Podemos heter det spanska parti som hela Europa nu tittar på, inte minst den samlade vänstern. Partiet grundades i mars men fick trots det 7,9 procent av landets röster och fem platser i valet till Europaparlamentet.

Varifrån kommer då Podemos, vars namn betyder ”vi kan”? Av ett sammaträffande lärde jag känna Podemos talesperson Pablo Iglesias under ett utbytesår på Universidad de Complutense i Madrid 2009–2010. Iglesias är professor i statsvetenskap på universitetet och chef för sin fakultet. Under mitt år på statsvetarnas kampus i Somosaguas i Madrid, deltog jag i tre av Iglesias kurser: två om film och en om ”politisk och social geografi” – alla med vänsterlektyr av Michael Hardt och Antonio Negri, Immanuel Wallerstein, Slavoj Žižek och Giorgio Agamben med flera.

Iglesias kurser var omåttligt populära, men åsikterna om honom gick isär. Många såg honom som en skicklig talare och en politisk visionär, medan andra tyckte att han tog för mycket plats på fakulteten. Fast Iglesias hade en bakgrund i den så kallade globaliseringsrörelsen och den autonoma, militanta gruppen ”de vita overallerna” har han också haft en fot i det spanska vänsterpartiet Izquierda Unida (den förenade vänstern). När jag i en essä kritiserade Negris tanke om multituden utgående från den debatt om partier kontra sociala rörelser som vid den tiden fördes i den sedermera nedlagda webbtidskriften Megafoni, var responsen från Iglesias mycket entusiastisk.

Jag hörde inte mycket av Pablo Iglesias efter att jag flyttat från Spanien, men för ett år sedan råkade jag surfa in på hans Twitter-konto. Till min häpnad hade han 63 000 följare. Den som följer Twitter vet att det är en hög siffra, Finlands kanske populäraste twittrare Alexander Stubb har i skrivande stund 112 000 följare. Under årets gång fick Iglesias snabbt allt fler följare, kring årsskiftet var de över 100 000, på valdagen kring 200 000 och nu, bara en vecka senare, nästan 400 000.

Podemos rötter finns utan tvivel i den spanska rörelsen av ”indignerade” som tog till gator och torg den 15 maj 2011 och därför döptes till ”15M”. Rörelsen har sedan dess haft en enorm inverkan på spansk politik. I dag lever den främst vidare genom PAH, en grupp som kämpar mot vräkningar och för billigt boende genom lobbning, ockupationer, olika former av direkt aktion med mera. PAH fortsätter att mobilisera tiotusentals personer runtom Spanien och saknar liksom alla grupper med kopplingar till 15M tydliga ledarfigurer.

Just Pablo Iglesias starka profil verkar vara den främsta orsaken till att Podemos väckt blandade känslor hos 15M-vänstern. Rörelsen som utmärkt sig för att arbeta med horisontella strukturer och direkt demokrati är av goda skäl allergisk mot alla former av personkult. När man efter valet plöjer genom spanska och internationella nyheter om Podemos blir det tydligt att farhågorna inte är helt obefogade: Iglesias är överallt.

Men det är kanske inget sammanträffande. Podemos verkar även vara mycket inspirerat av den latinamerikanska populistiska, ”bolivariska” vänstern och mig veterligen har Pablo Iglesias under en tid jobbat nära Evo Morales. Podemos basstruktur bygger på ett antal ”cirklar” som skall garantera en möjlighet till direkt deltagande i partiet. Cirklarna kan vara regionala eller tematiska, med fokus på en viss sakfråga. Idén rimmar väl med metoderna från 15M men antagligen är de lika mycket inspirerade av de ”bolivarianska cirklar” som Hugo Chavez lät inrätta då han kom till makten i Venezuela i början av 2000-talet.

Trots det är just cirklarna orsaken till att Podemos är och hoppeligen förblir det mest demokratiska av alla trovärdiga partier i Spanien. Partiets program skrevs på en öppen plattform med direkt deltagande från sympatisörer och i Europaparlamentet har Pablo Iglesias lovat att partiets delegater endast skall lyfta 1 930 euro i lön, ”tre gånger den spanska minimilönen”. Ändå är det ett faktum att partiet väldigt långt byggt sin image på Iglesias personlighet.

Iglesias bröt igenom i den spanska offentligheten för ungefär ett år sedan då han uppträdde i ett populärt högerorienterat diskussionsprogram. Före det hade han fungerat som värd på motsvarande, men marginella program på udda tv-kanaler. Den tiden verkar han dock utnyttjat för att noga slipa sin debattteknik – efter genombrottet på nationell television blev uppträdandena nämligen allt fler, liksom hans följare på Twitter.

Därför har en del frågat sig om Podemos var ett traditionellt parti som kommunicerar främst genom televisionen. Svaret, liksom i de flesta frågor gällande partiet, finns nog i 15M-rörelsen. Podemos verkar ha befäst sitt stöd och vunnit spridning genom televisionen, men partiets rötter finns i sociala medier. Liksom hela 15M-rörelsen har Podemos byggts genom en noga uttänkt ”teknopolitik”.

Vem röstade på Podemos? I en artikel i Open Democracy presenterar Cristina Flesher Fominaya några preliminära resultat från valundersökningarna. För det första aktiverade Podemos de soffliggande väljarna. Partiets uppgång verkar korrelera med ett ökat valdeltagande. För det andra var partiet starkast i distrikt med jämförelsevis hög arbetslöshet och för det tredje tycks partiet också ha knyckt röster av  socialdemokraterna (PSOE).

Podemos verkar också på ett slag ha brutit tvåpartisystemet där konservativa Partido Popular (PP) och socialdemokratiska PSOE turvisats om makten sedan 1980-talet. Bägge partier tappade enorma röstmängder i Europaparlamentsvalet och deras sammanlagda understöd blev under 50 procent, vilket i sig är historiskt. Resultatet ger också svar på 15M-rörelsens populära devis ”PSOE och PP är samma skit!”.

Det är otvetydigt att Podemos, och även Pablo Iglesias, kastat en livlina till en allt mer reaktionär och utsiktslös europeisk politik. Partiet och dess karismatiske talesperson har på en mycket kort tid skapat ett kreativt politiskt kaos i Spanien. Podemos stil kan också ses som en antites till det finländska Vänsterförbundet. Med politiska krav om grundinkomst, en demokratisk reform av ECB och omförhandlande av spanska skulder ligger partierna inte så långt ifrån varandra till sin agenda. Däremot är metoderna och retoriken som från olika världar. Medan Vänsterförbundets outsagda strategi varit att begränsa partiets realpolitiska ambitioner till partiets nuvarande storlek, siktar Podemos mot stjärnorna. Efter Europaparlamentsvalet förklarade Iglesias för The Guardian att resultatet var ett misslyckande, eftersom Partido Popular fortsättningsvis är landets största parti och vräkningarna av skuldsatta spanjorer kommer att fortsätta.

Om Podemos verkligen skall göra någon skillnad är det den här inställningen jag tror att partiet måste hålla fast vid. Samtidigt måste Podemos lyckas med den svåra bragden att inte väcka för stora förhoppningar, för att inte passivera de sociala rörelser som partiet bygger på.

 

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.