Människans och ebolavirusets gemensamma historia inleddes år 1976, och i Västafrika pågår nu denna historias hittills största epidemi. I skrivande stund räknar WHO till 1 229 döda, vilket är mer än summan av dödsfallen i alla tidigare ebolaepidemier.
Hur kan man förklara att ett virus som länge varit känt och som endast sprider sig genom kontakt med kroppsvätskor får en så stor spridning?
Ett första steg är självklart att titta på själva viruset och dess ekologi. Små bitar av genetiskt material reproducerar sig genom andra organismers celler, och när det gäller ebolaviruset tror man att det framför allt är fråga om cellerna hos så kallade flygande hundar, en sorts stora fladdermöss, som fungerar som värdar.
På något sätt råkar viruset föras över till en människokropp, i det här fallet en tvååring i Guéckédou i Guinea. Pojken dör, den 6:e december i fjol, och näst i tur står systern, modern, och mormodern. Mormoderns död sätter igång en ny rörelse: människor med friska kroppar samlas för att begrava den döda.
De friska kropparna är värdar för en sorts sociala smittor: ritualer och sedvänjor som får dem att i samband med begravningen tvätta och röra vid den döda. Ebolaviruset, som inte är luftburet, kan sprida sig tack vare denna ritual. En social smitta hjälper en biologisk. När begravningsbesökarna sedan återvänder till sina hemorter bär de viruset med sig. Epidemin är ett faktum. När det i mars uppdagades att det var fråga om ebola hade tolv personer dött, på åtta olika orter. Misstänkta fall fanns redan i Sierra Leone och Liberia.
Hur det fortsatta förloppet utfaller påverkas av många fenomen. En faktor är tillgången till medicin. Hur kommer det sig att det inte finns något vaccin mot ett virus som varit känt i nästan 40 år, och som inte bjuder några ovanliga vetenskapliga svårigheter? I Jacobin Magazine skriver vetenskapsjournalisten Leigh Phillips om ebolans politiska ekonomi. De som försöker utveckla vaccin har problem att finansiera forskningen, eftersom botemedel mot en sjukdom som bara uppstår sporadiskt i världens fattigaste länder inte är en god investering.
I USA Today säger Thomas Geisbert, professor i mikrobiologi, att ”farmaceutiska företag ser en begränsad potential till vinst i ebolan eftersom utbrotten är oförutsägbara och vanligtvis små.” Mycket av finansieringen av den forskning som de facto görs kommer från statligt håll, inte minst från den amerikanska staten som oroar sig för viruset skall användas för bioterrorism. Andra faktorer är lokal infrastruktur, givetvis kopplad till globala maktrelationer och ägandeförhållanden, samt en västvärld som värdesätter svarta kroppar lägre än vita.
Ett mindre förutsäbart bekymmer än kapitalismen har börjat ställa sig i vägen för vården och isoleringen av de sjuka, nämligen konspirationsteorier. Teorierna varierar men handlar oftast om att ebola inte finns på riktigt utan är en ursäkt för att göra något annat med de intagna patienterna, såsom att äta dem (kannibalismanklagelser har förekommit i Sierra Leone) eller att sälja deras kroppsdelar. Även teorier om att ebolan har hämtats in av västerlänningar förekommer.
Vårdgrupper har hotats och jagats bort, smittade patienter har ”fritagits” ur isoleringen och i Liberia har ett behandlingscenter plundrats av en grupp unga, beväpnade män som under attacken deklarerade att ebola inte existerar. Idéekologier, och smittande affekter underlättar virusets framfart från människa till människa.
Biologiska och ekologiska faktorer gör att viruset kommer in i människans värld, men sociala, politiska och ekonomiska omständigheter avgör vad som händer sedan: om resultatet blir några isolerade dödsfall eller en farsot som sprider sig från land till land.
Fredrik Österblom
Läs också:
