Under Stagefestivalen gästspelade norska Verk Produksjoner med sin föreställning Stalker på kulturfabriken Korjaamo. I hemlandet vann pjäsen i fjol Hedda-priset för årets bästa föreställning.
Föreställningen relaterar, liksom namnet antyder, till Andrej Tarkovskijs filmklassiker Stalker från 1979. Det var den sista film Tarkovskij slutförde i Sovjet, innan han lämnade landet för väst. Filmen är ett poetiskt mästerverk, som beskriver färden in i en mystisk zon. Längst inne i zonen döljer sig ett rum, där önskningar kan förverkligas.
Verk Produksjoner utgår i sin föreställning från intervjuer där människor ger uttryck för sina upplevelser av filmen, då de först såg den i slutet på 70-talet. De berättelser man valt att citera speglar en syn på filmen som en kultfilm. En återkommande kommentar är också att man samtidigt upplevt den som en ”obegriplig” konstfilm. Det sätt som man i pjäsen likt ett mantra upprepar de intervjuades oförståelse för filmen blir snabbt irriterande. Det börjar kännas som ett eget ideologisk ställningstagade: konstfilmen som något eliten roar sig med och hävdar sig med hjälp av.
Det är som om man talade om något som man anser att ingen på riktigt kan tolka, som om västerländska tittare var Hollywood-hjärntvättade konsumenter utan möjlighet till geniun relation till filmen.
En rubrik är aldrig meningslös: Den leder vår tolkning, tänder våra förväntningar, ger oss löften. Den teatergrupp som rakt av lånar Tarkovskijs filmtitel sätter ambitionerna högt. Klarar man inte av en relation skapad på verklig dialog med verket kommer det bara att lukta av pretentioner.
Föreställningen bjuder inte heller på speciellt bra skådepelararbete. Det är synd att pjäsen hos oss spelas på engelska. För det första låter det klumpigt och flyter inte rytmiskt, vilket stör dramaturgin. För det andra är engelska starkt konnoterat och för ens tankar till populärkultur. Eftersom man redan med de tomma klyschorna placerat sig där på ett sätt som bara framhäver populärkulturens negativa drag börjar språket väga tungt.
Känslan av ouppnåelighet hade nämligen kunnat vara räddningen; den enda intressanta ingången. Det finns något i bilden av människorna som kapabla att uppleva poesi, men oförmögna att med ett fattigt och urholkat språk tala om något alls bortom det rent materiella. Människor som endast kan återanvända sloganer och slitet språk. En film som gjort intryck men för vars närmast transcendentala upplevelse man saknar språk är mera komplext som tema än en film som ingen bara fattar. Avståndet mellan upplevelsen och språket som krävs för att uttrycka upplevelsen hade kunnat fungera. Nu får man en känsla av att publikens uppgift blir att lyssna på en filmpublik med narrativa, realistiska filmer som referensram. Och man tutar ut normen, oproblematiserat. Det upprepade påståendet om filmen som oförståelig gör att grundtonen i föreställningen blir alltför frän och ointresserad av Tarkovskijs språk.
Den postdramatiska teatern är en form av teater som frångår narrativa strukturer som vi länge kände dem från den dramatiska traditionen. Språket avstår från sin dominerande ställning och blir ett element likvärdigt med det visuella, med ljud och rörelser. Språket avslöjas ofta som inte speciellt betydelsebärande. Istället verkar det hålla människan gisslan: det är begränsat, monotont och fattigt. Relationen till språket är inte sällan ironisk. Det är smittat av banalitetens kultur, urholkat av konsumtionssamhällets tomma jargong.
Scenografin är vacker och definitivt det som inspirerar mest. Det är ett rum, till stora delar tomt, fyllt med hängprydnader, mobiler, som med sitt tyngdlösa svävande i luften skapar en känsla av tidlöshet. I detta rum utspelar sig också en visuellt förtrollande scen, som för en kort stund får föreställningen att lyfta. Annars håller man sig framme på scenen, på eller vid ett bord och framom en dekor som liksom dräkterna för tankarna till Venedig och commedia dell’arte. Apropå vadå? Allt har blivit lek och mask? Allt har blivit ironi och yta?
Ett ljudbombardemang som sänker publiken med händerna för öronen under alldeles för många minuter är en tom effekt. Det är en form av terror, nästan som man med smärta ville för oss över en tröskel till någon sorts annan zon, à la Tarkovskij.
Men att vara postdramatisk kräver minst lika stark insikt om dramaturgi, nivåer, symboler. Det innebär inte att man kan fuska sig bort i det diffusa och pseudopoetiska.
Berättarstrukturen i Tarkovskijs film är traditionellt realistiskt narrativ. Man hade förväntat sig en mera insiktsfull inställning av en grupp som sysslar med postdramatisk teater.
Ställer man upp sig mot Tarkovskij i valet av namn kommer publiken att vänta sig en intelligent relation till det verk man uppkallar sig efter. Ironisk, humoristisk, poetisk. Vad som helst, men fortfarande med konstnärlig skärpa och djup. Det finns inget som säger att man ska krypa för en klassiker eller ha en förstummande respekt inför den. Men man måste känna att den som tar ett namn från en klassiker har en ordentlig relation till det verk den behandlar. Inte en mobbande, oförstående och poserande attityd.
Stella Parland
Foto: Kaja Bruskeland
Koncept: Verk Produksjoner. Regi: Fredrik Hannestad. I rollerna: Saila Hyttinen, Anders Mossling, Håkon Mathias Vassvik, Solveig Laland Mohn. Scenografi och dräkter: Signe Becker. Ljus: Per Platou Ljud: Tilo Hahn. Producent: Pernille Mogensen. Föreställningen spelades på Stagefestivalen 19.8.2014
