Axel Vikström
Det är positivt att folk står upp mot fascism, rasism och homofobi. Men det är oroväckande hur den svenska motståndskampen håller på att dränkas i våldsromantik.
När man talar om antifascistiskt våld ska man vara försiktig med att generalisera. En solklar majoritet av dem som deltar i motdemonstrationerna är varken våldsbenägna eller vänsterextremister. De våldsamma är en liten skara – men en aktiv sådan, som lägger fram ett alltför enkelt svar på en komplicerad fråga. En skara vars predikningar om ”det goda våldet” lika lite hör hemma i ett demokratiskt samhälle som den ideologi de bekämpar.
”Antifascism är självförsvar” är den slogan som våldsvänstern motiverar sina aktioner med. Och jovisst, om en nazist springer mot dig med utsträckt kniv ska ju var och en ha rätt att försvara sig. Men man ska minnas att ”självförsvar” är det mest missbrukade ordet i våldets historia. Det är inte för intet som alla krig i modern tid setts som försvarskrig av alla stridande parter. Under självförsvarets mantel har nazister gasat ihjäl judar och Israel bombat lekplatser.
Det är befogat att ifrågasätta huruvida våld kan kallas för självförsvar när den egna gruppen är mångdubbelt större och ”motståndet” dessutom är obeväpnat. De motdemonstranter som väckte uppmärksamhet i Malmö förra månaden när Svenskarnas Parti hade valmöte såg snarare till att den futtiga nazistskaran fick oförtjänt medieuppmärksamhet och dessutom fick träda in i sin älskade martyrroll.
Att prompt bestämma sig för att myndigheternas förmåga att tackla extremismen är dödsdömd är att göra det för enkelt för sig. Nazismen har ökat, men det enorma antalet motdemonstranter visar mer än tydligt var opinionen ligger. Siffrorna talar sitt tydliga språk – i dag finns det ingen orsak att gripa till våld när en handfull nazister samlas på ett torg.
Det är bra att frågan om gränsen mellan yttrandefrihet och hatbrott aktualiseras, men att föra diskussionen med knytnävarna ökar inte de egna argumentens trovärdighet. När våldsvänstern i sann Hollywood-anda målar upp Sveriges gator som ett slagfält mellan entydigt goda och onda krafter bidrar de ytterligare till polariseringen av samhället. Antingen är man för eller emot – det finns inget mittemellan. Detta svartvita tankesätt gör att politiker och poliser kan stämplas som skåpnazister när de tillämpar yttrandefrihetens principer. Debatten blir lika mogen som en tvist i sandlådan.
Tron på icke-våldets överlägsenhet avfärdas av våldsmakarna som naiv idealism. I så fall är det just en injektion naiv idealism som behövs. Icke-våldet är en viktig ingrediens i den försoningspolitik som allt som oftast lyser med sin frånvaro i extremismdebatten. Det pekas finger till höger och vänster utan att någon vågar sträcka ut handen. Utan att någon kan se en fridfull framtid tillsammans med människorna på den andra sidan.
För är det inte det som målet borde vara? Att avlägsna stödet för extremismen – inte att förgöra alla människor som idag har extremistiska åsikter. Att övertyga dessa människor om att ändra sina åsikter så att vi en gång för alla kan förpassa extremismen till historiens skamvrå. Nazism kan inte skrämmas bort med hot och våld eftersom ideologin själv behärskar dessa element utan och innan. Icke-våld, självkontroll och diskussion är och förblir bättre verktyg än knytnävar för de som vill bli tagna på allvar.
Nej, Sverige behöver inte slagsbultar och knogjärn för att bekämpa extremismen. Sverige behöver sin egen Mahatma Gandhi.
Axel Vikström
är journalistikstuderande vid Lunds Universitet
