Agneta Rahikainen granskar hur uppfattningen av Edith Södergran vuxit fram från den tidiga receptionen av hennes diktsamlingar på 1910-talet till författarkollegan och vännen Hagar Olssons utgivning av Ediths brev 1955. Tonvikten ligger på tiden efter Södergrans död 1923 och striden om tolkningen av hennes liv och verk, även om också presentationen av Södergran är omfattande och tillför nya aspekter, bland annat av hennes uppväxt i St Petersburg.
Rahikainen går tillbaka till källorna och nagelfar de uttolkningar som gjorts av främst Hagar Olsson och Södergrans förste biograf, litteraturvetaren Gunnar Tideström. Också andra personer är med, framför allt Södergrans vän Elmer Diktonius, men också journalisten Elly Jannes – som hjälpte till att lyfta fram misären i Södergrans hemby Raivola i ett känt reportage från år 1937.
Dock är tonvikten på den från 1940 av alla auktoriserade Södergrantolkaren Hagar Olsson och biografen Gunnar Tideström. Rahikainen finner att mycket inte håller i deras tolkningar och att bilden av Södergran i stor utsträckning saknar täckning i källorna. Hon undersöker Hagar Olssons och Gunnar Tideströms personliga agendor och arbetssätt och vi får en vederhäftig genomgång om varför den ensidiga bilden av den fattiga, ständigt dödssjuka, isolerade poeten som skapade fantastisk poesi helt ur sig själv – skapas.
Boken är oavbrutet spännande, välskriven och lättläst – med ett noggrant, smidigt och levande språk. En delvis ny Edith Södergran träder fram, när de kläder tidigare tolkare klätt henne med tagits av. Rahikainen menar att Södergran var en poet som befann sig mitt i de samtida litterära strömningarna. Hennes poesi utgick inte så mycket från hennes eget inre eller hemtrakterna i Raivola (fler än Gunnar Ekelöf menade att bara den som sett hennes hemby Raivola till fullo kunde förstå hennes poesi) utan var snarare en mer abstrakt poesi som utgick från litterära förebilder.
Den romantiska bilden av Södergran vederlägger Rahikainen effektivt, troligen hade denna mer att göra med Finlands förlust av Karelen än om Södergrans poesi.
Poeten Edith Södergran var varken så fattig eller konstant dödssjuk som bilden av henne förmedlat. Detta stämde möjligtvis de fem sista åren av hennes liv. Innan dess var hon periodvis symtomfri och dessutom ekonomiskt välbärgad. Hon hade till exempel råd att åka på långa sanatorievistelser i Schweiz med sin mor. Det var inte billigt. Men så hade hennes mor också ärvt ryska obligationer och statspapper till ett värde av 80 000 rubel år 1896. När dessa papper blev värdelösa efter ryska revolutionen försämrades förstås familjens ekonomi i ett slag drastiskt. Och de sista åren var hon verkligen fattig och dödssjuk.
Rahikainens motbevisande av den romantiska myten om Edith Södergan gör förstås inte hennes poesi sämre. Hon är förmodligen den mest lästa ”klassiska” svenskspråkiga poeten i dagsläget (ja, jag vill hävda att hon slår Boye, Fröding och Dan Andersson). Och det beror förstås på hennes poesi, som fortsätter fascinera ständigt nya generationer med sin styrka.
Rahikainens bok säger det mesta och är faktiskt det mest klargörande jag läst om Södergran. Det jag vill läsa mer om är två saker. Frågan om varför Edith Södergran fortfarande är så populär – inte minst hos ungdomar – förtjänar en egen studie. En litteratursociologisk studie skulle därför vara mycket givande. Min hypotes är att det framför allt handlar om kvaliteter i Södergrans poesi, och bara sekundärt om mytbildningen runt författaren.
Sedan är jag nyfiken på fadern, den kringresande arbetaren Matts Södergran också. Han dog när Södergran var 15 år och han tillmäts sällan någon större roll i historien om Edith Södergran. Men naturligtvis hade han det…
Peter Björkman
Agneta Rahikainen: Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran
Schildts & Söderströms, 2014
