Om jag är någonting så är jag feminist, sade den då 81-åriga Harriet Clayhills i tv-dokumentären Käringen mot strömmen (YLE, 2002). Etiketten kvinnosakskvinna var för begränsad.
En kvinnosakskvinna kämpar främst för formella rättigheter inom det borgerliga samhällets ram, medan en feminist vill ha en grundläggande förändring av förhållandet mellan man och kvinna och av samhället i stort.
Harriet Clayhills dog den 23 juli, 93 år gammal. Under sitt liv hann hon vara verksam som författare och journalist i tre länder: Finland, Norge och Sverige. Hon föddes i Åbo men familjen flyttade snart till Helsingfors. Efter att ha vunnit Stockholms–Tidningens pjästävling debuterade hon redan som 16-åring med romanen Full i 17. Den gavs ut i både Finland och Sverige och följdes ett par år senare av Vi abiturienter. Vid Helsingfors universitet tog hon en filosofie magistersexamen, och skrev under 1940-talet för en mängd finlandssvenska tidningar, till exempel Svenska Pressen och Ny Tid. Atos Wirtanen var en vän och mentor. Men det allmänna andliga klimatet i Finland passade henne illa.
Sonen Henry Ericsson berättar att Clayhills under kriget med en av sina artiklar fick Svenska Pressen indragen. Hon hade tidigt koll på att Tyskland hamnat i underläge och rapporterade om att de allierade hade lyckats stiga i land i Normandie. Det blev för mycket för censuren.
– Det är ett exempel på det klimat som gjorde att hon ville västerut. Och den svenskspråkiga pressen behärskades i stor utsträckning av Amos Anderson som hon blev ovän med och hon märkte att hennes möjligheter att arbeta på svenska i Helsingfors var kringskärda, säger Ericsson.
Brändö, Norge, Stockholm
Clayhills lämnar Brändö och livet med man och son och flyttar till Norge, där hon från och med 1951 arbetar som korrespondent för Rundradion. Tillsammans med journalisten Reidar Hedemann får hon en dotter och en son.
1964 skiljer sig Clayhills från Hedemann och flyttar med barnen till Stockholm där hon får anställning som journalist på Allt i hemmet. I början av 70-talet inleder hon en mycket produktiv period. Utgivningstakten av böcker är hög, och hon är en aktiv och erfaren kraft i den andra våg av feminism som svallar i Stockholm. Hon grundar bokkaféet Kvinnfolk och är medgrundare till kulturtidskriften LIV. Hon skriver i många feministiska tidskrifter, även i Astra. Av böckerna kommer Kvinner og klasskamp från 1972 ut först. Därefter följer en bok om agitatorn Kata Dalström, och sedan en bok om arbetarhusmödrar under mellankrigstiden. 1976 blir hon redaktör för Svenska inredningsarkitekters tidskrift Forum Närmiljö.
Under hela 1980-talet arbetar hon, parallelt med annan utgivning, på sitt magnum opus Kvinnohistorisk ordbok (1991). I en intervju för Dagens Nyheter i samband med utgivningen beskriver hon boken så här: ”Jag har valt en tyngdpunkt, och den ligger på arbetet … Det finns mer om vårdyrken än om operasångerskor, sånt som har skrivits mycket om på andra håll behöver inte ta så stor plats här.”
Historisk överblick är ännu viktigt
Birgitta Boucht har skrivit om vännen Clayhills, bland annat i boken Sökord där hon med Mariella Lindén dokumenterar transporten av Clayhills kvinnohistoriska bibliotek från Norge till Åbo stadsbibliotek. I ett aktuellt blogginlägg skriver Boucht om sin vän: ”Hon var till sin natur barsk, sträng, en ensamvarg. Men det hindrade henne inte från att aktivt ta del i kvinnorörelsens kollektiva strävanden. Hon suckade ibland över våra spontana påhitt och balanserade dem med en stor dos kunskap och historisk överblick.”
Det sistnämnda är också en av de saker som Boucht anser att dagens feministiska rörelser kan lära sig av Clayhills.
– Vad vi i dag borde ta fasta på är Harriets respekt för kunskap om historien, hennes vägröjarnyfikenhet och hennes envishet.
Kanske beror Harriet Clayhills allt för ringa berömmelse på att hennes livsverk är utspritt mellan tre länder. Och kanske beror det på att hon trots en egen röst lade stor vikt vid att verka som en del av en rörelse. Käringen mot strömmen var, som hon själv påpekade, inte ett helt träffande epitet. Bättre är det att vara många käringar i en egen underström, mot patriarkatets väldiga flod.
“Jag är fortfarande intresserad av hopplösa företag”, skriver Clayhills 1995 i ett mail till Boucht. Och däri finns formeln för politisk kamp: att trots tusentals orsaker inte förfalla till cynism (”jag är inte depressivt lagd”) utan fortsätta att begära det omöjliga, och sedan genom idogt arbete förflytta gränsen mellan omöjligt och möjligt. Harriet Clayhills liv och verk fortsätter att inspirera, och manar generationerna vidare i feminsmens, tack vare henne, litet mindre hopplösa företag.
Fredrik Österblom
