Foto: Wikimedia Commons

Fantasins makt och nödvändighet var ett viktigt tema under författaren Neil Gaimans framträdande i Stockholm förra veckan, rapporterar Ylva Larsdotter.

Det var mest av en slump som jag mötte Neil Gaimans författarskap för några år sedan. Jag hittade ett kvarglömt exemplar av Amerikanska gudar (2004) på ett kafé och i brist på annat började jag läsa. Och fastnade. I skitigheten och råheten. Men framförallt hade Gaiman fångat mig med sitt sätt att utan manér kombinera road movie med urban fantasy, bildningsromanen med mytologin. Han blandar friskt magisk realism, hårdkokt thriller, mytologi, socialrealism och saga.

Hos honom super trötta gamla gudar eftersom människorna har glömt bort dem och istället tillber de nya som heter kapital, konsumtion och media (Amerikanska gudar). I ett underjordiskt London händer både det ena och det andra då huvudpersonen en dag ramlar ned i sprickorna i tillvaron (Neverwhere) och på en kyrkogård uppfostras en liten pojke av spöken (Kyrkogårdsboken).

I USA betraktas Gaiman som en litteraturens rockstjärna. Han har till och med de klassiska accessoarerna: svarta jeans, solglasögon, boots, charmigt leende och han skriver de facto rock ’n roll mellan hårda pärmar. Dessutom är han en väldigt utåtriktad författare som bloggar, twittrar och tycker om att hålla direkt kontakt med sina läsare.

 

En olyckshändelse

Förra veckan var det äntligen dags för mig att höra honom live då han besökte Stockholm Kulturhus Internationella författarscen för ett samtal med Johanna Koljonen om den senaste boken Oceanen vid vägens slut. Det är uppväxtsaga där en vuxen man reser tillbaka till sin hemby i England och minns händelser i sin barndom som han totalt förträngt. Det är en berättelse om kärlek, sanning, ondska, godhet, föräldraskap och vuxenblivande.

Samtalet började med att Gaiman läste högt ur boken. För min del hade han gärna fått läsa längre; att läsa med inlevelse är en konst Gaiman behärskar. Det var så gott som knäpptyst i den välfyllda Studion. Gaiman berättade sedan att huvudpersonen i viss mån har lånat drag av honom själv men att berättelsen absolut inte ska läsas självbiografiskt. Den är tillägnad hustrun, artisten Amanda Palmer, för att hon skulle få veta mer om honom som pojke.

– Min fru spelade in sitt nya album i Australien så jag hade inget bättre för mig än att åka till Florida och skriva lite. Det var lite av en olyckshändelse: det skulle bara bli en kort novell men slutade i en hel roman.

Samtalet mellan Gaiman och Koljonen böljade sedan fram och tillbaka. De röda trådarna var berättelsernas nödvändighet och fiktionens, läsandets och fantasins kraft. Gaiman kom också in på sina skrivprocesser och visade till publikens förtjusning anteckningsblocket där hans nästa roman håller på att växa fram.

– Jag tar alla erfarenheter jag har och allt som händer mig och lägger på komposthögen, efter ett tag börjar det växa blommor på komposten som leder till nya historier.

Gaiman avslöjade också att det blir en fortsättning på den kultförklarade serien Sandman.

 

Hunger

Strax innan Gaiman kom till Skandinavien besökte han ett syriskt flyktingläger och med anledning av det besöket drog han paralleller till sagan Hans och Greta, som han menar att primärt är en berättelse om extrem hunger och jakten på mat. Barnen drivs ut ur hemmet av svältande föräldrar och hamnar i klorna på en ensam hungrig, kvinna. I flyktinglägret träffade han barn som tvingats fly från sitt land och sina föräldrar just på grund av bristen på mat och vatten.

– Den främsta drivkraften för människan är hunger, att skaffa föda.

Gaiman berättade också om sin kusin som växte upp i polskt ghetto under andra världskriget, med Borta med vinden som enda lektyr. Om och om igen tog hon del av Scarlett O’Haras bravader i den amerikanska södern. Det kan inte sägas tillräckligt många gånger – vi måste ha tillgång till berättelsernas och fantasins makt för att vi ska förbli människor när de yttre omständigheterna är outhärdliga.

– Läsande är inte något trivialt. Själva livet kan stå på spel. Det är inte eskapism, det är regelrätt flykt.

I mitt stilla sinne undrade jag hur Koljonen skulle knyta ihop de till synes spretiga trådarna men hon gjorde det skickligt under hela samtalet och ställde rätt frågor. Det är svårt att få stopp på Gaiman, han vill gärna fortsätta tala om läsandet som motstånd och nödvändighet och får stående ovationer när tiden till sist är ute. Och tack för det – det var ett magiskt samtal och en alldeles speciell kväll! Nu hoppas jag bara få höra fortsättningen på Internationell författarscen i Stockholm eller ännu hellre i Helsingfors. Gaiman lovade nämligen att han snart kommer tillbaka till Skandinavien.

 

Ylva Larsdotter


1 kommentar

Ben Roimola 12 juni, 2014 - 13:10

Neil Gaiman besökte Finland år 2000 då han var hedersgäst på fantastikevenemanget Finncon. En artikel om det evenemanget kan läsas på Enhörningens webb.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.