Mali: Digital lore och kollektiv erfarenhet

av Gordana Malešević

De tuareger som har intagit lokala myndighetskontor i Kidal och hållit runt 30 anställda som gisslan har nu släppt sin gisslan, hör jag på Ekot i Sveriges radio.

Det för mina tankar till en utställning som visades på Le Comptoir Général i Paris förra året sammanställd av Christopher Kirkley utifrån det överflöd av bilder som är i omlopp i Sahel med hjälp av Facebook, cybercaféer och mobiltelefoner.

Le Comptoir Général är ett kulturcenter som ger plats åt ”l’Art Ghetto”, det vill säga kulturella uttryck som är marginaliserade, exotiserade och står utan medel – i Le Comptoir Générals fall med den afrikanska kontinenten i fokus.

Sahel, från arabiskans sahil som betyder Saharas gräns, må vara en halvtorr gränszon söder om Sahara. Men denna gränszon, som sträcker sig från norra Senegal, över södra Mauretanien, Mali, Burkina Faso, södra Niger, nordöstra Nigeria, Tchad och in i Sudan, när en sällsam mängd kreativitet. Salif Keita, med smeknamnet Afrikas gyllene röst, är kanske den internationellt mest kända musikern, men kreativiteten finns på fler områden, i stort som i smått.

Under de senaste åren har digitala verktyg och nätverk gett upphov till kortlivade grafiska uttryck som spridits över världen, Sahel inte undantaget.

Medan Azawad (norra Mali) utropades som självständig stat 2012 spred de i norra Mali boende egentillverkade avatarer, imaginära geografier och stater med hjälp av mobiltelefoner och internet.

Och medan nya mediers roll i frigörelseprocesser diskuterades till höger och vänster i nord och syd, visade l’Art digital du Sahel på den inneboende och ohejdade kreativa kraften som de självutnämnda formgivarna har skapat: identiteter och miljöer är ändrade och omdefinierade, skapade till nya former och fantasier i surrealistiska manifestationer.

Många bilder var på män med vapen och i militärliknande uniformer, men ännu fler på män med turban och gitarr. En del bilder var riktade till den värld som ser på utifrån och uppfattas ha lite kunskap om Mali, andra tycktes vara avsedda att stärka den egna historien och identiteten. Några bilder visade olika sätt på vilka en turban kan knytas, en på kända amazigher (berber) genom tiderna: Al-Kindi, Al-Khawarezmi, Al-Driss, Al-Farghani, Al-Farabi, Ibn Fernes, Ibn Battuta, Ibn Khaldun, Ibn Sina, Ibn Ruchhc (ja, uteslutande män), och andra på nutida vänskapsband.

En bild visade en text skriven på engelska som berättar för Facebook-grundaren Mark Zuckerberg att Amazighs är berber med ett eget språk och alfabet: ”Vårt alfabet heter Tifinagh, så snälla, lägg det till de andra språken, vi är miljoner användare på ert sociala nätverk”.

Många bilder återgav unga kvinnor och män med intresse för musik och kändisskap – på röda mattan, med beundrare, bilar, hem… Lika många knöt an till Azawad som självständig stat, med egentillverkade pass och kartor, medan andra visade Azawad som del av Mali och även av världen. En del hade Obama på, andra uttryckte kritik mot USA, som texten ”US ARMY SNIPER” på den digitala reklamflyern för ett skivbolag. Några var självporträtt inmonterade vid Eiffeltornet eller med Azawad-symbolen vid frihetsgudinnan och en visade hur man går till väga – hur man byter färg på klänning, bakgrund… och vips! En lättfattlig manual.

Det var en fältstudie av digital folkkonst som ställdes ut, och måhända var utställningen kitsch, men den utmanade även gängse föreställningar om hantverk, konst, kultur och etnografi. Ett år efter att utställningen plockats ned går det inte att ta miste på dess kraft: de individuella digitala uttrycken trädde fram tack vare mängden, samtidigt som mängden synliggjorde drömmar, samhällskritiken och den mångfasetterade kollektiva erfarenheten i norra Mali – allt det jag saknar i nyhetsrapporteringen.

Gordana Malesevic


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.