En riskanalys gjord av den tyska försvarsmakten 2010 om oljproduktionstoppen som läckte ut i offentligheten förutspådde att priset på råolja skulle stiga. Priset på olja har stigit, men inte lika häftigt som man befarade. Brittiska The Telegraph avslöjade varför.
Den 11.8. 2014 publicerade The Telegraph en artikel rubricerad ”Olje- och gasbolagen skuldsätter sig till farliga nivåer för att täcka sitt underskott på kontanter. Energibolagen säljer tillgångar och har vid mars månad detta år sammanlagt tagit lån för 106 miljarder dollar”. Enligt tidningen sätter detta hela industrisektorns långsiktiga livskraft i en tvivelaktig dager. Utöver lånen sålde de ledande energibolagen tillgångar för ett nettovärde på 73 miljarder dollar. Artikeln baserar sig på en rapport som sammanställts av energiinformationsförvaltningen vid USA:s energiministerium (EIA), och den granskade 127 företag runtom i världen.
Enligt EIA var försäljningsintäkterna på olja och gas 568 miljarder dollar ifjol, medan priset på råolja ligger kring 100 dollar per fat. Priset på råolja, som fyrdubblats under ett decennium, stabiliserade sig år 2011. The Telegraph ser stabiliseringen som historiskt avvikande, eftersom kontantbrist vanligen förekommer under lågkonjunkturer, medan vi nu har upplevt fem år av ekonomisk tillväxt. Kontantbristen tyder på ett allvarligt strukturellt problem inom oljeindustrin.
Enligt EIA:s uträkningar har underskottet mellan försäljningsintäkter och de sammanlagda utgifterna för industrianläggningar, -utrustning och dividender ökat från 18 miljarder till 110 miljarder dollar på tre år. Med lånen har oljebolagen finansierat aktieutdelning och köp av egna aktier – sedan 2011 har de granskade bolagen köpt egna aktier för 39 miljarder dollar.
Följderna av dyr olja
Den tyska försvarsmaktens läckta rapport från 2010, PEAK OIL – Security policy implications of scarce resources, förutspår att den billiga oljan tar slut och att de samhälleliga konsekvenserna börjar synas redan under detta decennium. Moderna ekonomier är beroende av billiga fossila råvaror och framför allt av olja. Cirka 90 procent av alla industriprodukter är beroende av olja för att nå användarna. Eftersom alternativa lösningar inte existerar orsakar oljeproduktionstoppen (peak oil) stora extrakostnader och begränsar transportmöjligheterna. Året då rapporten publicerades konsumerades det 60 tankerlaster olja per dag i världen. Största delen konsumerades som bränsle i trafiken, och cirka tio procent konsumerades av den kemiska industrin. Det är svårt att hitta energiformer som skulle ersätta oljan, bland annat därför att många av alternativen, som till exempel elbilar, kräver sällsynta metaller för att fungera. Att gå från ett beroende till ett annat är inte heller någon långsiktig lösning.
Rapporten målar upp ett grymt framtidsscenario. En övergång till bioenergi leder till konflikt med livsmedelsproduktionen eftersom det inte finns ledig mark. Redan i dagsläget behövs ett område stort som hela Latinamerika för odlingsmark och ett område stort som Afrika för boskapsuppfödning (som 500 vattenforskare uttryckte det i Bonndeklarationens pressmeddelande 2013). Brist på odlingsmark leder till dyrare bränsle och mat. Dyrare bränsle betyder dyrare transporter. Det uppstår logistiska flaskhalsar och livsviktiga resurser och mat blir svårare att distribuera.
Arbetsmarknaderna lider och det uppstår en strukturell arbetslöshet som alternativa produktionsmetoder inte rår på. Samhällena närmar sig den vändpunkt där systemet börjar reagera kaotiskt. Marknadernas förtroende kollapsar. Staterna kämpar med minskande skatteintäkter. Priserna ökar och konsumtionen minskar. Finansieringsmarknaden stannar upp när företagen inte längre kan ta lån. Slutresultatet är massarbetslöshet, statskonkurser, kollaps av livsviktig infrastruktur, och i värsta fall hungersnöd.
I slutledningen konstaterar forskarna att det finns få tillfällen i historien som går att jämföra med det, då den billiga oljan tar slut, och därför är det svårt att tro att samhället skulle klara av att hantera följderna av trytande fossila bränslen. Det finns avsevärda psykologiska hinder för att dra slutsatserna av dessa obestridliga faktum, men ”oljeproduktionstoppen är ändå oundviklig”.
Den skräckfilmsaktiga rapporten är varken fiktion eller ensam i sitt slag. I mars recenserade The Guardian boken The Energy of Nations: Risk Blindness and the Road to Renaissance, skriven av doktor Jeremy Legget före detta oljegeolog och senare brittiska regeringens rådgivare för förnybar energi. Enligt Legget förväntar sig en stor skara experter vid universiteten, industrin, armén och inom själva oljeindustrin, att en oljekris inträffar åren 2015-2020. I kombination med andra faktorer ”hotar denna kris finansmarknaderna och därmed den globala handeln”, och kan utlösa en världsomspännande kollaps.
Inga ersättare
Billig olja är inte enbart ett uttryck för värdet på marknaden, utan också för hur energikrävande det är att producera mer energi. På 1930-talet räckte ett fat olja för att producera cirka hundra fat, med andra ord var EROEI-värdet (Energy Returned on Energy Invested) 1:100. Sedan dess har EROEI-värdet sjunkit kraftigt, fattiga djuphavskällor har ett värde på 1:3 medan de bästa saudiska oljefälten har ett värde på 1:15. Transport- och produktionskedjorna kan naturligtvis inte konsumera mer bränsle än de tillför systemet. Således har oljetankrarna redan i åratal konsumerat den lägsta kvalitetens brännolja för att hålla energitillförseln på plus.
Det är svårt att hitta alternativ till olja eftersom deras EROEI-värden är så låga. Enligt tidskriften Forbes januarinummer har skifferolja och gas ett EROEI-värde på 1:5 och oljesand ett värde på 1:3, så inget av dem duger till att upprätthålla det nuvarande oljeberoendet. USA:s största skifferoljefält Monterey Shale, som står för två tredjedelar av landets skifferoljefyndigheter, krympte dessutom enligt Los Angeles Times till 0,6 miljarder fat (vilket motsvarar en veckas global konsumtion) eftersom fyndigheterna rent tekniskt inte går att utvinna.
Rauli Partanen, en av författarna till boken Suomi öljyn jälkeen (Finland efter oljan), uppmärksammade på oljebloggen kaikenhuippu.com den 25 augusti en rapport av Internationella valutafonden (IMF) från 2012. För att oljeproduktionen ska öka med ens en knapp procent under de kommande 10 åren krävs det enligt IMF att oljepriset fördubblas. En modell uppgjord av OECD:s avdelning för ekonomisk forskning förutspår att oljepriset till år 2020 tredubblas till 150-270 dollar per fat, ifall ekonomin återhämtar sig. Denna prisökning förutsätter att den globala oljeproduktionen ökar med 14 miljoner tunnor per dag till år 2020.
The Telegraphs artikel hävdar att oljepriset har hållits nere på konstgjord väg. Leggets omfattande bevisföring visar att ”olje- och gasindustrin, dess finansiärer, forskare och förkämpar inom den offentliga sektorn” avsiktligt har överskattat de fossila bränslefyndigheterna och möjligheterna att utvinna dem. Ett epostmeddelande från Shells forskningschef till företagets vd Phil Watts från 2003 beskriver den avsiktliga vilseledningen: ”Jag blir äcklad och utmattad av att ljuga om våra [bränsle]fyndigheter”. Den tyska försvarsmaktens och doktor Leggets uppskattningar om oljeproduktionstoppen håller alltså på att besannas.
Olli-Pekka Haavisto
Översättning Lasse Garoff
1 kommentar
This is certainly an extremely interesting packet of information. It also invites many further thoughts:
For example, does it not feel a bit strange that ”de ledande energibolagen” seem to refrain from taking profits which, according to the real conditions in the oil industry, they could easily get? And why do they exaggerate their estimates of the available reserves? And in addition to this comes to my mind that the sanctions against Russia included a prohibition to sell Russia advanced oil drilling technology (I do not know from where the initiative for this came, but the effect will of course be that Russia will not easily be able to cover the oil needs of the West if the Western sources are exhausted).
Together with all the news about the USA which I get daily over the internet, all of the above is rousing in my head a conspiracy theory. It goes, about, like this: the Western oil companies wish VERY much for a Republican US government (e.g. because they can be sure that it will keep the companies’ taxation low), which is why they have to prevent the electorate from waking up to the actual situation (concerning the oil supplies, the environment, the climate). From this, then, the artificially low oil prices and the exaggerated estimates about the reserves, all for the purpose of suggesting to the electorate that everything is well and that there is, among others, certainly no reason to develop technological alternatives to the present dependency on oil.
Now, once there is a new US government, it is either Republican – in which case it will obediently follow the lead of Big Business, also spread all the ”reasons” which Big Business will spread to justify huge raises in the price of oil -, or it will be Democrat – in which case the prices will be raised anyway and the resulting general dissatisfaction of the electorate be taken as a pleasant political by-product. I.e. it is to be expected that whatever US government will have been installed next, there will follow a huge rise in the prices of oil, all the bigger as Russia has been hindered from delivering extra oil which could mitigate the shortage.
Among the consequences could very well be all those catastrophes which are mentioned in O.-P. Haavisto’s article, but that will not greatly bother the oil industry (perhaps they will even welcome a bit more ”shock doctrine”). Although, I do see an additional possibility that the USA will (of course under some pretence) invade Venezuela (which has huge reserves of a type of oil which needs quite a bit of refining before use; the reason that Venezuela is not exporting large amounts of this oil already is presumably the fear of the Western countries to do business with a country which is not ”a friend of the USA”).
Of course it would, with such prospects, be extremely urgent to develop alternatives to the present, oil-dependent, technology. And to me the reasoning reported in the article is more than just somewhat poor. As the only alternative to fossil fuel is mentioned bio-energy, to be produced by agriculture or forestry – which of course would require huge areas of good soil (which are not available). Whereas there is in fact quite a number of books which are full of better suggestions (as just one example one could mention ”Ten Technologies to Fix Energy and Climate” by Chris Goodall). And as further possibilities to produce energy without having to waste farmland I could mention the possibility to go out onto the sea with wind- and solar power generation. As less energy-demanding forms of traffic one could think of the airship, of electric vehicles which are hanging under a rail (which saves one the need to buy all those square meters necessary for the building of usual railways – instead, passenger traffic would so-to-say ”fly” over the land), for commuter traffic of electric buses, of electro-bikes and velomobiles, and so on. Of ideas there is anyway no lack, but it is the governments who should get their courage together and BECOME ACTIVE, instead of just obeying the neoliberal demand that all initiative should certainly be left to private enterprise. Because private enterprise will very mostly just do what (a) brings money, and (b) hinders others (however good and helpful their ideas may be for the public) from becoming competitors to this money-making.