Postsovjetiskt slag i solar plexus

Den ryska författaren Olga Slavnikovas formmedvetna kraftprov 2017 är en träffande kritik av dagens materialistiska Ryssland. I boken jagar huvudpersonerna efter den flyktiga sanningen som framträder som en eterisk hinna mellan det abstrakta fenomenet pengar och en verklighet som blivit fiktion.

Olga Slavnikovas tegelstensroman 2017 är ett litterärt kraftprov, såväl för författaren som för läsaren. Slavnikova är ute i ett angeläget ärende, hennes skrivande hand för oss direkt in i vår egen tids sjukdom av samhälleliga katastrofer, krig och orättvisor. Romanen kan läsas som ett slags temperaturmätare på de politiska förhållandena, eller snarare missförhållandena, i dagens postsovjetiska Ryssland, där en aldrig tidigare skådad materialism präglar hela det samhälleliga fältet.

Berättelsen börjar vid en tågstation. På perrongen står Krylov, ädelstensjägare, som är på hemligt uppdrag av ädelstenssamlaren Anfilogov, som föranstaltat en olaglig expedition i hopp om att hitta ett tidigare orört rubinfält. Krylov har enligt Anfilogov en ”känsla för stenen”, en känsla som han förvaltat genom sin egendomliga trollbundenhet av fenomenet genomskinlighet, en fascination han odlat sedan barnsben.

En nyckelscen i romanen består av att den unge Krylov försöker komma åt det oåtkomliga väsendet i glaset genom att krossa en vas med en hammare. Försöket misslyckas givetvis – bara ett vitt pulver återstår. Ett vitt pulver, som färgas rött av blod. Krylov, som skurit sig på det krossade glaset, slås av följande insikt: ”De inskärpte i honom att det genomskinliga var oåtkomligt, och som allt värdefullt förknippat med blod”. Tonåringen Krylov inser att själen har genomskinlighet som egenskap: man kan se rakt igenom den, men det är omöjligt att tränga igenom.

Politiken som konstprojekt

Krylovs fru, Tamara, äger och behärskar en värld som präglas av pengarnas skådespel, en värld vars verklighet är skenbar: ”Mellan Tamara och verkligheten hade ett tunt lager bildats, som klädde henne likt en vacker klänning”. Som en följd av nästan obegränsad rikedom, och en nästan lika obegränsad leda, vill Tamara öppna en helt ny marknad, ett fenomen som lämpar sig mindra bra för kommersialisering: döden, icke–varat. På samma sätt som Krylov är besatt av tanken på att komma åt den oåtkomliga skönheten som skiner igenom ädelstenarna, vill Tamara äga och behärska en domän som principiellt är omöjlig att rå över. Likt Krylov vill Tamara passera den gräns som skiljer det levande från det döda, en gräns som det är omöjligt att passera.

Slavnikovas samhällkritik av dagens post-sovjetiska Ryssland är träffande. Pengarnas företräde över livet gör att alla samhälleliga aktörer tvingas spela teater, politiken beskrivs som ett slags konstprojekt.  Flygbladen kandidaterna delar ut inför politiska val är fiktiva flygblad, utdelade av fiktiva kandidater. Något hopp om att politiken ska kunna bistå människan i skapandet av en mer rättvis ordning finns inte: ”På ett eller annat sätt måste människorna känt av att världen inte var på riktigt: att bistå sin nästa i hennes fiktiva lidanden hade blivit meningslöst”. Möjligheten att gå över lik, en konsekvens av den nya tidens ekonomi, öppnas eftersom likhögarna framstår som fiktiva.

Anfilogovs expedition faller inte lyckosamt ut, han dör under till förstone oklara omständigheter. Expeditionen är en metafor för rovdriften på naturtillgångar: Ett litet hugg mot berget i hopp om att finna rubiner blir i förlängningen ett hugg mot den skönhet som skälver i naturen, och slutligen förvandlas hugget till grundvatten förgiftat av cyanid, sedan decennier tillbaka.

Historien upprepar sig

Slavikovas beskrivningar av naturen öppnar upp för paralleller med hennes ytterst formmedvetna författarskap, där själva formen blir ett uttryck för idéinnehållet. I ett exempel angående de Ripheiska bergen och den natur som omger dessa berg, kan man utläsa närmast en estetisk programförklaring, om man så vill: ”En målare har inget att tillföra denna färdiga skönhet av sten: varifrån man än betraktar landskapet har varje vy sin komposition och sina grundfärger – i sitt inbördes förhållande bildar dess beståndsdelar en enkel och lätt igenkännlig ripheisk logotyp”. Hon fortsätter:

Allt som fanns att hämta ovan jord var i princip redan hämtat; den ripheiska bergskedjans yta var utarmad. Detsamma skulle man kunna säga om den ripheiska skönhetens yta. De naturens logotyper som är så lätta att sätta samman till ett igenkännligt landskap på en målarduk hade alltid uppmuntrat amatörmålare mer än professionella. Realismen var här, både som konstnärlig metod och – i vidare bemärkelse – som tankesätt, en egenskap hos människor som var principiellt ytliga: välmenande dilettanter som betraktade bruket av de färdiga formerna som ett slags patriotism.

Verkligheten har råkat i ekologisk kris. Om man vill motverka krisen, och därmed motverka den avförtrollning av världen som är en konsekvens av det realistiska tänkandet, kan man inte använda sig av den realistiska formen, utan man måste istället ersätta realismen med ett fantastiskt tänkande.

Ett annat tema i romanen är historiens bortträngning, samt den bortträngda historiens återkomst. Ett maskeradtåg till minne av den ryska revolutionen urartar, de som klätt sig i antingen de rödas eller de vitas kostymer, upplever – genom fiktionen – att de är del av en verklig historia som de tvingas återupprepa, eftersom traumat från 1917 är högst påtagligt och lever kvar i folkets minne. Som ett spöke återvänder plötsligt en ny historisk medvetenhet, där de levande går på de dödas ben, och de döda på de levandes.

Den nya sociala katastrofen i och med maskeradrevolutionen för dock med sig följande: i och med krisen faller de sociala masker som samhället gjort allt för att hålla upp. Ett demonstationståg vid järnvägen i romanens slutskede, ett riktigt demonstrationståg där demonstranterna verkligen är de som de utger sig för att vara, är romanens enda förhoppning, – ”denna autenticitet var som ett slag rakt i solar plexus”, något som även är en metafor för romanen 2017 i sin helhet.

Alexander Öhman

Olga Slavnikova: 2017. Ersatz, 2013

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *