Efter nästan ett år i Trondheim packar vi våra väskor och jag försöker summera vad det är vi får med oss för intryck. Samma dag länkar en norsk Facebook-vän en rätt harmlös text från Verdens Gang till mig. En text som det mesta annat man stöter på i sitt FB-flöde. Till en viss grad underhållande, men också något irriterande.

”Er du enig?” frågar min vän och jag läser snabbt igenom kolumnen som går under rubriken ”Forsker, feminist og finne om Norge: I verdens rikeste land!”. Texten illustreras med en bild av skribenten och en bild av Gro Harlem Brundtland med en vedtrave i famnen. ”Det er typisk norsk å være god” citeras Brundtland från sitt nyårstal år 1992.

”Hmm … jag kan väl hålla med om något”, skriver jag som svar på min väns fråga, men innan jag sänder iväg kommentaren ångrar jag mig och raderar mina egna ord. För jag är osäker på över hur jag ska förhålla mig till de påståenden som lyfts fram. I kolumnen har skribenten i tio punkter räknat upp hur hon vet att hon lever i världens rikaste land och inte exempelvis i Finland. Hon har bott i Norge i över tio år och texten är skriven med glimten i ögat, men jag blir ändå provocerad. Jag ser ingen poäng i att förenkla något så komplext som kulturskillnader och samhällsstrukturer i tio punkter. Som om det att man slentrianmässigt slänger ur sig ”sanningar” med ett leende på läpparna automatiskt skulle göra det kul? Och den som tycker något annat får epitetet humorlös.

Allt är inte negativt. Skribenten som fött barn i Norge är till exempel tacksam över hälsovårdssystemet och ”ammepermisjonen”, som ger statligt anställda kvinnor (och vissa kommunalt anställda kvinnor) rätt till två timmar fritid per dag för att amma sitt barn de två första åren.

Men bland de exemplen som hon kallar ”urnorska” undrar jag särskilt över skribentens slutsatser gällande två av hennes iakttagelser. Norrmännen släcker aldrig lamporna när de lämnar ett rum, skriver hon och det här vet hon eftersom hon alltid får gå omkring och släcka lamporna efter de personer hon bor tillsammans med (sin norska man + de egna barnen). Men, hon har väl själv varit med om att uppfostra sina barn? Och om det irriterar skribenten att hennes arbetskamrater inte heller släcker ljuset när de lämnar ett rum, så kan hon väl lyfta fram saken med dem i stället för att dra slutsatsen: ”Etniske nordmenn kan bli irritert av å måtte slå på lyset!”

Det som jag ändå förundrar mig mest över är antagandet att norrmännen är så rika att de inte ens vill ha all den mat de betalar för. Skribenten menar att det här syns vid brödmaskinerna i matbutiken. Många matbutiker har nämligen maskiner som skivar brödet; du tar brödet ur påsen, sätter in det i maskinen och ut kommer skivor som du sätter tillbaka i påsen och betalar för vid kassan. Men enligt skribenten lämnar de flesta norrmännen brödkanterna kvar vid maskinen, vilket hon ser som ett tecken på överflöd och på att norrmännen inte betraktar brödkanter som mat.

Ja, det är ju förstås möjligt att det är så. Eller så kanske de tänker att det finns någon annan som behöver de här brödkanterna mera. För i många butiker får man plocka åt sig brödresterna utan att behöva betala för dem. Att lämna dem där kan med andra ord vara ett sätt att dela med sig till någon som inte har det lika bra som en själv.

En kolumn ska få provocera och det är fullt lovligt att förenkla, men ibland blir jag trött på att man så lätt förväxlar sina egna subjektiva åsikter med fakta. Att tro, anse, tycka, vilja eller hoppas är inte att veta.

Och jag vet inte vad som händer med brödkanterna i matbutiken och jag vet inte om det är typiskt norskt att vara god. Men jag vet att jag trivs i Norge där jag får tala mitt modersmål var som helst utan att mötas av fördomar eller antaganden om hurudan jag är, bara för att jag är finlandssvensk.

 

Jolin Slotte


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.