigörs krafter, men även möjligheter till ansvarslöshet, och den identitära rörelsen måste förstås som en reaktion på denna utveckling.

Längtan efter gemenskap

Identiteten blir ett livsvillkor, en förutsättning för att kunna stå emot inte minst de krafter som tjänar på att människor mer eller mindre tvångsmässigt tvingas söka efter en identitet, i form av konsumtion av allt från varor till livsstilar. Hemlösheten saknar gränser, och jorden blir till ett spelfält för dem som kan och vill profitera på människors behov av en tillhörighet. Det offentliga, ja kulturen som sådan, blir till en marknadsplats, där den identitetslöse, den till konsument, arbetskraft, ”individ”, etcetera, reducerade människan, på en och samma gång faller offer för sin längtan efter en meningsfull gemenskap och för de (sär)intressen som lever på att exploatera denna längtan. Nydahl redogör för det kritiska tänkandet hos Alain de Benoist, Guillaume Fayes (tongivande tänkare inom den franska nya högern red.anm.) och andra ledande inom den identitära rörelsen, och tycks i mångt och mycket dela diagnosen över samtiden, men han delar definitivt inte deras lösningar och optimism. För Nydahl är det för sent på jorden. För Nydahl är varje avsteg från den väg vi befinner oss på ett försök att ”återvända”, att liksom göra det ogjorda ogjort. Här kunde man möjligen invända att även en gammal insikt kan bli ny, liksom ett hantverk åter kan tas i bruk och bli till verklighet, trots att det länge varit ersatt med maskiner.

Den fråga som åtminstone jag stannar vid, är hur man skall förstå den vilja till självutplåning som västerlandet lidit av, inte minst under 1900-talet, med dess förödande krig mellan och inom nationerna. Jag stod en gång vid Sergels torg bredvid ett tyskt turistpar och hörde kvinnan säga till sin man: ”Jag visste inte att Stockholm blev bombat under andra världskriget.”

Ja, det är frågan, varför ”bombar” man sin egen stad?

Einar Askestad

Thomas Nydahl: Identitärt, om rötter, identitet och politisk aktivism. Occident förlag, 2014.

3 reaktion på “Ett försök att greppa identitärerna”

  1. Tack till E.A för en fin recension.

    Till redaktören: det är oförskämt av dig att sprida vidare ett rykte om mig. Den som läser mina böcker och min blogg vet att jag är en svuren fiende till nationalismen. Och jag har alltsedan 2009 agiterat för att man inte ska rösta på Sverigedemokraterna, senast nu i EU-valet. Varför skrev du den parentesen? Du hade varit välkommen att fråga mig först.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *