I en vindlande icke-kronologisk berättelse med flera huvudpersoner visar Nawal El Saadawi hur makten korrumperar och hyckleriet frodas i ett patriarkalt, auktoritärt samhälle, och hur revolutionen tvingar medborgare från olika samhällsskikt att slita sig ur passiviteten och välja sida.
El Saadawi använder sig av ett brett karaktärsgalleri för att göra ett tvärsnitt av det egyptiska samhället. I centrum står den välbärgade journalisten Fuada och hennes fattiga hushållerska Saadia, samt deras tonåriga döttrar Dalia och Hanadi som fötts på golvet i fängelset där deras mödrar träffades i ungdomen. Vi stiftar också bekantskap med Fuadas man Shakir som kämpar med förlusten av sin ungdoms ideal, och Fuadas arbetskamrat Kaukab vars brist på talang kompenseras av hennes beredvillighet att ljuga för regimens räkning.
Romanens icke-linjära struktur ger El Saadawi mycket utrymme att bygga upp karaktärernas livshistorier, att visa på hur deras personligheter utvecklats, formats och förändrats av händelser de råkat ut för eller val de tvingats göra. Generations-, klass-, och könskonflikter sätter käppar i hjulet för medborgarnas kamp för frihet och ett värdigt liv utan hyckleri, samtidigt som revolutionen mullrar vid horisonten och förtecken på den annalkande explosionen tränger sig ända upp i elitens glasskyskrapor.
Tonfallet i romanen är aggressivt, ilskan mot samhällets orättvisor lyser igenom El Saadawis ord och inte heller de mer sympatiska huvudkaraktärerna kommer lätt undan. Författaren skärskådar hur deras värderingar och val påverkar deras egna och deras närmastes liv, men också hur dessa personliga val speglar bredare samhälleliga problem.
Författaren är en av arabvärldens främsta kvinnorättskämpar, och mycket av den vrede som strömmar igenom texten är riktad mot de patriarkala strukturer som genomsyrar det egyptiska samhället. El Saadawi går ändå längre än den orientalistiska klichén i sin komplexa analys, och visar hur också whiskypimplande sekulära demokrater behandlar ”sitt” tjänstefolks kroppar som egendom. Även mödrarnas roll i upprätthållandet av hederskulturens förvridna logik synas, hur viljan att skapa en bättre framtid för en dotter kan övergå i besvikelsens raseri och våld.
I sitt försök att få så många människoöden och konflikter att rymmas i en roman på cirka 240 sidor är det oundvikligt att El Saadawi skildrar vissa karaktärer djupare, noggrannare och mer realistiskt än andra. Ibland känns vissa porträtt nästan ytliga, snarare ämnade för att illustrera ett visst beteende eller en viss attityd än fånga det mänskliga tillståndets komplexitet. Styrkan ligger i samspelet mellan dessa mer och mindre nyanserade karaktärer, och hur El Saadawi lyckas fånga de unika dilemman som diktaturens samhällsinfektion ställer individen inför.
Det rasande tempot i kombination med den snirkliga strukturen kan emellanåt göra det svårt för läsaren att hänga med i precis allt, ibland måste man bläddra tillbaka och läsa om några sidor för att komma ihåg i vems medvetande man för tillfället befinner sig. Det här kan kännas irriterande, men samtidigt skänker det också berättelsen en feberaktig intensitet.
Revolutionsskrivarna är ingen distanserad minnesskildring färgad av nostalgi, endast några år har gått sedan händelserna som skildras ägde rum. Även om romanen inger en känsla av att ha skrivits väldigt snabbt, är det ingen slarvig bok. Den blixtrar till, snabbt och plötsligt som en kamera, och fångar en bild av ett samhälle i förändring som kommer att ge värdefulla insikter också i framtiden, då den fortfarande pågående politiska process som arabvåren påbörjade, både i Egypten och resten av arabvärlden, avslutats på gott och ont.
Otto Ekman
Nawal El Saadawi: Revolutionsskrivarna
Svensk översättning: Marie Anell
Ordfront, 2014
