En eftermiddag i december för många år sedan tappade jag bort mig i subwaytunnlarna i New York.
Då jag navigerade mig uppåt mot gatunivån någonstans mellan Brooklyn och Queens var det något som var annorlunda. Jag fick en stark känsla av att vara malplacerad och insåg plötsligt vad det berodde på. I människohavet jag befann mig i var mitt bleka midvinteransikte det enda vita. Ingen stirrade, ingen kastade ur sig obehagliga kommentarer, ingen knuffades. Ändå var upplevelsen av utanförskap genomträngande.
När jag läser ett utdrag av Judith Kiros text i antologin Rasismen i Sverige blir jag påmind om upplevelsen. I texten beskrivs först hur känslan av att passa in och vara bekväm i sin miljö är att trivas så att det är svårt att avgöra var gränsen mellan den egna kroppen och omvärlden går.
Då man däremot måste navigera sin malplacerade kropp i ett vithetshav utan att, som Kiros kallar det, ”orsaka vågor” är man hela tiden vaksam. Då ens kropp stämplas som illegal måste man försöka passera som oskyldig. Men då man börjar radera sig själv för att passa in upprätthåller och legitimerar man strukturen som trycker ner en.
Då jag äntligen hittat rätt i New Yorks underjordiska spårnätverk känner jag mig dum för att ha reagerat som jag gjorde. Vilken rätt har jag att känna en sådan känsla av utanförskap då jag som vit har har otaliga institutionella privilegier? Å andra sidan var det precis känslan av utanförskap som gjorde mig medveten om strukturerna som oftast tillåter mig och min kropp vara bekväm och omedveten om sig själv i allmänna utrymmen.
Man blir ofta mött med irritation då man vill utpeka diskriminerande normer och vita privilegier. Ingen vill ju ta på sig skulden för historisk ojämlikhet, för då känns det som om man själv stämplas som rasist. Och det vill man ju inte vara. Men faktum är att så länge vi upprätthåller ett politiskt system som gynnar vissa kroppar och vissa papper mer än andra så är det på vårt ansvar att förändra det.
Kiros tar upp bell hooks tankar om att gå från ”a politics of blame” (skuldbeläggandets politik) till ”a politics of accountability” (en ansvarsskyldighetens politik). Istället för att diskussioner om strukturell rasism leder till argumentationer om personlig skuld (”jag har då aldrig diskriminerat”) måste vi medge att vita i västerländska länder tjänar på en global rasistisk exploatering och att vi har en skyldighet att omvandla systemet.
Då jag stegade iväg i människovimlet på Manhattan var jag arg. Först lite på mig själv och sedan mer på maktstrukturen som vaggat in mig i en blind bekvämhet. Och jag är fortfarande arg. På rasism, på heteronormativitet, på patriarkatet, på klassamhället. Men som Kiros påpekar är ilska ett sätt att avnaturalisera strukturerna och påpeka att de inte är eviga. Bli arg du med, och använd din ilska för att förändra systemet.
Mia Haglund
