Socialdemokraterna har seglen i fel position

av Lars Vikström

Trots ett av sina sämsta val någonsin blir de svenska socialdemokraterna igen den nya regeringsbildaren, med partiordförande Stefan Löfven i spetsen. Ett knepigt parlamentariskt läge har dock uppstått, utan absolut majoritet och ett delvis oklart parlamentariskt underlag för en regering. 

Ingen verkar så där riktigt glad över valresultatet i Sverige och många verkar ha vaknat upp efter valnatten med någon slags politisk baksmälla. På Socialdemokraternas valvaka i Stockholm Waterfront där jag befann  mig var stämningen relativt dämpad. Visst, när Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven gjort entré i lokalen exakt klockan 24.00, hade applåderna piskat upp stämningen något och när han avtackats med två blomsterkvastar och den samlade världspressen omringat honom verkade partiarbetarna äntligen förstå att man faktiskt vunnit valet.

Den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt hade då redan tidigare hunnit förklara att han både skulle avgå som regeringschef och som partiledare. På Moderaternas  valvaka var det  dämpat, en tillbakagång med sju procent svider så klart och Reinfeldts besked om sin dubbla avgång tycks närmast ha framkallat en chockstämning i lokalen.

Även hans kombattant finansminister Anders Borg har meddelat att han lämnar politiken.  Den enda valvaka där man var sådär riktigt oförbehållsamt glad  på var Sverigedemokraternas. 13 procent och en ökning med 7,2 procentenheter påminner om Sannfinländarnas framgångsval.

Socialdemokraterna gick till val på förändring, man ville ha en rejäl förändring av Sverige. Frågan alla nu ställer är hur det ska bli möjligt? Hur ska Socialdemokraterna kunna driva igenom sin politik med Sverigedemokraterna i en vågmästarroll i riksdagen, och där man ständigt måste förhandla med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och även ha kontakter med de borgerliga partierna i den gamla alliansregeringen för att driva igenom sina förslag?

Stefan Löfven är visserligen känd som en erfaren och van förhandlare sedan sin tid som ordförande för fackförbundet IF Metall, men ändå. Risken tycks vara överhängande för att Socialdemokraterna kan få svårt att driva igenom sin egen politik och då står man där vid nästa val, med en besviken väljarkår och är inte längre ett parti med 31,2 procent av rösterna utan ett parti som närmar sig 20 procent.

– Sverige har sagt ifrån, sa Stefan Löfven i sitt tacktal. Men har svenskarna egentligen gjort det? Vänsterblocket är nästan exakt lika stort som i föregående val, med mindre omfördelningar inbördes mellan socialdemokrater, miljöparti och vänsterparti. Regeringspartiernas tillbakagång avspeglas i stället i Sverigedemokraternas framgång. Och så har FI, feministiskt initiativ gått fram med 2,7 procentenheter. Det är knappast att ”säga ifrån”?

 

Kan skylla sig själva

Men hur blev det egentligen så här, att att Socialdemokraterna förvandlades från ett mycket stort parti som kunde driva igenom sin  politik av egen kraft eller med stöd av Vänsterpartiet, till att bli ett trettioprocentsparti i beroendeställning? Egentligen är det den frågan jag har gått till Socialdemokraternas valvaka för att finna ett svar på.

Rätt snabbt tvingas jag dock inse att det här är fel forum, frågan är helt enkelt för tung. De som svarar försöker artigt förklara för mig att ”i dag är det så många partier – det var det inte förr i tiden”. Stefan Löfven använder samma förklaring i sitt tacktal, ”… i dag är det så många partier”.

Vem går på den förklaringen – en förstagångsväljare, utan politisk erfarenhet? Rimligen finns det en annan förklaring; att Socialdemokraterna läckt som ett såll till Miljöpartiet eftersom man inte lyckats göra miljöfrågorna till sina egna och förnya sig på området eller att man läckt till feministiskt initiativ, för att man inte lyckats göra jämställdheten och kvinnofrågorna till sina, eller att man läckt till Sverigedemokraterna för att man glömt bort att tala om politisk ideologi och bedriva ett folkbildningsarbete kring vad de socialdemokratiska grundidéerna står för och istället bedrivit sifferexercis kring skattesatser och dagspolitik.

Stefan Löfven berör i förbigående frågan i sitt tacktal när han talar om valresultatet som ”bara början på ett nytt folkrörelsearbete”. Det var ur det arbetet socialdemokraterna en gång i tiden lyckades vinna en majoritet av väljarkåren. Det var då bildning betraktades som en väsentlig tillgång i ett socialdemokratisk partiarbete och en väg för inflytande och makt över samhället.

Men det här har inte varit viktigt under flera decennier för partiet, i stället har partiledningen stått för en avintellektualisering av partiet, med nedläggningar eller försummande av tidningar, bokförlag, tidskrifter och folkbildningsarbete. Och när man inte heller lyckas komma fram i de nya medierna med ett budskap om idéer och ideologi, så är det kanske inte så märkligt att många arbetarväljare röstar på Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare.

 

Utslätad kompromiss

Under Olof Palmes tid höll socialdemokraterna ständiga rådslag. Palme själv skrev böcker. ”Politik är att vilja”. Ingvar Carlsson var framtidsminister och skissade upp visioner. Sedan kom Göran Persson och allt handlade om förvaltning. Samhällsbygget var fullbordat. Där och då träder Fredrik Reinfeldt och de ”nya” moderaterna in på scenen och börjar skissa upp ett visionärt samhällsbygge av närmast högersocialdemokratiskt snitt.

Naturligtvis finns där andra väsentliga förklaringar till Socialdemokraternas kräftgång. Motsättningen mellan arbete och kapital är inte längre  manifest i det svenska samhället. Motsättningen finns där  fortfarande, men behöver tydliggöras. Sverige är inte heller längre ett land med en stor industriarbetarklass där socialdemokraterna står för det stora frigörelseprojektet. Många av de reformerna är redan genomförda. Konfliktlinjerna ser annorlunda ut och även utanförskapet har tagit nya sociala former.

Det är kanske ingen tillfällighet att socialdemokraterna förlagt sin valvaka till Stockholm Waterfront. Det verkar närmast omedvetet symboliskt. Det är en byggnad belägen mitt i Stockholms centrum och dess utseende var föremål för omfattande diskussioner eftersom byggnaden ligger så centralt placerad. Slutresultatet blev en utslätad arkitektoniskt kompromiss, som inte förargar någon men inte heller gör någon lycklig.

– Det är den förbannade jakten på mittenväljarna som gjort partiet profillöst, säger en valarbetare till mig. Den politiske journalisten Daniel Suhonen förklarar i en artikel i The Guardian ”att Socialdemokraterna har tillbringat trettio år med att lära sig hur man seglar när vinden blåser från höger. Nu har vinden vänt och då har man inte seglen i rätt position”.

En del talar nu för att blockpolitiken på sikt kan vara på väg att brytas upp i Sverige. Löfven har redan under valrörelsen skickat ut trevare till de mindre borgerliga allianspartierna. En stor del av väljarkåren tycks också vara positiva till ett sådant samarbete.

Ett ökat inflytande och ett säkrat maktinnehav för Socialdemokraterna blir naturligtvis resultatet av ett sådant samarbete och många kanske anser att det skulle vara bra för landet i nuvarande politiska läge. Men det skulle knappast lösa socialdemokratins långa kris, mycket talar i stället för att det snarare skulle förvärra den.

Lars Vikström
Foto: Socialdemokraterna / Anders Löwdin

Läs också:

Valet då Reinfeldt-koden knäcktes

Vart går Sverige?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.