1,1K

Det låg en elektrisk spänning i luften år 2000. Vi gick in i ett nytt millennium, som om vi vände fram ett rent vitt blad.

Finlandsjungfrun hade bytt ut havrekärvan mot en mobilnalle och tovat sina blonda flätor till dreadlocks. Hiphopparna i Bomfunk MC’s f-f-freestylade sig in på den internationella musikscenen och Neo – Messiassymbolen för den uppkopplade generationen – ringde sig ut ur The Matrix och in på biografduken med en Nokiatelefon. Framtiden var här, och det var Finland som gick i bräschen för den.

År 2000 var den ekonomiska depressionen i Finland ett minne blott. IT-branschen exploderade och skulle bereda jobb för alla och envar. Innovationer skulle göra livet enklare, billigare och miljövänligare. Det talades om den ”globala byn” som internet skulle skapa, en ny era av gränslöshet och förståelse folken emellan.

År 2000 var osedvanligt fritt från synliga väpnade konflikter. Undantagen var Kosovokriget och evighetstvisten mellan israeler och palestinier. Tio år hade gått sedan Sovjets fall och ett nytt och öppet Ryssland var i görningen. USA:s president var en ex-hippie som spelade blues. Leende representerade Nelson Mandela och Desmond Tutu Afrikas framtid, medan BRIC-länderna inledde sin ekonomiska tillväxt. Efter det stormiga 90-talet var det nästan som om en tunn filt av lugn lagt sig över världspolitiken.

År 2000 var jag en 17-årig, storögd gymnasieelev som med tillförsikt såg på framtiden. När jag 14 år senare blir chefredaktör för Ny Tid går världen knappt längre att känna igen.

Då champagnekorkarna landat efter jubileumsåret kom krasch efter krasch, och allt började med de rent bokstavliga kollisionerna då två passagerarplan styrdes in i WTC-tornen i New York.

9/11-massakern startade ett jordskred vars effekter är påtagliga än i dag. George W. Bushs klappjakt på muslimer har fått arabvärlden att koka, och med avslöjandena om NSA:s övervakning har det blivit klart att USA:s inskränkningar av integritetsskydd och medborgerliga rättigheter har spridit sig världen över. Ryssland är tillbaka i sin konservativa, auktoritära fåra, och har med sina handlingar åter tagit kriget in i Europa.

IT-bubblan sprack, och några år efter det hotade hela den marknadsliberalistiska bubblan i väst att spricka – men lappades med skattemedel. Först rasade USA:s bolånemarknad, och sedan den spekulationsstinna europeiska ekonomin. Den påföljande åtstramningspolitiken har sedermera skapat en social kris av historiska mått. I dess kölvatten lyfter fascismen och rasismen igen sina vidriga huvuden.

”Ingen hade kunnat förutspå det här”, gnyr kören av högerpolitiker och Friedman-frälsta ekonomer. Men det är struntprat. Många har förutsett exakt det som hände, inte minst Ny Tids skribenter. Spaltkilometer har skrivits om USA:s förödande utrikespolitik, och om farorna med den nya storbolagsdrivna kolonialismen, kombinerat med en högmodig nonchalans för miljön.

Kanske ännu mer har skrivits om den globala ekonomiska politik som till slut kollapsade under sin egen omöjlighet.

Den ljusa framtiden som syntes på horisonten år 2000 var endast en chimär – ett lugn före stormen brakade loss. Men kanske var det den symboliska tidpunkten som fick många av oss att hoppas. Hoppas på att världen äntligen lärt sig av sina misstag och med hjälp av välinformerade beslut kunde ändra skutans kurs.

Tyvärr krävs det mycket fantasi för att uppbåda en likadan optimism i dag, då våra beslutsfattare gör samma misstag om igen – trots våra protester. Men vi måste fortsätta förutspå, protestera och hoppas. För att kunna förändra världen måste vi förstå den, och det är vår plikt att fortsätta lära oss hur den – hur vi som människor – fungerar. Och för det krävs att vi frågar, skriver, förklarar och debatterar. Ny Tid är en liten tidning, men vi är inte ensamma. Låt oss tillsammans vara optimister, och låt det vara ett manifest för min tid som chefredaktör.

Janne Wass