Skenhelighetens triumf

Det är underligt att vara i Indien just nu. När jag var 20 lovade jag mig själv att jag inte skulle resa till landet mera ifall Narendra Modi blev premiärminister. Nå, nu flera år senare ter sig det hela som en ganska pinsam form av protest. Ungefär som ett barn som surar i ett hörn och tror att det gör saker bättre och i smyg hoppas på att någon bryr sig. Världen kunde självklart inte bry sig mindre, om det så mirakulöst skulle uppstå en folkrörelse för en bojkott.

Men kanske det inte spelar någon roll ifall någon annan än man själv bryr sig. Kanske den fåfänga protesten är ett försök att på något plan hållas mentalt stabil i en situation som är för överväldigande sorglig för att kunna handskas med på något vettigt sätt. Kanske är det en form av att låtsas tro på ideal.

Nå, nu är jag här ändå och vet inte vad jag skall göra. Jag har så länge varit så tagen av de krafter av progressivitet som bubblar upp runt i det hopplöst konservativa landet, beundrat dessa människor som står på sig. Under alla gånger jag varit här har optimismen ändå triumferat, trots de eviga problemen. Men Modi som premiärminister? Tillåt mig gråta.

Hela ämnet är så känsligt att det är bäst att hålla tyst, även bland vänner. De som fortfarande är upprörda stämplas som konstiga eller värre. Det gäller att acceptera fakta och gå vidare, säger man.

Att konstatera att Indien de facto mera liknar en blodig fars än någon verklig demokrati är i dag så vardagligt att medelklassen främst gäspar. Att redan i sig odemokratisk lagstiftning konstant missbrukas för elitens ändamål upprör väldigt få. Journalisterna följer med Modis första veckor som knähundar, euforiska över att landet äntligen fått en stark ledare som nog skall visa världen.

Var och en hoppas på utveckling, utveckling, utveckling. Vem fan bryr sig om dem som klagar, eller om att parlamentet nu består nästan enbart av miljonärer? De indiska medierna har knappast någonsin gjort bort sig värre. Hela våren var kamerorna där Modi var, de gav honom mera medietid än någon tidigare fått. Tv och tidningarna hade bestämt valet redan långt före valdagarna var inprickade. Oförlåtligt var att de gjorde ett mångfacetterat parlamentsval till ett personval. BJP spelade skickligt med i förenklingen.

Men vem skulle våga säga ifrån? I synnerhet nu då Arvind Kejriwal från oppositionella AAP sattes i fängelse för att han kallat en BJP-ledare korrumperad. Nu när ett flertal människor arresteras för att de på Facebook kallat Modi ”fascist” eller liknande. Värre saker händer ju här hela tiden, men oftast är det de fattiga som drabbas. Det som är hårresande är att medelklassen nu lugnt tittar på när deras egen uttrycksfrihet, eller resterna av den, tas ifrån dem. Från detta är det bara ett steg till den rutinmässiga tortyr som den indiska polisen är känd för. Men vad kan man göra när det enda man blir lärd, är att om du är anti-Modi är du anti-Indien? Det är bra att denna text publiceras i en finländsk tidning; man vill ju inte bli deporterad.

Saker var ju inte bra i Indien förut heller. Kongresspartiet och de flesta av delstatspartierna som nu sopats bort av BJP var ju i praktiken lika dåliga som vilket högernationalistiskt chauvinistparti som helst. Religiösa fördomar blomstrade även då. Kapitalets nycker hade landet på knä framför sig även då. Polisen mördade oskyldiga människor på daglig basis även då. ”Inte en dag har gått sedan den indiska självständigheten under vilken staten inte har fört krig mot sina egna medborgare för att försäkra ekonomiska intressen”, är vid det här laget en tröttsam plattityd.

Kanske det hela är lite som en motsats till när Obama vann i tiderna. Alla med ett halvdant intresse för politik visste att han var alldeles lika skit som republikanerna. Alternativen var endast skenbara. Det hela var ju löjligt, hur glada människor ville vara för något som inte gjorde något ett uns bättre. Men jag undrar, jag tvivlar faktiskt. Att saker inte blir bättre när ett mindre dåligt alternativ av många dåliga vinner, är inte samma sak som att saker inte blir sämre av att det sämsta möjliga händer. Skall man inte då vara ordentligt ledsen?

För visst var det just det som inträffade. Av de många spekulativa scenarier som sakkunniga världen runt hade målat upp, kom de mest extrema att bli sanna. Modi vann överlägset. Något som detta har inte hänt i Indien på trettio år.

Att ett parti haft enkel majoritet i det indiska underhuset har de flesta av dagens indier aldrig förr upplevt. BJP fick fria händer medan det stora hoppet, den påstådda förnyaren AAP, föll pladask efter att så många hade hållit tummarna så hårt. Arvind Kejriwals AAP var konservativt på många sätt, men man tar vad man har i ett land där människor tycker att det är normalt att vad som helst går att köpa för rätt summa, där majoriteten av befolkningen inte egentligen betyder något för de övre klasserna.

”Men vad klagar du egentligen på, din skenheliga antidemokrat?”, säger kanske någon nu. ”Det var ju just folket som bestämde i detta val”, tillägger denna någon. ”En fantastisk dag för demokratin”, säger många. ”Folket har talat, BJP är vad Indien vill ha”, lyder konsensus.

Europa rullar käpprätt åt helvete och EU-valet lyckas inte engagera mer än lite över 40 procent av människorna, men i Indien tog över 66 procent av väljarna sig till urnorna. Kan man klaga på en situation där människorna har fått välja? Faktum är att 69 procent av de indiska väljarna inte röstade på BJP, trots att Modi i sitt kampanjarbete gjorde av med oräkneligt fler rupees än någon annan. Bara tre personer av tio röstade på partiet som nu styr landet utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Tre av tio. ”Den stora förloraren”, kongresspartiet, fick över 19 procent av rösterna – 12 procent mindre än BJP – men mindre än en sjättedel av den mängd platser som BJP fick. 282 för BJP. 44 för INC. I söder vann BJP inte alls. Låter inte speciellt demokratiskt övertygande. För den som följer med indiska medier verkar det som om minst åtta av tio röstat på Modi.

Journalisten P. Sainath var (igen) en av de få som pekade ut vansinnet i det indiska systemet: ”Första i mål-systemet överträffade sig själv denna gång. Med en mångfald av partier, fronter och kandidater som slogs om hundratals platser, och stark regional koncentration för vissa krafter, gick systemet bärsärkargång”, skrev han i en av de vettigare texterna om händelserna, och föreslog en övergång till ett annat system. Det nuvarande ledde till vansinniga resultat, som att ett parti som fick 20 procent av rösterna i en delstat inte fick en enda kandidat in i underhuset, medan ett parti med åtta procents stöd fick två platser från samma område.

Världens reaktioner har varit just vad man kunde förvänta sig: att helhjärtat omfamna mannen som en av Englands främsta politiska journalister, Mehdi Hasan, kallade för ”en Miloševic som får människor som Jörg Haider att se ut som müsliätande, sandalklädda liberaler”. Bra för Hasan att hans föräldrar emigrerade från Indien, annars vore han nog i fängelse – och muslim är han ju dessutom.

USA hade länge vägrat släppa Modi in i landet; när han blev vald ringde Obama honom direkt för att gratulera. Till och med svenska utrikesministern Carl Bildt, som i tiderna ledde den europeiska bojkotten av Modi efter blodbadet i Gujarat, sade i veckan till The Hindu att Europa måste inse att Modi är ekonomiskt viktig och att vi inte längre kan frysa ut honom. Kom igen nu Sverige, ni skulle ju vara coola!

I det nya kalla krig som spelas kring allianserna mellan Ryssland och Kina, är USA och EU mer än villiga att göra vad som helst för att få vågmästarstaten Indien på sin sida.

För den som drömmer om att inte beblanda sig med ruttna stater är det dystert att märka att det nog knappast finns en enda som inte skulle vara det.

 

Otso Harju

bor för tillfället i Jaipur


En reaktion på “Skenhelighetens triumf”

  1. Informativ artikel. Tråkigt för Indien att demokratin går på knäna. Jag som gillar Indien så mycket. Men förändringens tider är här. det börjar i Sverige i höst.

    Tomas Rudal Findlater

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *