Det har igen uppstått en offentlig diskussion om den fattiga och ofta fantasilösa diskussionen i Finland om politiska ting i allmänhet och politiskt beslutsfattande i synnerhet. Ett av de intressantaste inläggen bidrog doktoranden Jesse Lastunen med i Helsingin Sanomat den 25.7. Artikeln har rubriken ”Politiikan tutkimuksen tulisi tarjota välineitä päättäjille” (”Den politiska forskningen borde erbjuda verktyg åt beslutsfattarna”).
Författaren presenterar en hel del motiverad kritik av den politologiska forskningen i Finland. En stor del har förstås redan sagts, men själva helhetsgreppet är fräscht. Huvudpunkterna i kritiken är bland annat att forskningsrapporterna sällan åtföljs av konkreta åtgärdsförslag, att kvantitativa analyser saknas, att den förklarande approachen som tycks känneteckna det finska studiet av politiken inte lämnar utrymme för nya synpunkter, och slutligen att det råder stora brister i användningen av de metodologiska arbetsredskapen. I synnerhet kvantitativa analyser lyser ofta med sin nästan totala frånvaro.
Lastunen, som själv studerar vid Harris School of Public Policy, University of Chicago, föreslår – inte förvånande – att den finska politologin borde dra lärdom av de amerikanska public schools som starkt betonar betydelsen av ett kvantitativt orienterat politiskt beslutsfattande, vilket uttryckligen tar sikte på att formulera konkreta politiska mål med betydelse för såväl beslutsfattarna som för allmänheten. En sådan nyorientering skulle enligt Lastunen leda till en bättre utbildning, en mera skärpt offentlig debatt och kanske till och med till en bättre politik.
Det är förståeligt att vår författare tenderar att hänvisa till nationalekonomin som en slags förebild för det politiska studiet. Det är nationalekonomins flitiga användning av kvantitativa metoder som verkar så lockande, får man förmoda. Det är just här som jag själv hyser betänkligheter. Självklart kan kvantitativa analyser och bedömningar vara användbara vid det politiska studiet, åtminstone i begränsad utsträckning. Det gäller i synnerhet då de politiska rekommendationerna har en direkt instrumentell betydelse. Problemet är att de flesta svåra och stora politiska problem sällan kan reduceras till rent instrumentella frågor.
Lastunen menar, om jag förstått honom rätt, att det finländska studiet av det politiska blivit kraftlöst eftersom det låst sig vid en metodologisk förklarande modell, som i stort sett bara förklarar vad som skett eller vad som sker. Det ligger utan tvivel nära till hands att uppfatta den modellen som både snäv och perspektivlös. För att den ska bli levande krävs att dess utövare är en mästare. Det är få som lyckas leva upp till den positionen.
Det är möjligt att vi kommer närmare lösningen på dessa metodfrågor om vi försöker reda ut vad studiet av det politiska egentligen innefattar (utan att vi för den skull kan presentera ens en någotsånär tillfredsställande definition.)
”Det politiska” betyder i första hand maktutövning inom och av de maktinstitutioner som betraktas som offentliga. Institutionerna är offentliga på grund av att de anses representertera ”alla.” Denna maktutövning har i praktiken direkta effekter för samhället och dess medlemmar. Det politiska ingriper alltså i det samhälleliga och därmed i så gott som alla civila relationer. Det är meningslöst att hävda att exempelvis ekonomin, kulturen, religionen och så vidare, skulle vara oavhängiga av ”det politiska”.
Det som studiet av det politiska syftar till är att utreda maktförhållanden, å ena sidan inom det institutionella statliga systemet, och å andra sidan mellan det statliga och det civila systemet. På basen av dessa studier bör vi som forskare göra bedömningar av de politiska förhållandena, antingen av de förgångna eller av de nu rådande, eller av i framtiden möjligen rådande politiska förhållanden.
I dessa bedömningar spelar kvantitativa analyser en underordnad roll. I dem är det framförallt fråga om humanvetenskapliga tolkningar och kvalitativa bedömningar. I detta avseende liknar studiet av det politiska de hermeneutiska vetenskaperna, som står främmande inför kvantitativa beräkningar och i stället betonar tolkningarnas betydelse i all vetenskaplig verksamhet. Inte ens i värsta fall borde det politiska studiet tillåtas bli instrumentellt, det vill säga bli ett instrument för det politiska beslutsfattandet!
Men samhällsvetenskapernas gloria räddas tyvärr inte, om de som har till uppgift att på objektiva grunder presentera rimliga handlingsalternativ för dem som för sin del har till uppgift att fatta beslut, inte vågar ta ansvaret för sina rekommendationer. Det är antagligen denna kultur av att ”icke synda” som lett till att man inom många forskningsinstitutioner inte vågar säga vad man tänkt. En sann forskare har alltid möjligheter att få sina åsikter observerade – i en eller annan form. Vi lever trots allt i ett tämligen demokratiskt samhälle.
Lars D. Eriksson
