För några år sedan – i samband med Stockholm Pride − åhörde jag ett föredrag av Ingrid Svensson som då var chef för handskriftsavdelningen på Kungliga biblioteket. Av själva föredraget som handlade om queera pärlor i samlingarna minns jag inte så mycket, men jag minns hur Ingrid med handskbeklädda händer förevisade oss en mängd vackra och unika böcker och handskrifter samt hur denna kavalkad av kvinnliga skriftställare framtrollad av henne fyllde rummet. Och när Ingrid avslutade med att hänvisa till sin stora skara av vänner i bibliotekets källare var det inte svårt att förstå henne. De fanns ju redan där i rummet med oss.
Arkiv gör det med oss. Det autentiska materialet, marginalanteckningen, den utrivna dagbokssidan och flottfläckarna på pappret blir konkreta länkar mellan oss och det förflutna. Men det är inte bara det autentiska materialet som ger oss vänner i arkivet, det är berättelserna som vi inbjuds att ta del i. Bibliotek har en liknande potential.
Vi, som vuxit upp bland böckerna på ett bibliotek, vet att böcker och texter visserligen inte kan ersätta mänskliga kontakter, men att de definitivt bjuder in till nya världar och nya möten – till rum där man som läsare inte ifrågasätts. Och i böckerna hittas dessutom ofta spår av tidigare läsare i form av små utrop i marginalen och kvarglömda bokmärken. Men det är inte bara böckerna i sig, utan själva rummet, ett tyst och sinnligt tempel med ändlösa bokhyllor, konkreta bokryggar att smeka och en speciell doft. Ibland har biblioteken varit min fristad, under andra perioder ett hem jag känt igen mig i och känt mig välkommen i – även om jag aldrig besökt just det biblioteket förut. Under puberteten räddade biblioteket bokstavligen mitt liv och gav mig vänner som inte svek och en plats som var trygg. Biblioteket var också en plats för utforskandet av det egna jaget, där svar gavs på frågor jag varken vågade eller visste att jag ville ställa.
Biblioteken har också historiskt sett varit viktiga för HBTQ-personer som på biblioteken hittat berättelser som direkt eller indirekt speglat deras vardag, identitet och historia. De var även på många håll de första offentliga kulturinstitutionerna med att husera samtal om HBTQ-frågor och inte minst, om queera inslag i litteraturen. På en del bibliotek, såsom Kuopios, hittas listor över litteratur med HBTQ-tematik i bibliotekets samlingar. Att många HBTQ-personer upplever biblioteken som viktiga och trygga miljöer, understöds även av svaren i en enkätundersökning* om HBTQ-personers erfarenheter av konst- och kulturfältet som gjordes på Kultur för alla.
Biblioteken är ofta goda exempel på tillgänglighet, kulturhus där de fysiska, sociala och kulturella trösklarna är allra lägst. De är neutrala platser som är lätta att närma sig oberoende av etnicitet, ålder, religiös tillhörighet eller klass. Biblioteken finns överallt och där de inte finns, hittas ofta en biblioteksbuss. I dag kan man dessutom få en hel del material elektroniskt, vilket också underlättar deras tillgänglighet. Och nu på 00-talet handlar biblioteken om så mycket mer än böcker.
Det är lätt att bli lyrisk, men kanske just därför är det viktigt att stanna upp och utvärdera biblioteken. Är alla bibliotek verkligen öppna för alla och vilka signaler skickar biblioteken ut till sina besökare? Bibliotekets betydelse för barn och unga kan inte överskattas – oberoende om det handlar om deras väg som läsare och erövrandet av ett eget, starkt språk eller om deras identitetssträvan. Det är därför extra viktigt att biblioteken ser till att hela personalen är normkritiskt skolad, att de kan bemöta olikhet och kan tipsa om verk som bryter mot heteronormen. Det är också viktigt att bibliotekens samlingar innehåller ett rikt utbud av vuxen-, barn- och ungdomslitteratur med queera förtecken som lätt kan hittas med sökord såsom ”homosexuell” och ”transkönad”.
Rita Paqvalén
* ”Hurjan paljon enemmän queer!” – Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen toiveita ja kokemuksia taide- ja kulttuuritarjonnasta (Lahtinen & Paqvalén, 2014)
