11-BokomslagDen åbobaserade journalisten och författaren Tuomas Mustikainens bok om krisen i Mellanöstern är resultatet av ett långvarigt intresse för regionen från vilken han har rapporterat i flera omgångar. Jag minns hur vi i somras tittade på finalen i fotbolls-VM för herrar och parallellt läste hans statusuppdateringar på Facebook från gränsen till Gaza. I dem beskrev han känslan av att vänta på att bli insläppt i Gaza under den pågående israeliska beskjutningen över området som också kallats världens största fängelse.

Det är en reportagebok vars styrka ligger i det anlagda gräsrotsperspektivet. Tyngdpunkten ligger på palestinier, men även judiska medborgare av staten Israel blir hörda.

Hans samtalsparter och deras berättelser väcks till liv på ett sätt som får läsaren att lystra. Mustikainen utmålar nyanserat palestiniernas interna mångfald och meningsskiljaktigheter och slätar inte över svåra frågor som Fatah-ledarnas korruption eller homosexuella människors svåra situation.

Det palestinska samhällets diversitet får uttryck bland annat i intervjun med Hamas-politikern och familjefadern Mohammed som sökte skydd hos Röda korset/halvmånen i Jerusalem eftersom Israel tänkte beröva honom hans medborgarskap och i texten om tolken Ishraq som vägrar bära slöja på den allt konservativare Gazaremsan. Den kristna hotellägaren Chris i Ramallah vågar ännu drömma stort medan hans småkusin i Östjerusalem inte har några illusioner kvar och närmast värnar om sina två små barn. Samt om läkaren Izzeldin som fortfarande strävar efter fred trots att han emigrerade efter ha blivit trött på de desperata förhållandena.

Trygghetens gisslan

Även israeliska judar är trötta på grund av att konflikten inte tar slut. För dem är dock Israels överlägsna ställning, dess militära makt och bruk av våld fortfarande de bästa sätten att förhålla sig till palestinierna för säkerhets skull. Det anser också liberala judar som intervjuas i boken. De kan uttala sitt misshag över den brutala behandlingen av palestinierna men är med få undantag av den åsikten att det inte finns alternativ och att nationens säkerhet är viktigast av allt. Priset är att hela det palestinska folket har blivit gisslan för denna strävan efter säkerhet. Som folk bestraffas de kollektivt och regelmässigt av Israel för enstaka individers eller gruppers dåd.

Gemensamt för palestiniernas stora majoritet är att de onormala förhållanden, som utgör ramen för deras liv, med åren har blivit så skrämmande normala och vardagliga att människor har allt svårare att föreställa sig vad ett så kallat normalt liv överhuvudtaget är för något. Likaså tycks de flesta palestinier ge uttryck för en slags allmän resignation gällande konfliktens lösning, en egen stat och överlag framtidstro.

Det är ett tecken på djup hopplöshet då människor inte längre ens orkar tänka sig att en förändring till det bättre är möjlig. Ramen för denna hopplöshet utgörs av den de facto ockupation som Israel står för.

Mustikainen beskriver hur de ständiga markstölderna och de expanderande judiska bosättningarna på palestinsk mark, Israels militära överlägsenhet, arméns brutala bruk av kraftmetoder, samt de ständiga förnedringarna som alla palestinier blir utsatta för, har skapat en situation som blivit alltmer svårlöst. Utmärkande även för bokens berättarröst är en slags sorgsen och human pessimism som ändå inte vill ge upp hoppet.

Försiktig analys

Bokens klaraste brister är dels dess stundvis fragmentariska struktur som bidrar till att läsaren har svårt att skapa sig en överblick. Det andra problemet är att den politiska analysen av konfliktens dynamik och geopolitiska samband är alltför försiktig.

Trots att Mustikainen ger mycket bakgrundsinformation tycks han antingen inte förstå eller vilja säga någonting om hur staten Israels aggressiva politik skulle vara omöjlig utan det omfattande och i stort ovillkorliga militära, diplomatiska och monetära stöd som USA står för.

Och trots att Mustikainen skriver mycket om hur staten Israel kränker palestiniernas grundläggande rättigheter på löpande band lyckas han inte riktigt med att placera det i en kontext eller gestalta den kontinuitet och målmedvetenhet som har präglat Israels politik gentemot palestinier alltsedan 1940-talet.

Johan Ehrstedt

Tuomas Mustikainen: Kielletty kansa. Elämää palestiinalaisalueilla.
Atena 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.