Kvinnorna som överlevde Suharto

av Anna Sternfeldt

Statskuppen i Indonesien 1965 möttes med en kontrakupp under ledning av general Suharto. Flera miljoner människor mördades och många sattes i arbetsläger där kvinnor var en extra utsatt grupp. Ingen av de överlevande har ännu fått upprättelse, men nytt hopp har tänts inför en planerad Folkets tribunal i Haag 2015.

I december 2012 släpptes den kontroversiella dokumentären The Act of Killing i Indonesien och plötsligt började människor tala om ett ämne som varit tabu sedan general Suharto tog makten 1965. Dokumentären visade något så ovanligt som förövarnas perspektiv på hur man gick tillväga när närmare 3 miljoner människor mördades och 1,5 miljoner sattes i arbetsläger (siffrorna varierar beroende på källa) under 1965 och 1966.

Kommunismen hade vuxit sig stark i Indonesien under 1960-talet, vilket oroade främst USA, och tillsammans med Indonesiens militär, religiösa ledare och högerekonomer iscensatte USA:s regering (med stöd av CIA) en statskupp den 30 september 1965. Sju högt uppsatta officerare mördades, varav sex generaler, och skulden lade man på Indonesiens kommunistiska parti (PKI). General Suharto tog över ledningen av militären, kuppen slogs ner, och så skulle ”den livsfarliga farsoten kommunismen stävjas”. PKI:s kvinnogrupp Gerwani anklagades för att ha deltagit i ett ritualmord av generalerna. Man påstod att de hade skurit ut generalernas ögon och skurit av deras könsdelar. Överhuvudtaget blev Gerwani en utsatt grupp som demoniserades av den indonesiska militärens propagandakampanj och framställdes som ”omoraliska horor” som svikit sin nation.

 

Ständig skräck

I Bukittinggi, västra Sumatra, finns en av kvinnorna som överlevt tiden med Suharto: Rosnina, tidigare medlem i Gerwani, som dömdes till 12 år i arbetsläger. Med i lägret hade hon sitt ettåriga barn som dog under fängelsetiden.  Hennes man sattes också i läger men försvann efter sju månader.

– De berättade för mig att de huggit av hans huvud och slängt det i floden och att kroppen hade slängts i en ravin. Att berätta detta var deras sätt att skända mig, en del av tortyren. Jag fick även se människor dödas, vilket också var ett sätt att hota mig. Jag levde med en ständig skräck.

Rosnina gifte aldrig om sig och fick inga fler barn. Hon kunde aldrig arbeta efter att hon blev frigiven, så henne släktingar tog hand om henne.

Manismar, 80 år, som också varit aktiv i Gerwani, fick även hon tillbringa 12 år i läger. Hennes dotter på 9 månader fick följa med, och där växte hon sedan upp. Manismars man var ledare för PKI, så han dödades. Själv blev hon svårt torterad.

– De satte tunga bord på mina fötter, så idag har jag ingen känsel i mina stortår. De drog av mig håret, och de slog ut mina tänder. De stack pistoler i min mage och hotade att döda mig.

Johanna Maria var lärare på en skola som drevs av Gerwani och för det ”brottet” fick hon 12 år i arbetsläger. Hennes man var militär, så för honom var det inga problem, i stället passade han på att gifta sig med några andra kvinnor medan Johanna Maria satt fängslad. Precis som de övriga kvinnorna säger hon att en av hennes väninnor blev våldtagen. Jag undrar vilka av kvinnorna som talar om sig själva.

På ett äldreboende i Jakarta för överlevande från massakern 1965-1966 träffar jag Lestari och Pujitai. Den tidigare presidenten Megawatis man skänkte huset till offren från Suhartotiden för att han kände sympati för deras öden. Många av dem hade ingenstans att ta vägen när de blev gamla.

– Det vore svårt att bo med min släkt, de förstår inte min politiska uppfattning, det blir bara konflikter, så jag är mycket tacksam för att jag kan bo här, säger Lestari.

Lestari och Pujiati har som många andra suttit fängslade i 12 år och deras öden påminner om varandras. Vänner och familj som försvunnit, hårt arbete, ont om mat, och stora sanitära brister.

– Det blev bättre efter att Amnesty besökte oss, och det gjorde de efter att de internationella påtryckningarna blev för stora. Då fick vi madrasser att sova på och till och med TV. Det var omvärldens påtryckningar som gjorde att vi till slut släpptes i slutet på 70-talet, berättar Pujiati.

 

Haag 2015

Trots att kvinnorna släpptes var de ändå inte helt fria. De hade rapporteringsplikt och de fick inte jobba inom yrken där de kunde påverka allmänhetens åsikter, som journalister, lärare, och advokater. Innan de släpptes var de även tvungna att skriva på ett löfte om att avhålla sig från alla politiska aktiviteter och att avstå från alla krav om kompensation för att ha fängslats på fel grunder eller för att ha blivit illa behandlade. Alla före detta politiska fångar fick också en stämpel på sina ID-kort som visade att de varit fångar. Friheten var alltså begränsad av en stark stigmatisering, som aktivt underhölls tills Suharto avsattes 1998. Efter Suhartos fall hade ingen längre anmälningsplikt och ingen behövde ha stämpel på sitt ID-kort. Men allting sopades under mattan och de överlevande lämnades i ett stort tomrum. Som om ingenting hade hänt.

Hittills har varken Indonesiens regering eller domstolen för mänskliga rättigheter erkänt några missförhållanden under tidigare regimer. Landets kommission för mänskliga rättigheter, Komnas HAM, lämnade in en rapport med intervjuer av 349 ögonvittnen till allmänna åklagaren 2012 och bad om en officiell undersökning av händelserna 1965-1966. Allmänna åklagaren avslog ansökan med argumentet att bevisen var otillräckliga för att motivera en officiell juridisk undersökning.

Frustrerade efter avslaget på Komnas HAM:s rapport, men inspirerade av The Act of Killing, som åtminstone bröt tystnaden, träffades några människorättsaktivister och överlevande från 1965-1966 i Holland och bestämde att de skulle sätta upp ett folkets tribunal i Haag år 2015. Just Haag har ett stort symboliskt värde och även året 2015 är signifikant då det markerar ”50 år av tystnad”. Kanske kommer de kvinnor jag träffat att äntligen få sin stora önskan uppfylld, det som de kämpat för under så många år, och som betyder mer än något annat – att slutligen få upprättelse.

 

Anna Sternfeldt

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.