Ett kanadensiskt gruvbolag åtalas i Kanada för mord och övergrepp som ett dotterbolag i Guatemala misstänks för. Ända sedan kontinenten koloniserades har naturresurserna tagits i anspråk med hjälp av rasism och våld, och lokalbefolkningen har varit mer eller mindre rättslös. Att gruvbolaget nu åtalas visar på en strävan efter rättsskipning.
För ett år sedan meddelade domstolen i Ontario att det kanadensiska gruvbolaget Hudbay Minerals ska ställas inför rätta. Hudbay Minerals anklagas för mord, skottskada och gruppvåldtäkt på 11 kvinnor – alla tillhörande maya q’eqchi’-folket. Det är företagets dotterbolag i Guatemala som misstänks vara skyldigt till brotten.
Liksom andra gruvbolag har Hudbay Minerals försökt avvisa möjligheten att väcka åtal mot dotterbolagens brott, men har fått se sin överklagan avslagen av domare Carole J Brown. Brown slår fast att Kanada är behörigt att genomföra en rättegång där målsägande är utlänningar som drabbats av ett kanadensiskt bolags brott. Därmed konstaterar hon att Hudbay Minerals kan ställas till svars för sitt guatemalanska dotterbolags handlingar.
Omstridd modell
Det är första gången ett gruvföretag ställs inför rätta i Kanada för sitt dotterbolags misstänkta handlingar och fallet kan bli prejudicerande.
Dock är Hudbay Minerals inte det enda gruvbolaget som har anklagats för att bruka våld i samband med mineralutvinning, statsmakters och utvinninbolagens våld har drabbat befolkningen (särskilt urfolken) i många länder. Utvinningsföretagens expansion har de senaste decennierna presenterats som grunden till makroekonomiska strategier i många av världens länder och förklaras som en nödvändig drivkraft för social investering och fattigdomsbekämpning – inom ramen för det som nu kallas utvecklingsprojekt och -stöd. Men konsensus bland forskare saknas kring fördelarna med utvinningsmodellen och de folkliga protesterna har mötts med grov retorik, våldsam repression och kriminalisering av motståndarna till de påtvingade utvecklingsprojekten.
Sexuellt våld vanligt
FN:s specialrapportör i urfolksfrågor konstaterar 2013 (i en omfattande rapport om urfolken och utvinningsbranschen) att stöd för nuvarande utvinningsaktiviteter saknas bland invånarna, att urfolk världen över har drabbats på ett förödande sätt, till följd av utvinningsindustrin och att urfolkens intressen inte, egentligen aldrig, tas tillvara.
Guatemala utgör den största ekonomin i Centralamerika och är den folkrikaste nationen. Landet lider av bristande personlig säkerhet och utbredd fattigdom. Rasism och diskriminering är allvarliga problem som begränsar urfolkens politiska och ekonomiska inflytande, bland annat över naturresurser och tillgång till hälsovård och utbildning. Sexuellt våld mot kvinnor är ett stort problem, trots en rad nya lagar och andra åtgärder på området. Våld mot barn är vanligt i såväl ett regionalt som globalt perspektiv. Sexuella övergrepp på barn förekommer ofta och bestraffas nästan aldrig.
Urfolkens rättigheter körs över
Utvinningsföretagen och statsmakten tvingar på samhällen storskaliga hydrologiska projekt och gruvprojekt, och företagen bryter om och om igen mot ILO-konvention 169 genom att varken informera eller tillfråga urfolken innan de påbörjar sin verksamhet. Detta har lett till sociala protester, men när medborgarna demonstrerar mot exploatering av naturresurser och människor tar staten till polis och militär. Efter att militären hösten 2012 hade dödat sju demonstranter sade den nytillträdde presidenten Pérez Molina att militären framöver inte ska understödja polisen i samband med demonstrationer. Men tjänstemän inom rättsväsendet och försvarare av mänskliga rättigheter hotas, attackeras och mördas än i dag av polis, militär och inte minst företagens inhyrda säkerhetstrupper.
Statens och gruvnäringens våld utövas inte i ett vakuum. Liksom folkmordet på mayafolken under andra hälften av 1900-talet hänger det ihop med den spanska erövringen, kolonisationen och nyliberalismen, menar Egla Martínez Salazar, sociolog och författare till Global Coloniality of Power in Guatemala: Racism, Genocide, Citizenship, (Lexington Books 2012).
”Naturlig” hierarki
Den spanska invasionen 1523 var början på det första folkmordet på urfolk. Den var en våldsam förstörelse av kroppar, kulturer, kunskap, kunskapsteorier och individer och utgör grundet till den institutionaliserade terrorn idag, skriver Martínez Salazar, professor vid Carleton University i Kanada.
Både män och kvinnor från urfolken klassades som mindervärdiga och könlösa. Det var ett sätt att avhumanisera dem för att göra det möjligt att utnyttja dem som oavlönad arbetskraft.
Kolonisatörerna mördade urfolk som bodde på platser som européerna ville ha, och skapade pueblos de indios (indianbyar) som motpoler till städerna – lugar de los españoles (platser för spanjorer).
Denna samhällsordning skapades med våld men den kom att kallas naturlig. Enligt den var spanjorerna på toppen och urfolken, kallade indios, på botten. De sågs båda som rena raser, men spanjorerna ansågs överlägsna. I mitten av hierarkin, som följd av det sexuella våldet mot urfolkskvinnor, var mestizos, som i sin tur fick barn som benämndes mestizajes. Kolonisatörerna ansåg mestizajes vara lata, orenliga och opålitliga medan mestizomännen ansågs kraftfulla, eftersom de hade en del ”rent” europeiskt blod i sig.
Rasifierat regelverk
De spanska erövrarna gjorde även skillnad mellan sig själva och andra kolonisatörer. De som var födda av spanska kvinnor och hade andra kolonisatörer till fäder kallades criollos, medan de spanska erövrarna kallades ladinos. Denna hierarki och denna beskrivning av de olika grupperna införlivades i alla delar av samhällsorganisationen. Exempelvis skrev man äktenskapslagen utifrån tre mixgrupper, utan att bry sig om den verkliga sammansättningen. Lagen gällde från 1524 till 1821.
De spanska kvinnorna hade högre rang och behandlades bättre än urfolks- och mestizokvinnor, men de stod långt under de spanska männen, särskilt i fråga om rätten till markägande och tillträde till politisk makt. Ändå – eller just därför – upprätthöll kvinnorna det rasifierade sociala regelverket och såg till att ordentligt avstånd hölls till urfolken. Bland annat hindrade de handgripligen sina barn från att närma sig urfolksbarnen.
Urfolkskvinnors arbete ansågs inte vara arbete, medan männens arbete föraktades men ansågs nödvändigt. Enligt en etablerad myt arbetade urfolkskvinnor endast i sina egna och kolonisatörernas hem, men i verkligheten var mayakvinnornas arbete nödvändigt för det koloniala systemet. Martínez Salazar ger flera exempel på historiska skildringar av mayakvinnor som arbetade utanför hemmen, bland annat tvingades mayakvinnorna producera tråd av den bomull som urfolksmännen skördade på kolonisatörernas storskaliga haciendas. De som vägrade arbeta åt kolonisatörera straffades med våld och fängslades eller dödades.
Utlärd modernitet
Liksom många forna kolonier har Guatemala ärvt ett statsskick i vilket en överenskommelse om hur naturresurserna ska distribueras ingick. Därtill kommer att självständigheten från den spanska kronan 1821 har dokumenterats som slutet på förtrycket och rasismen: Generationer av guatemalaner har skolats i att självständigheten medförde en modern nationalstat, en civiliserad religion och dito kultur och språk. Men det systematiska förtrycket gick sin gilla gång. Urfolken var nu utblottade och lottlösa som resultat av den spanska kolonisationen, och de nya lagarna gav dem varken upprättelse eller rätt till skadestånd för kolonisatörernas stölder och mord. Nu var borgarklassens ladino-kvinnors normer för kvinnlighet och moralisk korrekthet förebilden som alla kvinnor skulle sträva efter. Urfolks- och mestizokvinnornas moderskap och kvinnlighet sågs som ett reproducerande av arbetarklassen och därmed en kultur av fattigdom.
Politiskt sabotage
I maj 1954 gjorde USA, genom Central Intelligence Agency, gemensam sak med Guatemalas ekonomiska och militära elit och invaderade Guatemala. Det följdes av en brutal statlig terror, folkmord och väpnad konflikt som pågick till 1996.
Chicagopojkarnas första äventyr under sjuttiotalet borde ha varit en varningsklocka för mänskligheten, som Naomi Klein skriver i The Shock Doctrine: The rise of the disaster capitalism, men det kom att bli början på en ny våg av systematiskt våld och ett andra folkmord på mayafolken i Guatemala. Chicagopojkarna var de unga män som skolades av Milton Friedman och blev inflytelserika i utformningen av ekonomiska socialpolitiska frågor under Pinochet. De organiserade privatiseringen av allmän egendom i stor skala och genomförde det med polisens och militärens hjälp i det som kom att kom att kallas ”första laboratoriet” – Latinamerika.
Mayafolken mördades eller fördrevs om igen från marker de levde på, vilka sedermera överlämnades till utvinningsföretag, och på så vis stoppades befolkningen, i Guatemala liksom i andra forna kolonier, återigen från att (genom val) avgöra den ekonomiska politikens inriktning, i vilken bland annat frågan om distributionen av utvinningsrätter ingår.
Martínez Salazar konstaterar att Chicagopojkarnas metoder ”inte endast var en partiell utrotning av etniska, religiösa och nationella grupper, utan en närmast total förstörelse av politiska grupper, särskilt de som utmanade det exploaterande, rasistiska och genuspräglade systemet”.
Utbrett förtryck
Mayafolkens socialpolitiska och kulturella engagemang beskrevs nu som ”antikoloniala” och de benämndes ”folkets fiende”, en beskrivning som gick hand i hand med den anti-kommunistiska kampanjen inom USA.
Män kidnappades, torterades, dödades och lämnades på offentliga platser med XX skrivet på kroppen. Kropparna behandlades som om de inte vore värda att identifieras och begravas – eftersom de enligt den militära och framför allt USA-stödda statsmakten inte förtjänade att leva, och som döda därmed inte förtjänade att sörjas, förklarar Martínez Salazar.
Offentliga platser användes på detta vis inte endast som massgrav utan även som symboler för vad kvinnor och män som var politiskt och socialt medvetna kunde vänta sig om de utövade rätten att kräva en bättre värld.
Mayakvinnorna benämndes ”kommunistiska horor” – de skulle våldtas och eller elimineras. Mayabarn var inte sekundära offer för den statliga terrorn utan självständiga subjekt som skulle stoppas: Mayakvinnors reproduktion sågs som produktion av en underlägsen ras och mayabarn kallades för ”dåliga frön” som behövdes utplånas – ur livmodern. De som överlevde sågs som interna fiender.
Denna konstruktion av mayaliv och barndom går att finna i Manual de Guerra Contrasubversiva från 1983, vid Centro de Estudios Militares del Ejèrcito de Guatemala. Martínez Salazar lyfter fram ett flertal exempel, däribland en civilagents vittnesbörd och svar (2006) på varför man dödade barn: ”Därför att horungarna en dag kommer att söka hämnd och förgöra oss”.
Den guatemalanska sanningskommissionen, med stöd från FN, bedömer att 200 000 människor dödades eller försvann i Guatemala mellan 1960 och 1996. Över 80 procent hade mayaindianskt ursprung. Det var ett folkmord som användes som verktyg för att eliminera de socialt och politiskt oönskade.
Upphävd dom
Dagens utbredda fattigdom och det som i FN-rapporter beskrivs som ”extremt sexuellt våld, särskilt mot mayakvinnor och -barn”, går att härleda tack vare djupintervjuer, militära loggböcker, handlingsplaner, dödsakter, officiella rapporter och militära rapporter som smugglats till utlandet. Kunskaper som Egla Martínez Salazar har fått genom sina föräldrar – som har berättat vad de har varit med om och vad deras far- och morföräldrar i sin tur har berättat – har också betydelse.
Den historiska erfarenheten och det långa perspektivet gör det möjligt att identifiera strukturer i mayafolkens verklighet. Och genom att Martinez Salazar medvetet vänder blicken mot så många håll som möjligt in i den verklighet och de tänkesätt som har skapat dagens Guatemala går det även att se hur det kommer sig att gruvföretagens våld får verka i straffrihet medan mayafolkens protester slås ned med våld.
Mayafolkens kunskap om och önskan att arbeta inom de rättsliga och politiska möjligheterna har dock lett till att Guatemala blev det första och hittills enda landet i vilket en före detta statschef har åtalats för folkmord. Det är en betydande nationell prestation, men när den före detta presidenten general Efraín Ríos Montt i maj 2013 dömdes till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten, bidrog militärmakten – genom att vägra lämna ut information och samarbeta i utredningar av mord, frihetsberövanden, massvåldtäkter och andra brott som begåtts under andra hälften av 1900-talet – till att domen upphävdes.
Inte bara i Guatemala
Rädslan för att tala har ökat det senaste decenniet, för även om den statliga terrorn inte är lika tydlig efter 1996 så är den påtaglig. Och måhända understödjer inte militären längre polisen i samband med demonstrationer, men den före detta chefen för militära underrättelsetjänsten, Pérez Molina, har militariserat landet (ännu mer) sedan han blev president, särskilt landsbygden där gruvbolagen och statens utvecklingsprojekt – benämningen för senaste privatiseringsvågen och storskalig exploatering av naturresurser – finns.
Samtidigt har inrikesministern Mauricio López Bonilla i år gjort klart att utländska människorätts- och miljöaktivisters och juristers arbete ”inte är annat än utpressning och inte olikt gängmedlemmars”. Och när miljörättsorganisationer bett om möten inför projektering av utvinning, har ministern svarat att ”regeringens arbetsmetoder måste upprätthållas för att undvika sociala problem”.
Detta händer inte endast i Guatemala. Det finns fler länder där militären går företagens ärenden, privata säkerhetsstyrkor tillåts agera ostört och aktivister och jurister kriminaliseras. Många länders befolkningar mördas, våldtas eller fördrivs från sina hem och i många länder implementeras den globaliserade säkerhetsdoktrinen, nu med argument som ”försvar av nationell utveckling”.
Att guatemalaner, liksom andra staters medborgare, på detta vis hindras från att avgöra den ekonomiska politikens inriktning väcker självklart frågan: Vad innebär ett medborgarskap?
Pågående attitydförändring
Kort sagt: Våld användes för att få kontroll över naturresurser – som tillhör hela befolkningen – under kolonialtiden (1523-1821), under den amerikanskstödda militärdiktaturen på 1900-talet och används idag.
Och mayafolken fortsätter att arbetar långsiktigt, med stöd av ickevålds-metoder och utifrån en idétradition där förvaltning (till skillnad från exploatering) av naturresurser står som grund för samhällsorganisation och -utveckling.
Att före detta presidenten åtalades för folkmord har lett till att fler guatemalaner har blivit medvetna om grunden till det omfattande och extrema sexuella våldet mot (maya)kvinnor och –barn, och att ett kanadensiskt gruvbolag nu åtalas i Kanada för brott som ett dotterbolag i Guatemala misstänks för visar att en attitydförändring pågår – att det idag finns en strävan efter rättsskipning hos fler än mayafolken.
Gordana Malesevic
En förkortad och redigerad version av texten publicerades i Ny Tid 37/2014.
