Vettlös passion i mängder

av Anna von Bonsdorff

När Minna Canths Sylvi spelas på Dianascenen synas lust och lidelse ordentligt i sömmarna. Mikko Roihas bearbetning och regi har vaskat fram stråk av tidlöshet i det tragiska sekelskiftesdramat. 

Den unga Sylvi (Pia Andersson) är gift med sin förmyndare, den betydligt äldre Axel (Lasse Fagerström). Men när Sylvi återser barndomsvännen Viktor (Matti Raita) börjar det strax slå gnistor om dem, och då är det liksom bäddat för en rejäl katastrof, trots hans syster Almas (Lina Ekblad) idoga varningar. På scenen ses också Mervi Koskinen i diverse roller, bland annat som en förvånansvärt sympatisk fängelsevakt.

Canths pjäs från år 1893 smälter kontextmässigt väl in i det sena 1800-talets nordiska dramatik, där bland annat äktenskap och kvinnors villkor skärskådades på scenen. Men Sylvi tar emellertid steget mot en ännu djärvare dåtida tematik som innefattar häftig passion och potential för äktenskapsbrott. Sylvi förväntas vara en foglig dockhustru enligt tidens konventioner, och några skilsmässoinitiativ tas inte emot nådigt av den äkta maken. Andersson gör en Sylvi som sjuder av liv och känslor, och hon pendlar skickligt mellan barnslig oskuldsfullhet och plågsam lidelse.

Minna Canth skrev ursprungligen pjäsen på svenska för Svenska Teatern, innan den översattes till finska. På scenen växlar skådespelarna mellan finska, svenska och enstaka inslag av engelska. På det stora hela utgör språkblandningen en fungerande helhet, även om det blir en aning hackigt några gånger.

 

Lust och klaustrofobi 

I Roihas regi blir Sylvi en intensiv föreställning, försedd med en laddad stämning nästan varje ögonblick. Som publik får man sitta som på nålar och skruva på sig medan vågor av vansinnig förälskelse och krypande obehag avlöser varandra på scenen. Kemin mellan Sylvi och Viktor är på sin plats och Andersson och Raita övertygar i sitt sätt att längta, lova, våga

Samtidigt som man håller tummarna för paret i pjäsen infinner sig en känsla av att allting inte kommer att gå vägen. Scenografin som består av intetsägande träväggar med få utvägar bidrar till ett klaustrofobiskt intryck, som i sin tur kunde sägas återspegla hur rollkaraktärerna sitter fast i en trång social miljö med kvävande normer.

Utforskandet av de sociala konventionerna och den emotionellt översvallande tematiken är det som sticker ut som tidlösa inslag och det som gör pjäsen intressant. Grundproblematiken här gäller ju fortfarande och är fullt igenkännlig, trots andra tider och omständigeter.

Ett fyndigt drag i Roihas bearbetning är exempelvis att låta omvandla en danstillställning till ett klubbesök där man tokdansar till dunkande musik. Även om balsalen förvandlats till nattklubb framkommer det ändå att det fortfarande finns spelregler som rollkaraktärerna förväntas följa i sociala sammanhang.

Det här delvis moderniserade, delvis tidlösa greppet ger ändå upphov till en viss diskrepans. Svårast blir det att få Axels rollfigur att passa in när förmyndarskap och tabubeläggande av skilsmässor inte längre är aktuellt och hans sätt att förhålla sig till sin hustru som om hon vore ett barn får alla varningslampor att blinka rött. Här skulle pjäsen ha vunnit på att ha omarbetats något mer.

Sylvi får en framför allt att undra om inte allt för mycket lidelse är skadligt, hur man skiljer på mod och vansinne, och om inte Sylvi på scenen tappar bort sig själv någonstans mellan alla häftiga känslostormar. Efteråt är det den klaustrofobiska obehagskänslan som dröjer sig kvar och som gör Sylvi till en teaterupplevelse med tyngd som det inte är så lätt att skaka av sig.

 

Anna von Bonsdorff

Sylvi. Text: Minna Canth. Bearbetning, regi & scenografi: Mikko Roiha. Musik & ljuddesign: Matti Raita. Dräkter & produktion: Taina Sivonen. Ljusdesign: Mikko Roiha, Matti Raita. På scenen: Pia Andersson, Lina Ekblad, Lasse Fagerström, Mervi Koskinen och Matti Raita.
Uppsättningen av Sylvi är ett samarbete mellan Klockriketeatern, Karleby stadsteater, Nyslotts Teater, Wasa Teater, Åbo Svenska Teater och Vapaa Teatteri. Sylvi hade Finlandspremiär i samband med Stage-festivalen i Helsingfors, men har redan tidigare under sommaren spelats i Berlin.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.