PKK:s kamp mot islamisterna tvingar USA och EU att omvärdera dess terroriststämpling.
Över Kandils berg har solen gått upp för en ny dag. 20 kilometer från den iranska gränsen sitter vi och väntar i skuggan, när Besê Hozat dyker upp bakom några buskar i sällskap av två Kalashnikovbärande gerillasoldater. Hon sitter på ett delat ordförandeskap över KCK, paraplyorganisationen som samlar en rad politiska, väpnade och kulturella rörelser i det kurdiska motståndet. I praktiken är hon den kurdiska motståndsrörelsen PKK:s operativa chef, och nummer två under den fängslade frihetskämpen Abdullah Öcalan.
– Jag anslöt mig för 20 år sedan, som 16-åring. Det var ett enkelt val då jag växte upp med att turkiska soldater kom till min hemby för att misshandla och förtrycka människor.
Den kurdiska kampen är på många sätt lik flera andra i världen. En förtryckt befolkning kräver frihet, men möts av våld och död från de härskande elementen. I Kurdistan, precis som i Latinamerika, Afrika och Asien ledde bristen på lagliga oppositionskanaler till att en gerilla bildades för att kämpa till sig friheten med vapen i hand.
Men världen – eller åtminstone västvärlden – har betraktat kurdernas kamp som annorlunda än salvadoranernas, palestiniernas eller de svarta sydafrikanernas. Faktiskt, så har kampen ofta inte betraktats alls. Den ”kurdiska frågan” har varit underrapporterad i medierna och lägre prioriterad i internationell debatt. Och PKK, som strider för sitt folks rättigheter på samma grunder som Nelson Mandela och ANC:s gerilla gjorde, har blivit klassad som terrorgrupp av både USA och EU.
– Det har skapat en väldigt negativ bild av rörelsen, och många svårigheter. Vi har problem med att röra oss över gränser, att använda våra pass. Länder kan dessutom agera hur de vill mot oss genom att hänvisa till kriget mot terrorism, säger Besê Hozat.
En sådan terrorkoppling låg exempelvis bakom den danska statens kontroversiella beslut 2012, att stänga ner den kurdisk-danska kanalen Roj TV. Enligt Besê finns det två huvudsakliga anledningar att USA och EU har valt att betrakta den kurdiska kampen som terrorism, istället för att se den som en chans till reformer i regionen.
– De vill inte försämra sina ekonomiska och politiska relationer till Turkiet för kurdernas skull. De är beroende av Turkiet för att driva igenom sina egna intressen i Mellanöstern, och vänder därför bort blicken. Dessutom har västmakterna sett kurder som ett verktyg för att försvaga regeringarna här. Vi tror inte att de vill ha någon fred alls.
Terrorstämplingen har också varit skadlig för strävandena att få ett slut på det långa och blodiga kriget. Turkiet har inte behövt uppvisa samarbetsvilja, eftersom stater normalt sett inte förhandlar med terrororganisationer.
Trots detta var det många som gladdes åt och satte stort hopp till de genombrott som förhandlingar mellan regeringen i Ankara och den fängslade Öcalan ansågs ha nått i mars 2013. På den kurdiska nyårsdagen, Newroz, förklarade Öcalan att PKK gått med i en fredsprocess och att gerillastyrkorna skulle retirera från Turkiet, in i Kandil. Så skedde från maj månad, som en första av tre faser i fredsprocessen. Sedan skulle den turkiska staten genomföra en rad demokratiseringreformer och bland annat ge kurder rätt till modersmålsundervisning, utöka organisationsfriheten, släppa kurdiska civila aktivister fria och förbättra Öcalans förhållanden. Men nu, drygt 18 månader senare, har lite av detta genomförts.
– Inga steg har tagits mot verkliga fredsförhandlingar, eftersom det inte finns någon delegation som kan övervaka allt. Vi vill koppla in experter som löst andra konflikter, som i Nordirland. Men Ankara har motsatt sig det.
Besê tror ändå att konflikten snart kan vara löst, på grund av de snabba omvälvningarna i Turkiets grannländer. Den fundamentalistiska islamistiska organisationen Islamska Staten (IS) har lagt under sig stora delar av Irak och Syrien och utropat ett kalifat. Både Syrien och Irak har de facto fallit sönder. I dag består de två länderna av tre delar: de som styrs av regeringarna, de som styrs av IS, och de som styrs av autonoma kurder. Det har självklart fått Turkiet att se över sin egen politik gentemot kurderna. Enligt Besê är det här anledningen till att den turkiska regeringen i juli stiftade en ny lag som utlovar amnesti för 5 000 PKK-soldater om man lyckas sluta ett fredsavtal. De små reformstegen från den turkiska staten kommer ändå inte ur välvilja, utan tvingas fram, säger hon.
– Turkiet har två val: antingen att lösa den här frågan genom demokratiska rättigheter till kurderna, eller att upplösas precis som sina grannar.
Lagom till 30-årsjubileet av den väpnade kampen har PKK också inlett ett historiskt samarbete i Mellanösterns pågående konflikt, som rimligtvis redan börjat ändra synen på rörelsen. Världen följde med bestörtning det drama som utspelade sig i början av augusti, när fundamentalistiska krigare från IS jagat upp tiotusentals medlemmar från den religiösa minoritetsgruppen yezidierna på ett berg i nordvästra Irak. Efter dagar utan mat, vatten och skugga hade hundratals dött. Officiellt var det detta som fick USA att gå in i konflikten, och börja precisionbomba mot IS – men utan att kunna undsätta de döende på berget.
I en fyrtiofemgradig hetta var vi de enda utländska journalisterna som fanns på plats vid den syrisk-irakiska gränsen, när de yezidiska flyktingarna tog sig in i den kurdiska enklaven Rojava i norra Syrien. Inga sade sig ha sett några hjälpande USA-bomber, men hade fullständigt klart för sig vilka styrkor det var som öppnat upp en passage fram till berget.
– Det var PKK, YPG och Gud som räddade oss! Utan dem hade vi varit döda nu, sa de uttorkade och utsvultna människorna med tårarna rinnande.
Vi såg också hur fordon med PKK-tränade styrkor från Folkets Försvarsenheter (YPG) i Rojava själva körde yezidier över gränsen och in i landet. Bakom rattarna, och på flaken med vapen i hand, fanns kurdiska kvinnor. De tillhörde de särskilda kvinnobrigaderna inom YPG som framgångsrikt slagit tillbaka IS anfall i Syrien sedan 2012.
Denna räddningsaktion av PKK som kommit ända från Kandil, tillsammans med YPG, har fått uppmärksamhet även i amerikanska medier. I Europa talade man om den först några veckor senare. En terrorgrupp som bekämpar en annan terrorgrupp, för att värna om mänskliga rättigheter, hur går det ihop i en politisk analys? Och att USA genom sitt understöd till aktörerna i irakiska Kurdistan indirekt samarbetar med dem de själva terrorstämplat, mot IS?
På självaste Vita husets hemsida startades därför ett upprop den andra veckan i augusti om att ta bort PKK från USA:s terrorlista. Efter tio dagar var antalet underskrifter uppe i 24 000 stycken.
Via dammiga vägar har vi åkt norrut från Diyarbakir och passerat byn Lice, skådeplats för många bataljer mot den turkiska polisen. Vid några berg ett stycke längre bort blir framför våra ögon en tio meter hög staty avtäckt, föreställande Mahsum Korkmaz – Kamrat ”Agit”, som ledde PKK:s allra första gerillaattack mot den turkiska staten.
På dagen 30 år senare har han förevigats i samma berg han en gång stred i. De många tusen kurderna på plats jublar, och går vidare mot en heldag av musik och dans. På festplatsen finns en äkta PKK-kommendant på besök, och dussintals sympatisörer i imiterade gerillauniformer från Diyarbakirs bazarer har slutit upp. Att detta kan äga rum visar på en förändring, och ett relativt övertag för PKK.
– För 10 år sedan hade vi aldrig kunnat komma hit och fira vårt motstånd, berättar en ung kvinna från Silvan.
Fyra dagar senare intar turkisk militär området, river statyn och skjuter ihjäl en av de många lokalbor från Lice som kommer för att protestera. Konflikten fortsätter.
Joakim Medin
Foto: Thorkil Rothe
Läs också:
Det trettioåriga kriget fortsätter
