För tjugo år sedan lyckades nätverket Stödstrumporna genom hot om att bilda ett kvinnoparti pressa de svenska socialdemokraterna att införa varvade listor inför riksdagsvalet, varannan man, varannan kvinna.
Som alltid dök debattörer upp och varnade för kompetensbortfall. Resonemanget är bekant: platser, det må gälla politik eller näringsliv, skall tillsättas efter kompetens, inte kön. Idag kan kritikerna andas ut, det blev ingen katastrof. Institutet för Näringslivsforskning har visat att varannan damernas inte ledde till försämrad kompetens, snarare tvärtom.
Men något kvinnoparti blev det inte. Den faran avvärjdes effektivt genom just varvade listor. Och konflikten var tillfälligt undanröjd.
Alla var hur som helst inte nöjda, och ett drygt decennium senare var det åter dags att damma av partiplanerna. I december 2004 lämnade Gudrun Schyman Vänsterpartiet, och bara någon månad senare bildades Feministiskt initiativ. Gudrun Schyman satt i styrelsen och målet var att ställa upp i riksdagsvalet 2006.
Lägligt, mellan Schymans avgång och bildandet av det nya partiet, bestämde sig Socialdemokraternas pressekreterare Marita Ulvskog för att bilda nätverket Feministas. En färsk Sifoundersökning hade nämligen visat att drygt tjugo procent av väljarna var beredda att rösta på ett feministiskt parti. Socialdemokraterna såg valsegern gå upp i rök och bestämde sig för att göra ett motdrag. Det var ett lyckat drag. I valet fick det nygrundade Feministiskt initiativ endast 0,68 procent av rösterna och var inte ens i närheten av en riksdagsplats.
Om det verkligen var så att Socialdemokraternas Feministas bidrog till att sänka Feministiskt initiativ kan ju alltid diskuteras. Men visst kan det se lite bestickande ut. Feministas fick mycket publicitet, men vad som i praktiken uträttades är svårare att få ögonen på. Feministas tycks i det stora hela ha varit en webbsida med något hundratal registrerade medlemmar. Ett år efter grundandet loggade en journalist in på sidan och konstaterade att han var den enda besökaren. Numera är sidan sedan länge nedsläckt.
Men Feministiskt initiativ överlevde och ställde trots motgångarna upp fyra år senare, 2010. Då gick det heller inte så bra, i själva verket något sämre än i valet innan.
Men nu är det 2014, och den här gången ser det bättre ut. Inget konkurrerande nätverk så långt ögat når, en valframgång till EU-parlamentet i ryggen och reklambyrån Studio total, som inför förra valet lyckades övertala Gudrun Schyman att offentligt elda upp hundratusen kronor för att visa på löneskillnaden mellan män och kvinnor, är numera nedlagd.
Det som kan tänkas hota är det vanliga fenomenet att samtliga partier blir mer eller mindre feministiska när det kommer till val. Folkpartiets Jan Björklund reser landet runt under parollen ”Feminism utan socialism”, Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt hävdar att de är lika bra feminister som Schymans gäng, fast med större möjligheter att förändra. Och så vidare. De partiledare som jag hört uttala att de inte är feminister är Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas Göran Hägglund. Men, säger de, vi är för jämställdhet. Fredrik Reinfeldt kallar sig inte heller feminist, han är moderat, och enligt honom ska det räcka.
I den senaste mätningen fick Feministiskt initiativ 2,9 procent.
Hur ska det gå, hur ska det gå?
Som tur är har vi i Sverige den allvetande Leif GW Persson, som i väntan på nya tips om Palmemordet redan en månad före valet fått ett varsel, som han säger ”mellan dröm och dvala”, och enligt polisprofessorns varsel kommer inte Feministiskt initiativ in i riksdagen i första omgången. Däremot i det omval som ska hållas i januari nästa år.
Så var det med den saken.
Robert Åsbacka
är författare
