Det ligger något nästan rörande över de samlingspartistiska politikernas envishet då det gäller den ekonomiska politiken, senast illustrerad av statsminister Alexander Stubbs programförklaring förra veckan: det ska bli sänkta skatter på arbete över hela fältet, mer konsumtionsskatt, mer åtstramningar och ingen stimulans. Någon speciellt revolutionerande programförklaring var det ju inte, eftersom det är precis samma politik som högerregeringen har kört under det gångna decenniet, med tvivelaktig effekt.
Men nu, menar Stubb, nu ska det tas i på allvar. Det är inte så att strategin varit felaktig, utan regeringen har bara inte kämpat tillräckligt hårt, är undertexten. Kanske skulle Stubb inte vara riktigt lika hård mot de egnas misslyckanden om han bytte perspektiv: möjligen är det inte kraften med vilken arbetet har utförts som det är fel på, utan metoderna som använts. Men så brett ser inte Stubb och hans partikamrater, utan väljer att i stället späka sig själva för sina otillräckliga ansträngningar.
Nu ska det bli räfst och ordning i leden. Stubb samlar sina män och kvinnor – sina pålitliga vasaller – kring sig på höga poster för att kunna driva igenom det nyliberalistiska ekonomiska projektet på allvar – ett ekonomiskt projekt som andas Margaret Thatcher och Friedrich Hayek. Det viktiga, säger Stubb själv, är inte nu hur de olika posterna tillsätts, eller om han fyller dem med sina personliga kompisar, utan att vi har ett ”starkt samlingspartistiskt team som leder oss fram till nästa val”. Ordvalet är talande. Det gäller alltså inte längre att göra en bred konsensuspolitik, utan nu ska ärmarna kavlas upp hos det samlingspartistiska teamet, och med eller utan de övriga partiernas samtycke ska högerretoriken omsättas i praktiken.
Det som är spännande är hur krampaktigt högerfalangen håller fast vid en ekonomisk-politisk filosofi som visat sig vara ofruktbar, inte bara i närhistorien, utom även i ett längre perspektiv. Det krävs inte ens speciellt mycket kvantitativ undersökning för att sticka hål på merparten av den marknadsliberalistiska ekonomiska idén. Så gott som alla exempel från de senaste seklen visar att ekonomiska uppsving skett tack vare protektionistisk ekonomisk politik som strävat till en utjämning av sociala klyftor och ett starkt politiskt inflytande på marknaden. Tunga investeringar i strategiska branscher, utbildning och infrastruktur har drivit den ekonomiska motorn. Länder med väl tilltagen progressiv beskattning och en politik som stöder egalitära principer har inte bara blomstrat rent socialt, utan har nästan över hela fältet också uppvisat en starkare ekonomisk utveckling än länder där marknad och politik kopplats från varandra. Ett tydligt exempel är hur den ekonomiska tillväxten plötsligt avtog i flertalet länder som på 80-talet började genomföra nyliberalistisk politik – USA och Storbritannien inräknat.
Så gott som alla bevis är radade mot den nyliberalistiska idén, och det känns ibland som om det pågår en masspsykos bland många Milton Friedman-frälsta ekonomer och politiker. Denna masspsykos har nu tagit sig uttryck i det senaste utspelet av Stubb. Det är svårt att sätta fingret på vad som är mer skrämmande i statsministerns programförklaring. Ytterligare nedskärningar i det redan sviktande välfärdssystemet öppnar dörren ännu vidare för dyra privata lösningar, som fortsätter att vidga den ekonomisk-sociala klyftan i Finland. Högre konsumtionsskatter och lägre beskattning på arbete betyder i praktiken att progressiviteten i beskattningen försvagas än mer, och utvecklingen mot plattskatt intensifieras. I båda fallen är det de som har minst som drabbas mest. Alexander Stubbs politik hotar att skapa en verklig underklass i Finland, vilket inte bara är katastrofalt ur den rent mänskliga synvinkeln, utan också skapar ett kvarnshjul runt nacken på den finländska ekonomin.
Janne Wass
