Den liberala demokratins tid är förbi, proklamerade Ungerns premiärminister Viktor Orbán i somras och angav Ryssland och Turkiet som exempel på framgångsrika illiberala stater. Det är bra att han trumpetar ut det som Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan undviker att säga. Därför är det nyttigt att sätta sig in i hans resonemang, också om man inte i första hand är oroad över Ungerns situation (vilket det nog finns orsak till att vara). Erdoğan, som för en vecka sedan tillträdde som Turkiets president, har de senaste åren följt en linje som allt mer påminner om Putins.

Hur går alltså Orbáns resonemang? Jo, såhär:

Den globala ekonomiska krisen 2008 var ”en vattendelare i Europas historia, bara jämförbar med 1945 eller 1990. Välfärdsstaten och -samhället har uttömt sina reserver. Konsumtionen fortsätter, med ökad skuldsättning som följd. Detta är inte längre en hållbar existensform och det är inte värt att följa den. Att kopiera västliga modeller är en form av provinsialism som kommer att ta död på oss.”

”Vi kommer att försöka finna en metod för att organisera samhället som skiljer sig från de dogmatiska ideologier som accepteras i västvärlden – en ny ungersk stat som är kapabel att än en gång göra vårt samhälle till en medtävlare i den stora globala konkurrensen under de kommande decennierna.

Detta nya Ungern ”blir en arbetande stat som respekterar kristendom, frihet och mänskliga rättigheter”. Orbán vill minska EU:s andel av Ungerns utrikeshandel. Han har också haft sammandrabbningar med EU sedan han samlat kring sig mer makt än någon tidigare statsminister haft sedan 1989, bland annat genom att ersätta cheferna för oberoende institutioner som exempelvis domstolar, med sina egna män och ändrat valreglerna så att han kunnat behålla den tvåtredjedels majoritet i parlamentet som räcker till för grundlagsförändringar.

Det är sådant som skapar en samhörighetskänsla med Turkiet, där Erdoğan ägnat en stor del av sin utan tvekan enorma energi åt att byta ut olämpliga människor i förvaltningen mot lämpliga, och åt att ändra lagar och bestämmelser så att man till minsta möjliga del behöver bry sig om oppositionen. Denna stämplas som en samling närmast jämförbar med förrädare.

Orbán sade i sitt tal i somras att staten noga måste granska alla medborgarorganisationer som får stöd från utlandet, eftersom han ser dem som agenter för utländska makter. ”Vi har inte att göra med medlemmar av medborgarsamhället, utan med politiska aktivister som försöker befrämja utländska intressen här.”

I Ryssland måste ju medborgarorganisationer som tar emot utländskt stöd numera registrera sig om ”utländska agenter”. Också i Turkiet har regimen en hysterisk inställning till inflytande från omvärlden och ser utländskt stöd för oliktänkare där sådant knappast ens finns.

Kolumnisten Mehmet Tezkan påminde nyss om att han redan 2007 skrivit att Erdoğan hade som mål att bli en mäktig premiärminister som kan göra vad han vill, kontrollera varje statligt organ, och omforma sitt land och sitt folk precis som han vill. Enligt Tezkan hade Erdoğan för avsikt att följa samma väg som Putin, som omformat Ryssland vad beträffar landets kapitalägare, affärsmän, byråkrater och media.

För sju år sedan framstod Erdoğan ännu som en demokrat som tvingat generalerna på knä. Men nu har han verkligen blivit som Putin, han är den enda beslutsfattaren i landet, ingen minister eller byråkrat kan agera mot hans vilja och han har inga problem med att få ett lagförslag antaget i parlamentet. Han har ingen som helst tanke på att avstå från sin makt, han bara överför den – som Putin – från premiärministerposten till presidentskapet, och det verkar inte finnas några konstitutionella hinder för det.

Men det finns också de som jämför utvecklingen med den i många latinamerikanska stater, där den demokratiska traditionen inte är så stark. Valet av statschef kan nog gå rätt till, men sedan är de demokratiska traditionerna och institutionerna för svaga för att hindra statschefen att utvidga sin makt hur långt som helst. Samhällsvetare har börjat tala om ”illiberala demokratier” – Orbán är kanske den första som offentligt ställer upp en sådan som sitt mål.

Kolumnisten Yavuz Baydar jämför Turkiets utveckling med Alberto Fujimoris autogolpe i Peru. Men hur går en sådan statskupp i ”slow-motion” till? Baydar ger en kort sammanfattning av det turkiska exemplet:

Avskaffande av rättsstaten: Under det senaste året har ett stort antal lagar förändrats så att härskarna och byråkratin får straffrihet eller får makt att ta över naturresurser. Dessa förändringar innebär sammantagna att en enda vertikal, godtycklig maktstruktur skapas.

Upplösning av statens DNA: Regeringen har systematiskt bytt personal genom utnämningar baserade på lojalitet, inte kompetens. Det har skapat rädsla på arbetsplatserna som lett till underkastelse, intriger och inre häxjakt.

Döljande av sanningen för allmänheten: Regeringen har nästan full kontroll över TV:n (majoritetens främsta informationskälla) och genomför en mycket aggressiv kampanj med fabricerade ”nyheter” i den regeringstrogna pressen, men till de delar den inte är säker på sin kontroll utfärdar den publiceringsförbud och sanktioner av olika slag.

Skrämselpropaganda och alienation: Underrättelsetjänsterna har kartlagt 100 000 företag som ska elimineras för att de stött skolföretag som nu anses olämpliga. Man har till och med gjort upp listor över barn som gått i sådana skolor. Alienationen bland kretsar som inte stöder regeringens politik är så stark att det kan ta år att övervinna den polarisering som förgiftar Turkiet.

Utvecklingen är till en del specifik för Turkiet, men till andra delar kan en autogolpe ske på ett liknande sätt, till exempel i Ungern.

Gemensamt för Ungern, Turkiet och Ryssland är en stark nationalism – kanske den på något sätt ersätter konstitutionalismen?

Säkert är i alla fall att vi i Europa har allt skäl att vara på vår vakt mot sådana illiberala tendenser, de trivs inte bara i Latinamerika.

 

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.