Det finns inte en, utan två högerextremismer. Det konstaterade antifascister för några år sedan då den islamofoba och Israelvänliga högerextremismen gjorde sig känd i Europa. Den här ”andra högerextremismen” syftade på grupper och personer som spände från radikala sannfinländare till terrorister som Anders Behring Breivik och som ansåg att det inte var judarna, utan muslimerna, som konspirerade mot de västerländska samhällena.

Nu, några år senare, kan vi säga att uppfattningen om den europeiska högerextremismen komplicerats ytterligare. Orsaken hittar vi i Ryssland och kriget som landet driver mot Ukraina.

Då nyheter om högerextrema grupper i Majdanprotesterna nådde europeiska medier började det snabbt se ut som om torgprotesterna i Ukraina blev ett samlande momentum för den europeiska högerextremismen. Partiet Svoboda och den militanta organisationen Högra sektorn hyllades på flera fascistiska sajter. Fascister från hela Europa åkte till Ukraina för att delta som frivilliga först i Kiev och sedan i mindre utsträckning på västfronten mot Ryssland. På sociala medier visade även sannfinländare öppet sitt stöd för Högra sektorn och partiets radikala agenda.

Men när Ryssland arrangerade folkomröstningen på den annekterade Krim-halvön i mars, blev det dags för ett antal högerextrema grupper att ompröva sina lojaliteter. Förutom nystalinisten Johan Bäckman från Finland bjöd Ryssland in personer från flera högerextrema partier till Krim för att delta som valobservatörer (bland dessa fanns också, måste man tyvärr säga, representanter från tyska Die Linke).

Efter den högerextrema insatsen i annekteringen av Krim har frågan om kopplingen mellan Putins regim och den europeiska högerextremismen överskuggat oron över Ukrainas fascistiska grupper. Faktum är att flera europeiska grupper som tidigare backade upp Högra sektorn idag verkar ha dragit tillbaka sitt stöd. Istället har den ryska dragningskraften på de här grupperna ökat.

Forskaren Anton Sjechovtsov har i otaliga akademiska artiklar och bloggtexter granskat kopplingarna mellan Putins regim samt den ryska och europeiska högerextremismen. Han lyfter fram speciellt ett namn, som även blivit bekant för västmedia: Alexandr Dugin.

Dugin, som var en av grundarna av det Nationalbolsjevistiska partiet tillsammans med författaren Eduard Limonov, var fram till början av 2000-talet en regimkritiker. Men när Putin startade det andra kriget mot Tjetjenien vände han kappan. Ryssland höll på att återta sin roll som stormakt och landet behövde en regimtrogen gaturörelse, resonerade Dugin. Han lämnade Nationalbolsjevikerna och slöt upp bakom Putins regim.

När Dugin i våras besökte Helsingfors noterades han även i svenska och finska medier. I en intervju i Dagens Nyheter stack Dugin inte under stol angående relationen mellan Ryssland och den europeiska högerextremismen. Enligt honom var det klart att Putin hade vänt mot en hårdare antiliberal och antiamerikansk konservatism. Det gav de högerextrema partierna goda skäl att söka en bundsförvant i hans regim. Så som den hårda repressionen av HBTQ-personer påvisat, har Ryssland blivit en värnare av traditionella värden.

För Dugin representerar Ryssland en ny kraft, en egen civilisation i en värld där den amerikanska dominansen fått vika för en multipolär kraft med flera geopolitiska matkcentra. I detta sammanhang är Ryssland inte europeiskt, utan en del av ”Eurasien”, ett block som sträcker sig från östra Ukraina och Vitryssland ända ut till Stilla Havet, inklusive Kaukasien.

Det är alltså inget sammanträffande att Putins projekt geopolitiskt är fokuserat på den Eurasiska unionen, vars framtid visserligen lär vara osäker efter att Ukraina av begripliga skäl backade ur projektet.

Tanken om ett eurasiskt politiskt utrymme verkar alltså vara direkt anammad av Dugin, vars ideologiska rötter ligger bland annat i den mellankrigstida tyska ”konservativa revolutionen”, traditionalismen som den italienska fascisten Julius Evola förespråkade, och den Nya Högern som uppstod i Frankrike i början av 1970-talet. När Dugin i intervjun i DN jämför relationen mellan Ryssland och de högerextrema partierna med den som Sovjetunion hade med de europeiska kommunistpartierna, talar han också om sina personliga kontakter. I början av 1990-talet hade han regelbundna kontakter med bland annat Alain de Benoist, den kanske viktigaste figuren inom den Nya Högern.

Speciellt för yngre generationer är det lätt att glömma hur nära stora delar av den europeiska vänstern stod Sovjetunionen. Grupper av olika ideologisk schattering hade kontakter med Sovjetunionen och stöttades ekonomiskt av den röda stormakten. Sovjetunionen påverkade också den europeiska utvecklingen indirekt: det är till exempel svårt att föreställa sig de välfärdsreformer som svepte över Europa under kalla kriget om inte räddslan för kommunismen tvingat borgerligheten till eftergifter.

Nu verkar Ryssland odla en liknande relation till den breda högerextremismen i Europa. I Svenska Dagbladet skrev Magnus Ljunggren, professor i rysk litteratur vid Göteborgs universitet, att de väst- och östeuropeiska högergrupperingarna står ”nästan mangrant högt i gunst hos Kreml och gengäldar detta med sitt stöd”.

Från den islamofoba splittringen har den europeiska högerextremismen nu alltså hittat en ny enighet i sin relation till Ryssland, som ser liknande ut vare sig det handlar om renodlade nynazister såsom Gyllene Gryning eller slipade högerpopulister såsom Front National. Undantag finns förstås, inte minst i länder med gräns mot Ryssland. Finska Motståndsrörelsen skriver överhuvudtaget inte om Ryssland längre, medan gruppens svenska systerorganisation verkar ha svårt att dölja sin entusiasm för den nya ryska geopolitiken. Likaså har de extrema elementen inom Sannfinländarna hållit på Högra sektorn i synnerhet och Ukraina i allmänhet, inte på Ryssland.

Men vad betyder allt detta för vänstern? Efter andra världskriget gick den viktigaste politiska skiljelinjen mellan en bred vänster och en gråskala av liberalism och konservatism. Konflikten reflekterades i den geopolitiska spänningen mellan Sovjet och Västmakterna. Nu ser vi en ny geopolitisk spänning, återigen mellan Ryssland och Väst. Frågan är om den kommer att återspeglas i det allmänna europeiska politiska landskapet?

I såna fall skulle utvecklingen där den politiska konservatismen och högerpopulismen mäter krafter med olika former av liberalism förstärkas. Vänstern skulle marginaliseras ytterligare i skuggan av konflikten mellan den nyliberala politik som EU representerar och den oppositionella högerextremismen med en (eventuellt tyst) uppbackning från Ryssland.

 

Mikael Brunila

är journalist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.