”De hade aldrig sett något liknande”

Den amerikanska konstnären Judy Chicago omvälvde den feministiska konsten med verket The Dinner Party i mitten av 70-talet. Bland annat finländska Minna Canth finns med i hennes visuella antologi över bortglömda kvinnliga kulturpåverkare.

Judy Chicago är konstnären och feministikonen som myntade begreppet feministisk konst i början på 70-talet och har ägnat större delen av sitt liv åt att utforska och återupprätta kvinnans roll genom historien. I år fyller hon 75 år och firar med att ställa ut sina samlade verk från fem decennier på olika platser från Kalifornien i väst, där allt startade en gång, till New York i öst.

– Det känns fantastiskt att jag har levt tillräckligt länge för att få uppleva det här, säger hon på telefon från New Mexiko, där hon är bosatt.

Och hon är fortfarande oerhört aktiv. I mars i år kom hennes senaste bok, Institutional Time, en kritik av dagens konstutbildning.

Judy Chicago har själv undervisat under nästan hela sitt verksamma konstnärsliv och har utvecklat både feministisk konst som begrepp och innehåll och som en egen pedagogik med fokus på deltagande.

Under hennes uppväxt var den rådande synen att kvinnor inte hade bidragit till historien. Samtidigt kände hon själv tidigt att hon ville skriva historia.

Och det har hon gjort. Inte bara gjorde hon det som har kallats världens första konstverk om mens, Red Flag, en målning med en blodig tampong, utan hon har också brutit ny mark, krossat tabun, och synliggjort tidigare dolda sanningar om kvinnor i konsthistorien.

Hon har en enorm produktion bakom sig, både som skapande konstnär, författare och konstpedagog.

– Under de inledande åren försökte jag bara passa in och hänga med grabbarna, det fanns knappt några kvinnliga konstnärer på den tiden, säger hon om sitt första decennium som verksam konstnär.

Men ganska snart tröttnade hon på att ständigt ta kampen inom den manscentrerade konstvärlden och bestämde sig för att själv titta tillbaka på historien.

– Ju mer jag undersökte desto roligare blev det. Jag upptäckte nämligen en systematisk radering av kvinnors prestationer genom historien.

Ville inte provocera

Det resulterade i hennes mest kända verk, The Dinner Party (1974–79), som har en permanent plats på Brooklyn Museum sedan 2007. The Dinner Party är ett triangulärt bord dukat med 39 tallrikar, som alla bär en målning av en vulva inspirerad av fjärilar och blommor. Varje plats är en hyllning till en tidigare undanpetad kvinna från historien eller mytologin. På golvet finns ytterligare 999 kvinnors namn inskrivna i guld på vitt kakel.

Konstverket sträcker sig från förhistorisk tid till nutid och jag imponeras allra mest av hur kombinationen i dukningen, valet av material och teknik har en relation till varje kvinnas respektive tidsepok och liv.

Heliga Birgitta har förärats en plats vid bordet och bland inskrifterna i golvet finns bland annat den finska författaren Minna Canth, som blev änka med sju barn vid 35 och trots det lyckades med att både försörja familjen och odla sitt författarskap. År 1885 chockade hon många med Arbetarens fru, en tidig feministisk novell i vilken hon kritiserade kyrkans syn på kvinnor.

Trots att Judy Chicago inte hade för avsikt att provocera någon med sitt monumentala verk, var det många som blev upprörda och arga. Hon säger också att hon i efterhand kunde förstå varför.

– De hade väl helt enkelt aldrig sett något liknande, konstaterar hon.

Genom att The Dinner Party satte kvinnan i centrum, talade direkt till publiken och utmanade hierarkin mellan konst och hantverk bröt den mot rådande konstformer och konventioner.

Jämfört med hennes tidiga verk, som ställs ut i ett rum bredvid, är The Dinner Party starkt explicit i sitt uttryck. Men med den upplevelsen nära inpå blir det lättare att även uppfatta målningarna och skulpturerna i pastellfärgad akryllack från ett decennium tidigare som en hyllning till kvinnan.

Hyllar lågstatuskonst

Chicago experimenterade tidigt med olika konstformer, material och hantverk.

– Många stoppar skapande impulser för att de begränsar sig till att tänka att en viss teknik är särskilt lämpad för kvinnor eller män. Jag har aldrig låtit mig hämmas av mitt kön på något sätt, säger Judy Chicago.

Hon gick till en bilskola för att lära sig att använda en air-brush, behärskar både pyroteknik och svetsning och letade upp den bästa läraren när det var dags för kinesisk porslinsmålning. Det sistnämnda, som liksom knyppling och broderi har ansetts vara lågstatuskonst, hade ett symboliskt värde för henne.

Judy Chicagos pappa var en marxist som smutskastades av samhället, men älskades innerligt av sin dotter. Hon säger själv att pappan, som dog redan när hon var 13 år, är den person som har format henne mest och gett henne drivkraften och modet att via konsten försöka förändra samhället till en mer jämlik och rättvis plats.

– För mig är konsten en spegling av samhället, säger hon.

Feministisk konst existerade inte som begrepp innan hon själv började använda det i samband med att hon startade just en feministisk konstkurs 1970 på Fresno State University i Kalifornien.

– Och hur jag föreställde mig feministisk konst förklaras nog bäst genom ett citat från Muriel Rukeyser (amerikansk poet och politisk aktivist, red. anm.): ”Vad skulle hända om en kvinna sade sanningen om sitt liv? Världen skulle slitas upp.”

Christin Sandberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *