Riktiga brev är en gåva:
Ännu för tio år sedan kunde en julivecka innebära ett saldo på fem brev (både till och från undertecknad). I dag går jag till postlådan utan annan förhoppning än att finna tidningen och möjligen ett reklamblad inneslutet i ett kuvert. Brevet är intressant nog riktat till bästa eller kära … följt av, ”vi har glädjen att erbjuda dig” (både det ena och det andra). I det skedet har jag tappat intresset trots att brevet gör sitt yttersta att efterlikna sin förebild.
Riktiga brev är personliga:
De är skrivna till dig, och ingen annan. Ord och tankar är menade att begrundas av sin mottagare. I alla tider har det ansetts skamligt att öppna någon annans post (nu flödar hemligheter och pinsamheter över nätet till alla som vill och har intresse att ta del av det mest privata). Att läsa en annans brev är värre än att tjuvlyssna på andras samtal. I ett personligt brev är orden valda med omsorg och utgör en del av ett pågående förtroligt samtal. Ofta framträder också avsändaren med tydlighet mellan raderna. Det angår ingen annan.
Riktiga brev är tid som någon lagt ner på dig:
Också valet av papper säger en del om omständigheterna där det nedtecknades och avsändarens angelägenhetsgrad. Jag minns ännu ett fem meters brev skrivet på toapapper, och ett annat nedplitat i hast längs kanten på en tidning. Handstilens lutning skvallrar om i vilken stämning brevet skrevs. Eller kanske är det maskinskrivna arket utprintat eller författat som ett unikum på den gamla Triumphen som legat på vinden. Jag läste nyligen att gamla skrivmaskiner gör comeback – de saknar både back-up, google eller virtuella moln som lagrar dina ord. Tiden för ett brev är ögonblicket, och väljer du att bränna det i efterhand, är det givetvis oåterkalleligt.
Riktiga brev är också tidsmaskiner och tidsmarkörer:
Liksom goda viner kan breven lagras och arkiveras. De kanske inte blir bättre i smaken men skänker perspektiv och möjlighet till djupare reflektion. Få forskningar skulle ha klarat sig utan tillgång till brevväxlingar. Men det kan också fungera som tidsmaskin under ens eget liv. I snart trettio år har jag och min sambo brevväxlat (också då vi delat hem och vardag). Under åren hinner man glömma, förtränga och förvränga verkligheten, men i breven vi skickat och mottagit slungas vi tillbaka till olika tidsperioder. Sömniga kråkfötter under en natt innan premiären, småkladdiga brev med kaffestänk och bifogad bild av sonen som ligger i vattkoppor har långsamt fyllt upp mappar och skoaskar. En gång om året brukar vi roa oss med att på måfå välja ut en brevbunt och sedan läsa högt för varandra. Pinsamheter varvat med insikter, utklippta notiser eller citat ur böcker, bilder, pressade blommor, rasande utbrott av slarvigt utslängda bokstäver, skämtteckningar och allvarsord. Men sällan, ja aldrig står det om vem som borde tömma diskmaskinen, hämta barnen eller göra uppköp.
Riktiga brev har djup:
Ett brev som kommer att färdas med postbil och brevbärare har i sig självt en längre och ofta djupare tankebåge än sin moderna släkting. Till skillnad från mail, sms, twitter och WhatsApp innefattar ett brev vetskapen om leveranstid. Ju längre tid det tar att nå mottagaren, desto längre tankeperspektiv. Då djuptänkande och analytisk förmåga är på väg att ersättas av bredd och förmåga till multitaskande, har breven en inbyggd mekanism för reflektion.
Riktiga brev är förväntan:
Stunden jag hör brevdunsen vid ytterdörren eller upptäcker kuvertet mellan tidningarna i postlådan får mig att glömma allt annat. Ett brev får pulsen att stiga och förhöjer nuet, den vardagliga stunden. Jag brygger kaffe medan brevet får ligga på bordet, gärna synligt, och pocka på min uppmärksamhet. Kanske bävar jag för nyheterna jag strax får ta del av, jag kommer hur som helst att bli överraskad på sätt eller annat. Och då kaffet ryker i koppen och jag sprätter upp kuvertet, stiger avsändaren in i rummet. Tråden av ett sedan länge pågående samtal blir åter påtagligt. Jag märker inte ens hur jag skrattar eller hummar för mig själv, för jag är inte längre ensam.
Riktiga brev skänker tröst:
De försvinner inte när datorn kraschar, de finns i lådor under sängen, på vinden, i källaren, mellan dagböcker och kokböcker, instuckna i hyllor eller varsamt omslutna av silkesband. De kan läsas om och om igen. Jag bevarar mina tröstebrev i en särskild ask. Och bara vetskapen att de finns, skänker mig mod de dagar det behövs.
Riktiga brev är så sällsynta. Jag saknar er.
Henrika Andersson
