Robert Budina från Albanien gjorde en film om två bröder som försöker överleva livet som invandrare vid Medelhavet på diametralt motsatta sätt. Det är ingen vacker historia, men verkligheten är inte alltid vacker, menar regissören.
– Jag talar inte om immigration, eftersom det är politik. Jag vill tala om integration, eftersom det handlar om människan.
Det säger den albanske regissören Robert Budina, vars film Anon hade premiär på filmfestivalen Kärlek & Anarki i Helsingfors förra veckoslutet. Den fiktiva filmen följer två albanska bröder som emigrerat till Grekland och försöker skapa sig drägliga liv i det nya hemlandet, men på helt olika sätt. Den ena får ett lågbetalt arbete och hittar en grekisk flickvän, och går genom de officiella kanalerna. Den andra tar genvägen genom den kriminella världen, och sugs in i en spiral av våld, brott och maffiakopplingar.
– För 20 år sedan var jag immigrant själv. Jag hade studerat teater, och tänkte att jag ska flytta till Italien och bli en berömd teaterregissör. Men Italien blev en besvikelse – inte visste jag hur krångligt det skulle vara. Jag hade inte rätt papper och ingen ville ha mig. Jag levde som immigrant i fyra år, och återvände sedan till Albanien.
När Budina återvände, sade hans bror att som alban utomlands kommer man ingenstans om man inte rör sig lite på fel sida om lagen. Han föreslog att Budina skulle starta på nytt och genast från början syssla med skumraskaffärer.
– Men det är helt otänkbart för mig, jag är en ärlig man! Men det var då jag fick idén om att göra en film om två bröder som flyttar till Grekland, och om deras olika sätt att handskas med situationen. Den ena försöker hanka sig fram inom systemets ramar, medan den andra dras in i den brottsliga undre världen.
Filmen är också en väldigt albansk historia, säger Budina – en tredjedel av alla albaner bor i dag utanför Albanien.
– Och den unga generationen som växer upp i Grekland, den är inte grekisk, den är albansk!
Den fattiges makt
För de människor som lämnar allt bakom sig är det absolut viktigaste att integrera sig i det samhälle de landar i, för att få jobb och kunna leva ett fullgott liv, menar regissören. För många är då medlen betydligt mindre viktiga än målet, och man kan tänja och töja både på sig själv och på lagen för att nå dit.
– Immigranter som lämnat fattigdom bakom sig har inget att förlora och kan göra nästan vad som helst för att klara sig. Det är den fattiges makt.
Enligt Budina borde man inte se immigration enbart i termer av ekonomi, utan som en faktor som driver samhället framåt med nya idéer.
– Det finns genom historien ett hat-kärleksförhållande mellan albaner och greker. Albanerna behövs i Grekland, eftersom de jobbar hårt, och gör sådant arbete som greker inte vill göra.
Immigrationsdebatten formas av media, säger Budina, och bekymrar sig över att det så ofta är den negativa sidan som lyfts upp i press och tv-nyheter.
– Mig förälskade sig grekerna i, därför att jag är en jovial typ med ett gott hjärta. Men man måste förstå att jag inte är undantaget som bekräftar regeln – det finns 3 000 andra albaner som är helt likadana. Men då man generaliserar invandrare så tar man alltid den där ena personen som gjort något illa som mall. Och det är mediernas fel.
På samma sätt, menar Budina, är också den negativa inställningen till invandring en chimär.
– Enligt vad jag har erfarit så vill 60 procent av alla greker hjälpa invandrare, 35 procent bryr sig inte så mycket, och endast 5 procent hatar invandrare.
Grupper ointressanta
Filmen Anon hoppas han att ska vara ett sätt att öppna upp synen på invandring och integration.
– Film som medium ger en bild av livet som det ser ut just i dag. Om tio år är bilden en helt annan. Det är vad jag finner lockande, att man kan visa en bild av ett land som det ser ut just nu.
Budinas bakgrund är inom teater, men för stora samhälleliga frågor anser han att filmen är ett bättre medium.
– Inom filmen är man inte bunden till en scen, där man måste framställa allt på en eller två olika platser, utan man kan filma var som helst. Man kan visserligen behandla samma tematik på teatern, men då måste man göra det på ett symboliskt plan. Filmen ger en helt annan verklighetsbild. Och dessutom når den ut till folk på ett helt annat sätt på bio och DVD.
Den egna filmen har blivit mycket väl mottagen både i Albanien och Grekland.
– Jag skulle säga att 90 procent av dem som sett den har gillat den. Och de som inte gillat den har suttit kvar till slutet, eftersom den väckt känslor hos dem. Alla klarar inte av den – den är brutal, primitiv och våldsam. Men jag vill inte försköna verkligheten.
I och med arbetet med filmen reste Budina och resten av filmteamet för ett halvt år till Grekland, dels för att lära sig grekiska och sätta sig in i den grekiska kulturen, och dels för att uppleva livet som invandrare i landet.
– Det viktiga då vi talar om integration är att man inte ser alla invandrare som en grupp, utan som individer. Alla människors bakgrund, historia och motiv är olika. Man måste lära känna människorna, för det är deras berättelser och upplevelser som är intressanta. Det är aldrig intressant att tala om människor som en grupp.
Janne Wass
1 kommentar
Tack för artikeln! Förutom att den för mig är personligt berörande, beskriver den väsentlig allmängiltig verklighet.
Spontant är det lätt att tro att de vi träffar i USA är amerikaner, i Ryssland ryssar, i Frankrike fransmän, i Kenya kenyaner…speciellt om de har lämplig hudfärg och talar språket utan stark brytning.
Allt som kan motverka sån stereotypi är Bra.