Efter årtionden av militär återhållsamhet och pacifism i Tyskland växer det fram en ny underton av maktlystenhet, skriver historikern Anders Björnsson.

Under kalla krigets första decennier talade sovjetpropagandan oavbrutet om faran för tysk revanschism. Så länge förbundsrepubliken och dess allierade inte hade erkänt DDR:s existens och Oder-Neisse-linjen som Polens västgräns, det vill säga grundbulten i den så kallade Hallstein-doktrinen, fanns det en olöst tysk fråga, ett fjärde rike i vardande. Finlands VSB-pakt med Sovjetunionen byggde på föreställningen om att det besegrade Tyskland utgjorde en potentiellt aggressiv makt.

Allt detta var i huvudsak hjärnspöken. Båda de tyska staterna var berövade sin utrikespolitiska frihet, de stod under militär ockupation och ingen av dem rustade för framstötar i omvärlden. Enligt västtysk grundlag skulle tyska trupper inte kunna sättas in utanför landets gränser, och regimen i öst hade fullt upp med att med att hålla den egna befolkningen inom landets gränser. I bägge de tyska staterna förhärskade den lätt paranoida grundsatsen att fienden fanns i det egna landet, snarare än utomlands.

Genom ömsesidigt spioneri var båda sidorna i kallakrigsdramat väl underrättade om motpartens belägenhet och avsikter. Detta var objektivt sett en väsentlig fredsfaktor, och agenten är följaktligen en mycket underskattad hjälte i den permanenta systemkonflikt som aldrig tilläts växa till en fullskalig stormaktskonfrontation. När den tyska frågan försvann från dagordningen – först genom förbundskansler Willy Brandts ”östpolitik” som innebar ett närmade mellan två klientstater, därefter genom östsidans undergång som ledde till Tysklands ”återförening” – blev huvudproblemet för den tyska politiken hur Europa skulle gestaltas.

 

En ny utrikespolitik

Första steget till en ny Europabild var att kasta ut Ryssland ur det europeiska huset – med andra ord den makt som sedan 1813 hade bestämt Europas, och särskilt Tysklands, öden. Exkluderingen av Ryssland underlättades av den östeuropeiska revanschismen som kunde spela fritt på xenofobiska fördomar. Det ”nya Europa” anslöt sig i en handvändning till militäralliansen Nato, som efter kalla kriget bytte strategi från defensiv till offensiv.

En ny västlig aktivism kunde inte etableras över en natt. Det fanns friktioner. Det tyska enandet tog på krafterna, och det var samtidigt viktigt för Tysklands grannar att få garantier för att denna nya statsskapelse inte skulle skaffa sig stormaktsambitioner – det tyska ”enandet” inbegrep ju ett Anschluss som ställer Krims ”återförening” med Ryssland i skuggan. Bland befolkningen fanns också ett utbrett pacifistiskt sentiment som hade hållit regeringarna i både Bonn och Östberlin på mattan. Det är värt att lägga märke till att det ”nya Tyskland” avstod från deltagande i det första Irakkriget 1991, i fälttåget mot Irak 2003 liksom i anfallet på Libyen 2011. Denna tyska återhållsamhet har av allt att döma haft en stabil förankring i den inhemska folkopinionen.

Samtidigt har det funnits mottendenser. De folkrättsvidriga Nato-bombningarna över Jugoslavien 1999 fick tysk medverkan (efter ett omstritt utslag från författningsdomstolen som medgav detta avsteg från grundlagsstadgandet), och förbundsrepublikens folkförsvar har slopats (också i strid med grundlag) och ersatts av en yrkesarmé. Den tyske förbundspresidenten Joachim Gauck, en prästman med rötter i DDR (där han i likhet med den före detta ungkommunistiska funktionären Angela Merkel inte var någon framträdande dissident), krävde i början av detta år att Tyskland bör skaffa sig en ”ny utrikespolitik”, mer internationellt ”ansvarstagande”, byggt på ökad nationell ”självmedvetenhet”. Den inlärda återhållsamheten borde alltså ges upp.

 

Vem hejdar Tyskland?

Under året har Gauck tänjt på sina modesta presidentbefogenheter och fortsatt med sina aktivistiska propåer, trots protester från bland annat evangeliska präster i östra Tyskland. Och han har strävat efter att skapa allianser med det katolska Tyskland för att få stöd för tyska militära ingripanden när liberala grundvärden och mänskliga rättigheter så påkallar. Alois Glück, en konservativ före detta CDU-politiker och numera ordförande för de tyska katolikernas centralkommitté, sade nyligen vid ett framträdande tillsammans med Gauck, att det kan komma att krävas militära insatser från förbundsrepubliken för att beskydda människor runtom i världen. Med andra ord: pacifismen faller inte längre höga tyska prelater på läppen. Den dög kanske för att få det ”orättfärdiga” DDR på fall, men när den uppgiften var fullbordad blev det aktuellt att ta itu med nya orättvisor. Det finns anledning att begrunda att den nya tyska aktivismen sammanfaller med krisen i Ukraina, där Tyskland sedan länge uppmuntrat en ukrainsk nationalism som primärt varit riktad först mot Polen, i modern tid mot Ryssland.

Historiens ironi är alltså att när ”tysk revanschism” var en ideologisk speglosa hade den inget stöd i politiska realiteter, men i en tid när ideologierna är komprometterade blir det frestande att pröva krafterna på nytt. Lägg därtill att förhållandet mellan USA och Tyskland har ansträngts genom avlyssningsskandaler, och att Storbritannien förmodligen vänder Bryssel ryggen inom en snar framtid. Vem kommer då att hejda tysk storvulenhet och makttillväxt?

 

Anders Björnsson


1 kommentar

Ernst Mecke 1 september, 2014 - 20:51

Being a German, I think that it should be me who writes an answer to Anders Björnsson’s article (to which I do not really agree).
It seems he fears that, in case that Europe were gaining more independence (from perhaps the USA?), Germany might again become the militarily strongest European power and develop similar tendencies as under Hitler, or under the Kaiser before that. And I think that unrealistic.
If I compare the present situation to that under Hitler, there are quite a number of points which are different nowadays: (a) Hitler was a product of Catholicism (among others he came from the very same region as the recent German pope Benedict), but due to more scientific and less authoritarian teachings/habits at school and in the families as well as access to contraceptives (with hugely expanded sexual freedom as a result), the influence of Catholicism is very much weakened; (b) the population has accepted that it lost World War II and is happy of it (VERY much in contrast to the situation after World War I), i.e. there are no revanschistic tendencies; (c) the military has become more intelligent (as it has to be considering how expensive the equipment is which it has to handle) and the military training less authoritarian (due to ”Innere Führung”); (d) the military strength, instead, has been greatly weakened by the switch to a professional army of volunteers (ironically, it was introduced by a CDU minister of defence, and the result was, among others, that during a recent inspection of the German army it turned out that of the a bit more than 100 of the new Eurofighter jets less than 10 were fully operational – the army does not get enough fitting people to look after its equipment …); (e) the weakening of the army is also a symptom of the simple fact that the vast majority of the Germans has simply other aims in life than functioning in the army. Altogether, I do definitely NOT think that Germany is, or will be, in any greater danger of developing something like ”imperialist” tendencies than any other European nation.
OTHER tendencies I think, instead, more dangerous. There is, e.g., the blind subservience of the conservative parties towards the USA (by that, also to Israel), which, e.g., made the Merkel government deliver such submarines to Israel which can stay under water for weeks and are able to shoot nuclear-armed cruise missiles from their torpedo tubes (the delivery was illegal by the German laws, but it may have pleased the USA – which is, for a conservative government, up to now more important that any laws …). Similar tendencies to subservience (though weaker) we can observe just now in matters of the Ukraine.
Concerning the talk that Germany should accept more international responsibility, I do at least understand it: As we read in the papers daily, there are very many regions in the world where there are things going on which definitely should be prevented if ever possible. As Germany is in fact a rather rich nation, the demand that it should contribute more to international peace keeping is logical and (to my mind) justified. Of course there is, in this context, very often this disastrous tendency just ”to give in to international pressure” and ”follow the trend”, which then tends to result in interventions which are perhaps well-meant, but disastrous in outcome. – But as a cure for that I should not recommend ”pacifism by reflex” but a careful reading of, e.g., the very thoughtful and intelligent book ”The Utility of Force – The Art of War in the Modern World” by Rupert Smith (a few years ago I was even donating a copy to a Finnish peace organization).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.