Mycket mot och en del för

Johan Jönson, den outtröttliga bespottaren av kapitalism och överhet, gör ännu ett lyrikmaraton med kolossen mot. vidare. mot. I motsats till många tidigare verk skildrar Jönson nu inte bara klass och arbete, utan också naturen och drömmar får plats, skriver K.A. Andreas Holmström.

INTE GE EFTER

MED ETT ENDA ORD

ELLER EN ENDA HANDLING

I SITT TOTALA HAT

MOT BORGERLIGHETEN

OCH DESS POLIS

DESS DOMSTOLAR

TELEVISIONER

TIDNINGAR

LITTERATURER

Jag skulle kunna börja den här texten såhär: ”Johan Jönson fortsätter sitt utmattningsprojekt, Efter arbetsschema 794 sidor, Livdikt 711 sidor, med. bort. in. 1242 sidor, och nu mot. vidare. mot. 1562 sidor”. Eller kanske såhär: ”tro nu inte att Jönson har skrivit samma bok om igen, mot. vidare. mot. är nämligen mycket värre än tidigare, och vackrare”. Eller helt enkelt: ”Sveriges viktigaste poet har skrivit sin viktigaste bok.”

Har du inte läst Jönson tidigare så är Näst sista våldet: stycken ur anställningen från 1994 en tydlig ingång, en ishacksskarp oumbärlig poesi från arbetarklassens urhjärta. En bok som borde vara ett läsobligatorium i grundskolan, borde vara en modern klassiker. Läs sedan Minnen av kroppar i rörelse och vila som utgör ett andra element i Jönsons författarskap, en industrihård uppväxtsprosa från småstaden. Uppväxten och klasstillhörigheten som aldrig lämnar ditt blod – det står helt klart för Jönson. Sedan är du förhoppningsvis fast i Jönsons våld, och då är också mot. vidare. mot. ett måste. Ja, om du bär på den tärande känslan att du lever ett ofullkomligt liv, i en ohållbar värld, så är den ett måste.

Kroppens minne

Arbetet. Familjen. Döden. Hustrun. Sexualiteten. Övervikten. Kampen. Döden. Skrivandet. Tvivlen. Hatet. Upprepandet. Tiden. Nutiden. Hatet. Döden.

Kring dessa ämnen, i dessa ämnen, rör sig mot. vidare. mot., växlande mellan minnen och ett oupphörligt pågående nu. Allt upprepas. Ingenting förändras. Även om Jönson numera torde kunna ägna sig helt åt skrivandet ändras inte heller relationen till lönearbetet. Naturligtvis. Det finns ändå där ständigt i form av påtagliga minnen, inte minst kroppsliga. Prosastyckena från vårdhemmen tilhör också de kraftfullaste och mest oumbärliga i samlingen. Liksom förkroppsligandet av det repeterande som alla dessa arbeten innebär; i arbetet som butiksstädare, gatuförsäljare, dagispersonal, byggstädare, jordbruksarbetare, kassapersonal, trappstädare, diskplockare, skräpplockare.

Men som kontrast mot tidigare hos Jönson finns också utsikter från fler platser. Från skogen, från sjön, från öknen, från rymdens och drömmarnas oändliga horisont, liksom från andra språkliga horisonter. Exempelvis får fem semesterdagar i Frankrike en poetisk kropp där det vanskliga begreppet lycka gestaltas, och aldrig har Jönson låtit så tillfreds: ”Maj, dess vindbrus. En flöjt, vars klaffar nuddas av fingrar ingen känner”. Blicken breddas till andra ledder än tidigare. Hieroglyfer/tecken inringar hela texten, Jönson till och med rimmar vid något tillfälle, nyord som ”hen” och ”fredagsmys” används problemfritt. Många skilda skrivstilar får plats, allt får plats, ja även det mindre bra, rentav det dåliga. Somligt skulle i någon sorts normalfallsredigering falla bort, men det tråkiga, enahanda och uttröttande har även en annan innebörd hos Jönson; språket inkarnerar arbetets rytm, lönearbetets utförande. Så Jönson är lika oförsonlig som tidigare, tro inget annat. Inte minst textmängden och upprepandet (av ord, av meningar, av minnen) ställer sig i vägen för en lätt läsning. Det ”multidialektiska montaget, som inte leder någonstans, till ingenting”, fungerar som en ogenomtränglig massa. Lika ogenomtränglig som lönearbetets pågående.

För vem skriver Jönson?

Stockholm. Förorten. Döden. Hatet. Sjukdomen. Kampen. Litteraturen. Sanningen. Upprepandet. Tiden. Årstiderna. Arbetet. Familjen. Döden. Hatet.

Ja, hatet, klasshatet, hatet mot ”moderatstaden” och dess invånare, hatet som drivkraft, är en grundbult hos Jönson. Ett rått hat som nog för vissa är svårsmält: ”att de som har rutpigavdragsstäderska hemma våldtas analt med svabbskaftet”. Men genom sin underifrånposition är det samtidigt omöjligt att inte ta på allvar. Jönson positionerar sig mot medel- och överklassens blick och överordning, håller upp lågstatusjobben framför deras ögon. På vårdinrättningarna arbetar han med de kroppar ingen vill ha, med de han menar lever meningslösa liv. ”Den modernitetslinje som går genom koncentrationslägret kan också dras genom gruppbostaden (liksom fängelset, kliniken, kyrkogården, flyktinglägret osv).” Jönson sätter tanke och ord på en arbetarklass, en underklass, en utanförklass. Eller gör han det? Är det inte bara hans egen maktlöshet som texten reproducerar? Man kan hur som helst anta att han gärna skulle vilja bli läst av den klass han beskriver, att de frågor han ställer skulle vara relevanta för dem, att arbetarklassen skulle höra honom och behöva honom. Annars talar mycket för att Jönson mest läses av den högljudda medelklass och kulturelit han kritiserar och hatar.

Intensitet och sorg

Jönson ses ofta som en politisk diktare, (även om han är mer än bara det), och sällan har väl en kapitalismkritik varit kraftfullare än i mot. vidare. mot.; det heter rent av att ”motverka eller undkomma den kapitalistiska ekonomin är den enda frågan”. Något som Jönson motverkar genom sina extremtankar och sin motpoesi, genom att frånsäga sig så kallat normalt språk som alltid är ”i skydd av den överblickande statsapparaten”. Ja, Jönson talar också om vad han är för: ”för mer rättvisa, för andra produktionsförhållanden, andra omfördelningar, nya kärleksomsorger”. Och han tillåter sig också en optimism, nämligen att kapitalismen snart kommer att dö. Men, å andra sidan, det ska ju vi också, hela tiden. Vilket manifesteras i det vackra stråk av sorg som går genom hela boken.

hjärtat

ska slå sig till döds

inifrån kroppen

Sällan eller aldrig har levandet och varandet givits sådan intensitet som hos Johan Jönson. Känslan och erfaringen av nuet. Annars är ju litteraturen ofta ofarlig, intetsägande och … död. Ett faktum som Jönson ständigt slåss mot, men han försöker åtminstone göra sin text levande – till varje pris. Mot. Vidare. Mot.

K.A. Andreas Holmström

Johan Jönson: mot. vidare. mot. Bonniers, 2014.