På filmfestivalen Kärlek & Anarki i Helsingfors var det förra veckan Finlandspremiär för filmen White Shadow – en film om en albinopojke i Tanzania som utsätts för obeskrivliga fasor på grund av sin pigmentdefekt. I Tanzania och en rad andra afrikanska länder betraktas albinopersoner av många som förhäxade, spöken eller besatta av demoner, och deras kroppsdelar är eftertraktade ingredienser inom svartkonsten. Bara år 2007 rapporterades i Burundi och Tanzania 70 mord på albinopersoner och 150 fall av stympning. Enligt FN är det inte ovanligt att albinopersoner jagas som villebråd. Då har vi inte ens talat om det sociala stigmat som kommer av att dessa personer ofta betraktas som någon form av ”untermenschen”.
Orsaken till denna grymma behandling av albinopersoner är en blandning av rädsla för det annorlunda, samt gammal vidskepelse, ibland omstöpt och utnyttjad av personer som kan tjäna pengar på den. Men i slutändan handlar det om en förföljelse av personer med annorlunda utseende, rädslan för ”den andra”.
I det civiliserade väst har vi lyckligtvis lagt den här typen av gammaldags vidskepelse bakom oss, och här stympas och mördas ingen på grund av sitt utseende, tänker vi och dunkar oss själva i ryggen. Men är allt så bra ställt i Finland? Eller lever vidskepelserna om den andra – muslimen, afrikanen, ryssen, araben – kvar i andra former?
Vi behöver inte gå längre tillbaka än till nittiotalet så stöter vi på den systematiska nynazistiska misshandeln av inflyttade somalier som utspelade sig i Joensuu. Offrens enda brott var att de var svarta invandrare. På nittiotalet då muslimska invandrare för första gången kom till Finland i större skala, visste många att berätta att kvinnor inte skulle titta de svarta männen i ögonen, eftersom det var en invit till omedelbart giftermål.
Vidskepelsen lever kvar, och formligen frodas än i dag, delvis tack vare främlingsfientliga krafter och kulturell nykonservatism. Vi är ändå så civiliserade att vi inte diskriminerar på grund av hudfärg, åtminstone intalar vi oss själva det. Men de nya vidskepelserna är religiösa, kulturella, sexuella och ekonomiska. I detta temanummer om rasism, skriver bland annat forskaren Karin Creutz om det västerländska sammankopplandet av islam och terrorism. I Alessandra Garusis reportage berättar invandrare om hur trötta de är på alla anklagelser om att leva på finländarnas skattepengar, eller hur det är nog att man är ”neger” för att bli attackerad på metrostationen. Ann-Helen Attianese skriver i sin gripande essä om hur det är att se sina barn frysas ut, behandlas som andra klassens medborgare, antastas med glåpord – lite som Tanzanias albinopersoner.
Vidskepelser är svåra att förändra, ibland kan det ta generationer att bli kvitt dem. De har också en tendens att förändras och anpassa sig efter tidens krav. De vetenskapliga genombrotten i slutet av 1800-talet gav upphov till spiritualism och ockultism, som sedermera har förvandlats till new age-filosofi och kreationism. Scientologin är ett ypperligt exempel på vidskeplighet som rättat sig efter tidens melodi. Ateister pekar gärna på religion som ett bevis på hur sega vidskepelser kan vara.
I fråga om rasism har man alltid funnit ursäkter för att nedvärdera och diskriminera ”den andra”, och det kommer man antagligen alltid att göra i viss utsträckning. Det är svårt att förändra samhälleliga attityder, och därför är det dubbelt så viktigt att det finns regler och bestämmelser som håller vidskepelsen utanför politik och samhällsbygge. Detta gäller såväl invandring och etnicitet, som religion och sexualitet. I tider då vi har ett populärt parti som flitigt utnyttjar rasistiska fördomar i sin politik är det således mer vitalt än någonsin att resten av det politiska spektret inte ger efter för den typen av retorik, utan motar Olle i grind så fort han sticker upp sin fula rasistiska näsa.
Janne Wass
