Islamofobi och den reflexiva människan

av Karin Creutz

 

Vårens EU-val uppvisade en parad av främlingsfientliga partier, som flaggade med rasistiska och islamofobiska färger. Desto mer beklaglig var dessa partiers valframgång, och de frågor man ställs inför om den europeiska tidsandan.

En genomläsning av 2000-talets finländska tidningsartiklar om islam visar ett förvånande snabbt retoriskt skifte, från ett relativt pluralistiskt förhållningssätt till en polariserad konfliktpolemik. Ett hopp 20 år bakåt förvånar ännu mer. Islam nämns endast i samband med oljeshejkers besök, arabiska kungligheters giftermål och dylika ceremoniella evenemang. Ännu en tid efter tvillingtornens ras 2001 kan man se en trötthet efter Kalla krigets konfliktanda, en strävan att undvika en ny tudelning av världen. En splittring som den dåvarande amerikanske presidenten Georg Bushs krigsentusiastiska terminologi ändå snabbt lyfte upp på tapeten igen. Och i bakgrunden lurade Samuel Huntingtons teser om ”civilisationernas konflikt”, som samhällsvetare kritiserat som självuppfyllande.

Islamofobisk retorik har en stark koppling till framväxten av den europeiska extremhögern. Redan under 1960-talet, i efterdyningarna av Algeriets frihetskamp, blev invandrare och islam det fransknationalistiska Europe-Actions måltavla. Den islamofobiska extremhögerfalangen har sedan dess ridit på symboliska skrämselargument om islamifiering av Europa, ett tema som i den finländska kontexten blivit synlig först några tiotal år senare i bland annat Jussi Halla-ahos och Timo Vihavainens skriverier. Eurabia-polemiken, som bygger på teser om massiv tvångsomvändning till islam i Europa, visar på att en historielöshet, eller historieglömska, florerar i dagens Europa.

 

Kristna terrorister?

Den nya populära riskpolemiken och dess anti-islamska terminologi fick en stark genomslagskraft under den tidigare hälften av 2000-talet. Islam framställdes allmänt som en global riskfaktor under en tid då USA med europeiska allierade krigade i Afghanistan och Irak, en stor kontrast i jämförelse med de små procenttal muslimska terrorister som Europols statistik framlade. Det har inte behövt klargöras i europeiska dagstidningar att alla kristna inte är terrorister i relation till västerländska statsmäns krigshandlingar och den sammankopplade terminologin med religiösa förtecken. Men det allmänt florerande uttrycket ”alla muslimer är inte terrorister” är en självklar ekvation som i sin upprepade, uttalade form tyder på en underliggande osäkerhet. En sökning på Google ger nämligen 24 000 träffar för satsen bara på svenska. ”Alla kristna är inte terrorister” ger 2 träffar, byter man ut ordet till ”västerlänningar” blir resultatet 0.

Småningom har konfliktretoriken tagit över, och också etablerade partier flaggar öppet med kränkande och rentav rasistiska slutklämmar om islam. Den intensifierade polariseringen har sina följder också på den europeiska gatan. Våldsbrott med islamofobiska förtecken har ökat drastiskt under de senaste åren runtom i Europa – muslimska kvinnor får slöjor avrivna, brandbomber kastas in i muslimska hem, moskéer vandaliseras och flera fall av misshandel rapporteras månatligen. En studie från Teesside University utkommen 2014 rapporterade 23 angrepp, 13 grova misshandlar, 56 attacker mot moskéer och hundratals fall av nät-trakassering mot muslimer i Storbritannien under en tiomånaders period.

 

Vänd på spegeln

Problemet kopplas lätt till extremhögern och rasistiska organisationer, men dessa rörelsers anti-islamska polemik kan ses som ett symptom – roten ligger mycket djupare. Den grundläggande smärtpunkten finns i sammankopplingen mellan samhälle, modernitet och Europa, ett problem som även genomsyrar samhällsvetenskaperna. Mediebilderna fungerar som speglar. Då islam behandlas i europeiska tidningar, står fokus på fundamentalism, ojämlikhet och kulturell regression – motparten ”väst” representerar motsatsparen rationalitet, jämlikhet och framsteg. Då demokrati lyfts fram i islamsk kontext, är det västs attribut som lånats. Spegeln på väggen säger alltid vem som är fagrast, men vänder man på den syns en västerländsk överlägsenhetsdiskurs som inte är vacker. Göran Palm talar i sin ännu aktuella bok En orättvis betraktelse från 1966 om spegeln som den andre representerar, och den förändring som sker då den andre blickar tillbaka mot tittaren:

”Den som bara ser är fri att känna sig vacker. Men sen går det inte längre. När vi blir sedda förvrids på ett ögonblick den ädla grekiska profil och det stolta västerländska ansikte som vi under så många århundraden framgångsrikt visat upp för världens blickar och ett fulare ansikte framträder, drag för drag.”

Vad kan man göra? För att låna min kollega Mika Helanders ord måste man dekonstruera sin position. Detta gäller inte bara individerna, utan alla institutioner, såsom läroväsendet och media. Enligt sociologen Gurminder Bhambra ligger den största orsaken till att utvecklandet av multikulturell sociologi och global kosmopolitism misslyckas i att Europa alltid används som referenspunkt. Det bedrivs forskning utanför Europa och det finns engelskspråkiga medier i andra delar av världen. En kritisk och reflexiv självgranskning kan vidga ens värld. Man kan också vända på kartan som Bengt Kristensson Uggla i Slaget om verkligheten. Då ser man hur van man har blivit att se världen från ett visst perspektiv, och hur tolkning har blivit sanningar. Den reflexiva människan besitter potentialen till världsmedborgarskap, där gränser inte definierar eller fastställer verkligheten.

 

Karin Creutz

är forskare vid Centret för
forskning om etniska relationer och nationalism vid Helsingfors universitet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.