Marta Romero-Delgados forskning om det peruanska inbördeskriget nyanserar bilden av kvinnor som passiva aktörer i väpnade konflikter.
– Det jag gör i mitt forskningsarbete är att rekonstruera minnena hos de kvinnor som deltagit i de väpnade grupperna. Jag frågade kvinnorna om hur de erfarit väpnad konflikt, säger Marta Romero-Delgado.
Temat för den avhandling Marta Romero-Delgado arbetar med är kvinnors deltagande i väpnade grupper i Peru under inbördeskriget. Syftet är att synliggöra kvinnors aktörskap i väpnade konflikter, att ta reda på varför de deltagit.
Romero-Delgado är för närvarande i Finland i och med ett utbyte vid Helsingfors universitet som doktorand i genusforskning. Vanligtvis studerar hon i Madrid vid Universidad Complutense.
Peru skakades av ett långt och blodigt inbördeskrig mellan åren 1980 och 2000, som ledde till 70 000 människors död eller försvinnande. PCP-SL (Perus kommunistiska parti – Den lysande stigen) och MRTA, (Movimiento Revolucionario Túpac Amaru), stred båda i olika tider och regioner mot Perus väpnade styrkor. PCP-SL och MRTA stred också sporadiskt mot varandra under den tid som konflikten varade.
Den främsta orsaken till varför dessa grupper tog till vapen var, kort sagt, sociala orättvisor i samhället. Enligt grupperna gick den enda vägen till förändring genom att avsätta den sittande regeringen med våld och införa ett klasslöst samhälle under kommunistiskt styre. Utöver dessa grupperingar organiserade sig invånare i kvarter i så kallade rondas för att försvara sig mot Perus armés, MRTA:s och PCP-SL:s våld. De delar av samhället som drabbades hårdast var personer från ursprungsbefolkningen som talade quechua och fattiga i allmänhet.
Den ”avskyvärda” kvinnliga soldaten
Romero-Delgado gjorde sitt fältarbete i Lima, Peru, åren 2007-2009. Under denna tid gjorde hon kvalitativa intervjuer med kvinnor som antingen deltagit eller som blivit berörda av konflikten, inom och utanför fängelsets väggar. Romero-Delgados intresse för just detta tema väcktes när hon märkte att peruanska vänner, politiker, forskare, medier och även Perus sannings- och försoningskommission, ofta talade om stridande kvinnor som särskilt avskyvärda och perversa.
– Medierna representerade ofta kvinnorna i PCP-SL med morbid fascination. Man framhävde ofta fysiska aspekter. Det var en avsevärd skillnad mot hur man talade om män. Jag började läsa mer om kvinnor och krig, och märkte att det är vanligt att man talar om kvinnor i krig enbart som passiva offer. Det här passar ihop med den traditionella bilden av kvinnor som fredliga till sin natur, i sig en social konstruktion. Givetvis stöder det den hegemoniska diskursen att kvinnor inte ses som aktörer i krig.
Det är vanligt att kvinnor i krig beskrivs ensidigt som offer, bland annat på grund av att arméer ofta använder våldtäkt som ett vapen. I denna konflikt var detta också ett faktum. I en mer nyanserad bild kunde både män och kvinnor beskrivas som både aktörer och offer.
Krig mot staten
PCP-SL började sitt krig mot den peruanska staten år 1980. Man agerade utgående från en maoistisk gerillakrigsföring, som innebär en tanke om att revolutionen rör sig från rurala områden mot städer genom väpnad kamp, förklarar Romero-Delgado.
1984 förklarade även MRTA krig mot den peruanska regeringen. Till sin art var MRTA mer lik andra syd-amerikanska gerillarörelser. Även här fanns kvinnor representerade, men inte alls i samma utsträckning som i PCP-SL. Också i rondas deltog kvinnor, oftast från ursprungsbefolkningarna. Ingen del av landet förblev oberört av konflikten, och värst drabbades Ayacuchoregionen. Rapporter från organisationer för mänskliga rättigheter berättar att våldet mot ursprungsbefolkningen blev systematiskt. Regerings- och paramilitära styrkor gavs licens att utlösa vågor av tortyr och sexuellt våld och även att utföra massakrer på hela byar. I juli år 2001 tillkallades Perus sannings- och försoningskommission för att undersöka brotten mot mänskliga rättigheter som begicks mellan åren 1981 och 2000.
Kvinnorna i Den lysande stigen
Det som skiljer PCP-SL från andra väpnade grupper är att den till 40 procent bestod av kvinnliga medlemmar, berättar Romero-Delgado. Inom den beslutsfattande kommittén på 19 personer var 8 kvinnor år 1982.
– Ideologin var maoistisk-marxistisk-leninistisk och man rekryterade kvinnor och män, i teorin på lika villkor. Förutom Mao Zedong var en annan nyckelfigur för gruppen den peruanska marxisten José Carlos Mariátegui. År 1965 grundades MFP, Movimiento Femenino Popular som en del av PCP-SL. Detta var den organisation som producerade den teoretiska kontexten för kvinnors roll i rörelsen.
Kvinnorna i PCP-SL ansåg sig inte vara feminister. Snarare ansåg de att feminism var en imperialismens produkt. Romero-Delgado förklarar att gruppens syn på kön kännetecknas av motstridigheter. PCP-SL proklamerade å ena sidan att kön inte var något man fäste uppmärksamhet vid. Å andra sidan var det just för att man underströk detta som många kvinnor attraherades av deras politik och anslöt sig.
– Man måste förstå det hela via ideologin. Detta var en klasskamp, där man kämpade för social och ekonomisk rättvisa, genom att försöka skapa ett nytt kommunistiskt samhälle. Dessa kvinnor såg sitt deltagande genom Maos förklaring att kvinnor är mer förtryckta än män. De flesta svarade att de upplevde en jämlikhet med männen i den väpnade gruppen som de inte hade i det vanliga samhället. PCP-SL arbetade exempelvis emot vänsterorganisationer som arbetade för kvinnors rättigheter. Homosexualitet var också helt tabu i dessa grupper. Jag intervjuade några lesbiska kvinnor som hade fått känna på homofobins grymma verklighet.
Enligt sannings- och försoningskommissionen har PCP-SL varit ytterst homofobisk och har avrättat personer på grund av deras homosexualitet. Kommissionen rapporterar också att MRTA sköt åtta trans- och homosexuella personer till döds den 31 maj 1989. I dag är 31 maj en minnesdag för hatbrott mot hbtqpersoner i Peru.
Skillnader och likheter
Orsakerna till varför så många deltog i de väpnade grupperna sammanfattar Romero-Delgado som lika för både kvinnor och män: politisk ideologi, personlig situation och påtryckningar från gruppen.
En avsevärd skillnad på mäns och kvinnors upplevelser av krig är, berättar Romero-Delgado, deras känslor och förhållanden till sina familjer. Ofta kunde kvinnorna hålla kontakten till sina barn i de svåraste förhållanden. Dessa kvinnor saknar speciellt familjen och barnen och är kanske ledsna över att ha blivit berövade moderskapet.
– När jag intervjuade kvinnor från båda grupperna lade jag märke till att de hade skuldkänslor. Socialisation till en traditionell kvinnoroll uppmuntrar undertryckande av aggression för att passa in i en feminin roll.
Text & foto Freja Högback
