Nya piller på löpande band

Du har väl hört att det är jättedyrt att utveckla en ny medicin? Den senaste summan jag sett är en miljard euro. Och visst är det mycket. Läkemedelsfirmorna med sina monopolrättigheter gör å andra sidan vinster på flera miljarder per år när det gäller de storsäljande preparaten, så de har nog sitt på det torra.

Men med hur stor skopa salt skall man ta den där miljarden med? Självklart är, att det är frågan om en överdrift – summan har tagits fram på beställning av industrin för att rättfärdiga firmornas ensamrätt att sälja piller till astronomiska priser i över ett decennium per patenterat preparat.

För att luska ut det, behöver vi konsulternas grunder till beräkningen.

För det första har man inte alls utgått från vad det verkligen kostar att ta fram en medicin, utan hur stor den summan skulle bli, om den i stället fick en avkastning på 11 procent per år i femton års tid. Logiken sviktar som en vietnamesisk hängbro under tre grupper amerikanska turister. Var får man en sådan avkastning? I femton år? Och även om det vore möjligt, hur skulle en firma vars business är att utveckla och sälja mediciner i stället kunna sätta pengarna undan för 15 år och fortsätta kalla sig för läkemedelsföretag?

Så vi har alltså 0,5 miljarder euro äkta pengar. Därifrån skall hälften bort; det är vad skattebetalarna står för i form av olika stödformer för farmaföretagen. Det som återstår, är beräknat på basis av den dyraste femtedelen av patenterade mediciner. Utvecklingen av dessa är 3,44 gånger dyrare än medeltalet. Alltså får vi en nettoutgift för företaget på 0,073 miljarder euro. Summan är fortfarande ordentligt i överkant, påstår skribenterna som publicerat undersökningen i ansedda British Medical Journal.

Men visst måste industrin eggas av väldiga vinstmöjligheter – vi skulle ju dö utan alla de livräddande medicinerna! Nåja, bedöm själv. Enligt olika forskare är ungefär en av tio mediciner som kommer ut på marknaden kliniskt nyttiga – alltså bättre än äldre alternativ.

De allra flesta mediciner som får patent är så kallade ”me-too”- eller ”me-again”-mediciner. Det förstnämnda syftar på existerande preparat som man förändrat såpass mycket att patentering är möjlig, men såpass lite att den har nästan samma effekt som den medicin man kopierat.

Därför har vi hundratals ”olika” mediciner för de kroniska åkommor, som många i rika länder lider av. Där finns den lättaste och största vinsten att hämta.

”Me-again” kallas det när samma medicin får ett nytt patent när det gamla går ut för att man antingen gör en ”me-too”-modifikation på sin gamla molekyl, eller ger den åt en ny grupp patienter. Det kan röra sig om en nyuppfunnen ”sjukdom” som lanseras enkom för medicinen. På så sätt tog EliLilly patent för sin gamla medicin fluoxetin som sålts som gröna piller för depression under namnet Prozac och nu började säljas som rosa och lavendelblå Sarafem-piller för något som kallas premenstruell dysfori. Alltså det, att man är sur och ledsen före mensen.

Medicin är dyrt – för skattebetalare och patienter.

Sussa Björkholm

är vetenskapsjournalist


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *