I debutsamlingen Skall börjar poeten Agnes Gerner vid en drunkningsolycka och tematiserar försöken att leva med förlust och sorg. 

Det lugna vattnet med dess blanka spegel mot himlen är bland det vackraste jag kan tänka mig. Det är ett sådant vatten jag tittar ut över när jag läser den svenska poeten Agnes Gerners debut Skall. Det stora hav som bär upp min kropp när jag simmar men vars bråddjup är en tyst viskning om ett stilla våld som drunkningen alltid innebär. Den drunknande skriker aldrig, hon ropar aldrig på hjälp, viftar inte sina armar för att varna om vad som håller på att ske. 59 människor drunknade i Sverige i juni och juli, sorgen efter en förlorad människa förblir i en livstid.

Skall börjar just vid ett vatten, i upplevelsen av kroppen i vattnen och dikten tar fart av en drunkningsolycka och försöken att leva och förstå känslan av en förlust. Lyriken har förmågan att skildra ett skeende på bara ett par rader, den kan komprimera en erfarenhet och känsla och därigenom fördunkla skeendet men inte tanken; vem som har drunknat framgår inte, eftersom det är likgiltigt, inte för dikten men för läsaren av dikten. Skall skriver fram en uppväxt, sorgen finns alltid närvarande men också kärleken och det erotiska.

 

Skapelseberättelse

Gerner har i sin debut en konsekvent, lågmäld ton som i en melankolisk erinran. Man kan kalla det för en skapelseberättelse men till skillnad från bibelns syftar inte skapelsen till att ”Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden” utan Gerners mål är ett annat. Diktens jag ”växer, växer genom skogarna / Smakar på luften, klunkar syre”, imiterar spindelns rörelser över väggen, händerna blir klor eller liknas vid tassar. ”Vad krävs för att skapa en varelse?” frågar sig dikten och svarar ”Diverse organ och lemmar, / någon slags päls, ett skelett”. En varelse som har förmågan att sörja, älska, stadd i ständig tillblivelse som inkluderar ett djurblivande.

Här närmar sig dikten en posthumanistisk förståelse av världen med sitt tillfälliga upplösande av gränser mellan människa och icke-mänskliga djur: ”Civilisationen har kämpat / förgäves: / Jag förblir ett myller av organ och nerver”. Gerner försöker nå bortom den moderna västerländska civilisationens strikta gränsdragningar mellan kultur och natur, mellan det mänskliga och djuriska, gränser som legitimerat en kraftfull exploatering av andra arters liv och av ändliga naturresurser. Med djurblivandet som verktyg och flyktlinje och en undersökning av den egna kroppen finns det en strävan av visa på likheter snarare än skillnader med icke-mänskliga kroppar. Men det icke-mänskliga förblir avvikelser, anomalier, klorna, äggtänderna och fjädrarna förblir bilder hämtade från ett kuriosakabinett, blicken förblir antropocentrisk det vill säga människocentrerad.

I dikten finns en potential att decentrera subjektet som aldrig uppfylls, en möjlighet att gå bortom det mänskliga och finna en ny poetisk röst, att säga något radikalt. Kanske begär jag för mycket, men lyriken har inte bara möjlighet att skapa ett rum med ett alldeles eget stämningsläge som man kan träda i och ur, besöka och återbesöka som gäst, medskapare och framförallt läsare, genom en mängd portar och ingångar, likt ett gammalt hus, eller en stad. Lyriken kan även vidga vår tanke, få läsaren att föreställa sig det som vi trodde var omöjligt, och därmed, i alla fall i teorin göra det omöjliga möjligt. Skall lyckas med det första men lyfter aldrig bortom idén om människan som alltings mått.

 

Mats O. Svensson

 

Agnes Gerner: Skall. Albert Bonniers förlag, 2014.

1 kommentar

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.