Sjömanshistorier

För det första, boken är finskspråkig och Reuna (betyder t.ex. utkant) är ett intressant förlag i Finland. ”Stuju” är slang för stuertti på finska, alltså steward.

Det här är en riktigt trevlig bok, så pass att jag jättegärna läser den faktiskt trots att på finska. Herr Sulevi Kulojärvi är nu en äldre man som på ålderns höst tänker och skrivit om sitt vilda liv på sjön och sedermera som landkrabbsk hotelldirektör. Han drog till sjöss i början av 1950-svaret, och fartygen blev många och rederierna ett och annat, och de är alla troligen nämnda i boken.

Den här karln har historier på lager så det räcker till, livet som sjöman var sådant förr, att det blev historier ofrånkomligt. En del inte så märkliga, men alla fina på sitt sätt. Det är skrivet kortfattat, inga onödiga krumbukter, klart och träffande, medryckande. Fina historier på sin udd. Så som de kan berättas, för att få ett sjömansliv inom samma pärmar.

 

Sorglös kirurgi

Det som på något sätt gör boken så mycket mer talande, att jag faktiskt på något sätt hört om flera av de där fartygen som han skriver om som sin arbetsplats och därmed som sitt äventyr, eller livsäventyr. Många av dem var rätt svenska arbetsplatser faktiskt, svenskspråkig besättning dito, och Kulojärvi hade säkert kunnat skriva det på svenska också, lika bra. Han bodde även i Borgå en tid, där också en av redarna till några av fartygen fanns.

Och Kulojärvi ägnar ett eget kapitel åt sin vistelse på dåtida Borgå sjukhus och åt överläkaren Gullichsen, överläkaren var en godtycklig och egensinnad man, som brukade spela violin för Kulojärvi och de planerade att tillsammans jobba på ett fartyg.

Gullichsen var för övrigt kirurg, det kom in ett fall med ambulans när han skulle gå hem en dag, han blev kvar och kikade vem som måtte komma med ambulansen, ja en kille hade kört med motorcykel hårt rakt i en stenvägg, rejält mycket av hjärnan på honom hängde utanför skallfrakturen, enligt Gullichsen fanns inget att göra för honom än att han peta in hjärnan och ”slamset” som han uttryckte, för syns skull (så åtminstone på den tiden på ett primitivt provinssjukhus), och han sydde ihop skinnet nödtorftigt, och förpassade honom i ovårdbara ”sviten” för ensamma, rummet man alltid far ifrån i en påse, men när överläkare Gullichsen följande dag kom dit för att nånting, skriva honom vidare till bårbäraren, undrade han varför rummet är tomt, sköterskan sa titta närmare åt sidan, där var patienten som nu skrålade i högan sky ”jag är så satans hungrig, när får man riktigt mat på det här satans dårstället”, överläkaren trodde inte sina ögon och tvivlade på sitt förstånd, och hemförlovad blev han snart utan något vidare ingrepp och behandling, och han fortsatte köra motorcykel.

 

Taxianekdoter

I ett annat fall gick inte riktigt lika bra, detta inte från boken, en kille från grannbyn körde av motorcykeln (i första raden trodde jag att kanske samma fall), kom in med ambulans till Borgå sjukhus, som glömde ge tetanusvaccin, så han fick stelkramp och Gullichsen fick senare amputera hela benet på killen.

Han körde sedermera mig ibland till skolan, skoltaxi, och kunde också berätta om Gullichsen, för övrigt tänkte han enbente taxichauffören flera gånger köra ihjäl mig, då hade världen inte haft mig mer som litterär störoande. I en annan av taxina jag åkte med, skramlade det flaskor i bagageluckan, det första man märkte när man kom in i taxin, parfymstank och pastilllukt, efter en liten stund slog det en, herregud hela taxin spricker av hans alkoholångor, och när jag berättade det åt en tredje taxi, min ordinära, han chauffören som regissören Röksvampen filmat dokumentär på (i Hammarén-film-dokumentär), utbrast ursinnigt

– Stefan, nu slutar du genast upp och yrar, sådant där går du inte omkring och berättar, sluta genast upp med det, yra inte, var bara tyst”.

Så var det med den saken, den stinkande chauffören tänkte aldrig köra ihjäl mig.

Gullichsen var för övrigt en beryktad kvinnokarl i Borgå. När Kulojärvi träffade honom på gatan, såg de en av stadens societetsfruar på Mannerheimgatan, ropade Gullichsen öfver gatan i högan sky, att halva stan hörde, plågar er akter er ännu? Han hade lite tidigare opererat henne för hemorrojder.

Gullichsens hustru hade ett laboratorium och privatmottagning, där var jag någon gång och tittade in, åtsåg en vitrin med grejer. När min mor försökte tigga vitrinen åt mig när de lade ner stället, hade hon fru Gullichsen redan hunnit skänka den till ett sjukhus. Fan. Kanské ändå den vitrinens fel att jag nu skriver om instrument i mina romaner och hamnat hos instrumentpoolen? Ännu ett fall för Freud.

 

Patentrik sjömansslang

Men mest färggrant var, är nog Sulevi Kulojärvis egna historietter och dokument, inte recensentens extra utlägg här. Läser med intresse om till exempel hans första jobb på M/S Polaris (även om inte bokens höjdpunkt), eftersom jag råkar ha en tavla med Polaris, en planritning jag skall ge om någon vecka åt ålänningen som kommer på besök till mig och han har även lovat reparera bastuväggen jag söndrade. För övrigt har ålänningen varit sjömanskock, kanské även bekant med herr Kulojärvi. För övrigt II, har ålänningen tillställt mig tidigare instrument. För övrigt III ger jag denna Kulojärvi-bok åt ålänningen, han vill nog läsa den jättegärna gissar jag trots att på finska.

Vet inte, men tror det är även viss igenkänningseffekt och aspekt som gör boken till lite extra, även om Kulojärvi är mig okänd fastän nära genom texten. Boken bär dock av sin egen kraft oavsett.

Tror denna bok även vore förtjänt av att bli översatt.

Sjömansslangen i boken är fin, ett patentrikt språk den där sjömansslangen. Finns ordlista också längst bak i boken, inte minst därför som en svensk översättning vore extra kul.

 

Stefan Hammarén

 

Sulevi Kulojärvi: Stuju. Reuna kustantamo, 2014

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *