I skrivande stund överskuggas annat samhälleligt vansinne av EU:s beslut att betala för att mat förstörs. De konspirationsteoretiskt lagda kan kanske tänka sig att det ligger en viss dold agenda bakom en åtgärd som väcker så stark moralisk indignation att allt fler börjar ifrågasätta EU:s sanktioner mot Ryssland. Det har uppstått en intern konflikt mellan det EU som vill agera samfälld utrikespolitisk aktör i förhållande till Ryssland, och det EU som främst vill skydda sina medlemsländers ekonomiska intressen.
Det är dock inte Sydeuropas persikor utan en annan, mera anspråkslös och osynlig fråga jag tänkte skriva om. De två frågorna har en gemensam nämnare: de problem som lätt uppstår då man av en eller annan orsak överför offentliga medel till den privata sektorn. Nu till saken.
Medan en stor del av medie- och förlagsbranschen tampas med att försöka tackla digitaliseringen och inte ens den ena fusionen efter den andra verkar hjälpa, frodas de internationella akademiska förlagshusen i sitt nya habitat. Det beror delvis på att tillgången till elektroniskt material verkligen fyller en funktion inom den akademiska världen. Till och med en humanist, inom den bransch som kanske har minst att vinna, har enorm praktisk nytta av att en allt större del av såväl källmaterialet som forskningsliteraturen finns tillgänglig i elektronisk form.
Också den, som liksom jag själv, föredrar att läsa böcker i traditionellt format, sparar en massa tid på att inte behöva traska iväg till biblioteket och gräva fram tidskrifter för att få tag på en enskild artikel, utan istället bara kan gå in på bibliotekets databas och skriva ut det som behövs via sin egen dator. Enkelheten sänker tröskeln att kolla upp saker och kan eventuellt till och med ha en genuint positiv inverkan på forskningens kvalitet. Det samma gäller tillgången till elektroniska sökningar, som gör det lättare att kolla upp vad som skrivits om ett visst ämne.
De akademiska förlagshusen har snabbt nappat på de nya möjligheterna och satsat på att erbjuda elektronisk tillgänglighet. Idag finns det antagligen inga akademiska tidskrifter som inte existerar i elektronisk form, och en stor del av dessa ägs av ett fåtal förlag som köpt upp tidigare fristående och ofta mer eller mindre ideella aktörer. Tidskrifterna packas sedan ihop till helheter som universitetsbiblioteken tvingas köpa till priser som mer eller mindre kartellmässigt hela tiden trappas upp. I Finland finansieras biblioteken helt och hållet med offentliga medel, så redan här sker en ansenlig kapitalöverföring till den privata multinationella förlagssektorn.
Nu har tidskriftsförlagen dessutom kommit på att de kan sälja samma artikel två gånger. När man publicerar sig i en tidskrift ägd av låt oss säga Wiley-Blackwell, blir man erbjuden möjligheten att för 2550 dollar göra sin text fritt tillgänglig. Hur vackert open access än låter är det få forskare som nappar på den här kapitalistiska varianten och själva pungar ut med pengarna. Men i en situation där citationsindex och andra indikationer på forskningens genomslagskraft blir allt viktigare, är maximal synlighet väsentlig. Därför har många nationella forskningsfinansiärer gått in för att täcka den här kostnaden.
Från och med i höst kan den som söker forskningsfinansiering från Finlands akademi också söka pengar för detta ändamål. Det här innebär ännu lite mera kapitalöverföring och det sker samtidigt som undervisnings- och kulturministeriet, under vilket Finlands akademi lyder, besluter att dra in sitt stöd till en genuin open access aktör som Brages pressarkiv. Vansinne även detta.
Martina Reuter
är filosof
