Med Under tidens yta – En annorlunda svensk poesihistoria vill författaren Jonas Ellerström ge upprättelse åt skickliga poeter som glömts bort av en historieskrivning som fascineras av märkesmän och -kvinnor, skriver C.J. Erixon.
Geijer menade att den svenska historien var dess konungars. Mellan den nationella och den litterära historien kan man måhända finna en likhet i att de bägge tenderar att skildras som kretsade de kring de stora personligheterna. I historieskrivningen lyfts märkesmännen allt som oftast fram på bekostnad av flertalet. Strindberg såväl som Karl XII gives här måhända alltför stort utrymme i de svepande skildringarna av vår historia.
Detta har författaren Jonas Ellerström (född 1958), som kanske framförallt är känd för sin verksamhet som förläggare och som drivande i Vilhelm Ekelundsamfundet, försökt råda bot på genom sin nyligen utkomna bok Under tidens yta – En annorlunda svensk poesihistoria. På litet drygt 200 sidor går han igenom 1900-talets svenska litteratur och introducerar ett sjuttiotal bortglömda diktare. Att han förmår ge utrymme till en dikt från varje författare är anmärkningsvärt. Man tror nästan att den nätta volymen skall explodera i handen av trycket.
Ellerström rör sig här oupphörligen mellan antologin, essän och litteraturhistorien. Hans arbete är ett ärligt försök till litterär historierevisionism. Ingalunda vill han dock ge sitt företag en prägel av litterärt bildstormande. Nej, den ansvarslösa ikonoklasm – eller är måhända gnosticism en bättre beteckning? – som vill göra rent hus med, eller rent ut avskaffa, historien har inget med detta arbete att göra. Tvärtom präglas dessa små introducerande essäer av en vilja att sätta litteraturen i sin kontext. Välkommen är den tidslinje som löper på sidornas nedre del, vilken ypperligt placerar diktsamlingarna i ett historiskt sammanhang.
Litteraturhistorisk arkeologi
Detta återupptäckande av det som oförtjänt glömts bort skulle väl närmast kunna ses som en form av litteraturhistorisk arkeologi; den klassiske filologen kommer genast att tänka på upptäckten av förlorade antika arbeten bland papyrusfynd i den egyptiska öknen. Det är stundom anmärkningsvärt att vårt litterära minne är så kort. Ellerströms urval är emellertid högst personligt, ty det rör sig inte – och det har ej heller varit hans syfte – om en litteraturvetenskaplig skildring. Undertiteln kan alltså verka missledande.
Till de som otvivelaktigt förtjänar att uppmärksammas idag hör Ivar Conradson (1884-1968), som kanske personifierar den diktartyp som inte brukar räknas till litteraturhistoriens kanoniska gestalter. I det oscarianska Sverige gjorde han sig fullkomligt omöjlig med sin öppna homosexualitet och sin religiösa mysticism. Sannolikt bidrog även en oförsonlighet och en total kompromisslöshet gentemot samma litterära etablissemang han nog innerst inne ville tillhöra. Hans dikter var inte minst på grund av den fria versen förhatlig för dåtidens litterära finrum.
En regelrätt avrättning följde, med den annars i smakfrågor så pålitlige Fredrik Böök som bödel. I en recension fullkomligt nedgjorde denne Conradsons tredje diktsamling Hjärtats frid, den blödande (Wahlström & Widstrand, 1907). Alla dörrar stängdes således och Condradson tvingades tiga.
I sammanhanget är det även glädjande att Ellerström uppmärksammar Sigfrid Lindströms (1892-1950) författarskap. Sveriges kanske störste essäist, Frans G. Bengtsson, ägnade ju honom en uppskattande essä, i vilken han även till litteraturkritikerns skam och nesa gjorde sig lustig över litterärt tungomålstal och obskurantism. Denna uppskattning från Bengtssons sida kan förefalla förvånande, ty han avskydde modern diktning.
Emellertid hade de varit kamrater i Lund, där Lindström gjort sig uppskattad som vänskapskretsens Sokrates, ständigt villig att påpeka logiska brister i såväl filosofiska resonemang som i diktens metaforer. Ellerström väljer att citera ur diktsamlingen De besegrade (Gebers, 1927). Stilsäkert behandlar Lindström den bundna versen och skildrar den besegrades existensbetingelser. Man skulle kunna se det som ett utslag av en anakronistisk, och osmaklig, krigsromantik: ett estetiserande av undergången. Det vore dock att göra Lindström en orättvisa. För den pompösa verklighetsförsköningen hade han ingen sympati. Därom vittnar bland annat hans finstämda översättningar av Camus.
I skuggan av äkta make
Även av andra skäl kan en diktare förloras för historieskrivningen. Gunhild Flodqvist (1905-1995), Gunnar Ekelöfs andra hustru, är ett gott exempel härpå; att vara kvinna i skuggan av en uppburen och hyllad skald ger ingalunda särskilt goda förutsättningar för litterärt genombrott.
Hon skrev under pseudonymen Nun Ekelöf och Sånger till lättjan (Wahlström & Widstrand, 1945), debutdiktsamlingen som kom att bli hennes enda är väl snarast helt bortglömd. Här paras lättjan och rastlösheten medan diktarjaget omöjligen finner sig till rätta i nuet. Diktaren är en främling i både tid och rum och flykten är det enda alternativet. Flodqvist sägs ha längtat tillbaka till det pittoreska Paris i vilket hon tillbringat större delen av 1930-talet.
Nämnvärd är också den av Ekelöf uppskattade Folke Dahlberg (1912-1966). Denne var väl främst känd för sin konst. Även hans naturskildringar, vilka allt som oftast kretsade kring trakten runt Vättern, var uppskattade. Hans dikt har därmed kommit i skymundan. Ellerström vill här särskilt lyfta fram diktsamlingen Sjöförklaring (Wahlström & Widstrand, 1962) som exempel på Dahlbergs fragmentariska diktning. Det frusna allvaret i hans dikt bildar en tydlig kontrast gentemot hans muntra prosa. Denna egenskap delade dikten med hans konst och Dahlberg pendlade livet igenom mellan sitt lyriska författarskap och sitt måleri. Hans röst tystnade dock i förtid: en augustikväll 1966 drunknade han under en båtutflykt i Vättern.
Den svaghet Ellerströms bok äger är även en styrka. Många kommer att grämas över att just den eller den diktaren inte givits utrymme häri. Urvalet är och förblir dock personligt. Det litterära omdömet skiftar allt efter tidens gång – det viktiga i sammanhanget är viljan att oupphörligen ompröva tidigare ställningstaganden. Man skulle kunna kalla det villigheten att lyssna, ty gemensamt för alla dessa diktare är att man alltför sällan lyssnat på dem.
I slutändan måste man erkänna att Ellerströms arbete, som närmast saknar motstycke, äger ett stort värde. Ingen har tidigare så grundligt försökt gå igenom vår diktning och sökt ge upprättelse åt de bortglömda. Att försöka nyansera historien är aldrig ett välkommet företag, men det är nödvändigt för varje kultur som ej vill andligen stelna.
C. J. Erixon
fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.
Jonas Ellerström: Under tidens yta – En annorlunda svensk poesihistoria. Ellerströms förlag, 2014
